Jo Nesbø – Huvudjägarna

Detta är den sämsta bok jag läst på väldigt länge.

Huvudjägarna är så usel att det är bisarrt. Jag förstår inte varför majoriteten dras till sån här skräplitteratur. När jag läser på nätet om vad andra tycker om boken ser jag ord som ”spännande”, ”fartfylld” och ”humoristisk”. Den är ingetdera utom möjligtvis fartfylld, men inte i positiv bemärkelse. Orsaken är att allt är uppbyggt kring schabloner. Karaktärerna, miljöerna och historien i sig är alla bekanta på ett eller annat vis eftersom man redan stött på dem tidigare i andra sammanhang. Genom att använda en kliché slipper författaren beskriva alldeles för mycket själv eftersom det redan ligger så mycket inbakat i begreppet, medan läsaren kan luta sig tillbaka och halvslumrandes läsa en text som inte bjuder på något nytt. Vad jag har förstått så är det många som gillar den typen av underhållning just därför att den inte är så krävande, man kan slappna av och bara dras med. Jag måste inte heller bjudas på något sinnesutvidgande, intellektuellt utmanande och språkligt nydanande varje gång jag ska åtnjuta kultur. Va fan, det händer att jag strökollar på teve. Men jag antar att när det kommer till just läsning så handlar det för mig inte längre om tidsfördriv utan om något annat. Jag vill uppleva något, lära mig något, låta fantasin arbeta, slås av häpnad, göra en inre resa och kanske lära mig något udda ord på vägen. Mitt minsta krav är i alla fall att det ska vara väl skrivet.

Och där misslyckas Nesbø fatalt. Han skriver inte ens bra. Det är hela är plumpt och taffligt. Det är meningen att språket i boken eller huvudpersonens språk ska vara rappt och hårdkokt. Men det är bara töntigt och bajsnödigt. ”Den friska saltsmaken av avgaser i höstluften gav mig associationer till hav, oljeutvinning och bruttonationalprodukt.” Så inleds kapitel två, ett kapitel med titeln ”Tertiärnäring”. Avgaser smakar inte salt. Och associationen till BNP känns ytterst långsökt, även för att komma från den psykopatiskt lagde huvudpersonen i boken. Tertiärnäring skulle kunna vara ett häftigt ord, men det gör varken från eller till när resten är ruttet. Jag tycker det är pinsamt att någon skrivit så illa och jag tycker det är pinsamt att någon läser boken och tycker om den. Det är budskapet Fredrik Vanek levererar från sin höga häst. Följ med på nästa djupdykning i populärkulturen då vi recenserar Melodifestivalen.