Roberto Bolaño – 2666

2666 verkade få stor uppmärksamhet i pressen när den kom ut på svenska. Jag läste inte recensionerna eftersom jag hatar spoilers (fråga mig inte hur jag går tillväga för att välja vad jag ska läsa) men jag la boken på minnet. Fick den i julklapp, packade ner boken inför semestern och drog sedan med de lite över tusen sidorna vart jag än gick. I två månader. Och jag tröttnade aldrig.

Boken är indelad i fem avsnitt med olika huvudpersoner, gemensamt för alla dessa är att de på något sätt berör den fiktiva staden Santa Teresa. En stad som i mångt och mycket sägs påminna om den desto verkligare Ciudad Juárez: en snabbväxande stad i Mexiko på gränsen till USA med en hel del kriminalitet som påföljd. Bland annat ett oroväckande antal våldtäktsmord. Ett avsnitt handlar om litteraturvetare som är på jakt efter en försvunnen författare, lite som handlingen i De vilda detektiverna. Ett annat avsnitt handlar om de otaliga kvinnomord som skett i Santa Teresa, vilket bjuder på både ganska ohygglig läsning och lite upprepande (även om man anar att det är något av poängen). Oavsett vilket avsnitt jag befinner mig känns det efter ett tag som att jag matas med otäckheter och firas ner i mörkt hål. Eller kölhalas under mänsklighetens smutsiga byk. Samtliga fem delar av 2666 rymmer nämligen en hel del otrevligheter. Men också en hel del mörk humor, sprudlande stickspår med fantastiska små historier och framför allt väldigt bra berättande. Andra har beskrivit boken som labyrintisk, något att försvinna i, och jag får instämma – det får plats en hel del småberättelser innanför de omfångsrika pärmarna. Det gör att man aldrig tröttnar, vilket annars är en oro jag hyser inför tjocka böcker.

Jag försökte sätta fingret på vad det var jag gillade med boken, men det var svårt. Det enda som var uppenbart var att jag aldrig tröttnade på den. Känns dessutom som att både språket (och/eller översättningen) är en ren njutning att ta till sig. En sak som stod klart för mig desto mer när jag började på en ny bok var att Bolaño verkligen kunde skriva – till skillnad från Jo Nesbø.