Tänkte det här kunde bli en intressant bok; jag gillar Murakami och jag gillar löpning.Att springa är för mig förmodligen den mest naturliga formen av motion. Man behöver inga förkunskaper och ytterst lite utrustning. Visst kan man läsa in sig på löpteknik och köpa på sig en mängd attiraljer, men man behöver inte. Sprungit har de flesta av oss gjort, ofta då som medel snarare än mål. Jag upptäckte nog löpningen under skolgymnastiken. Eftersom jag var spinkigare än många killar i min årskull kunde jag ibland få dispens från fotbollen och springa runt planen istället. Det var mycket fotboll på högstadiet. Ibland tvingades även jag och de andra mesarna ut på plan men fördelen med det är att jag i efterhand kan skryta med att ha spelat med Zlatan. Men det är en parentes. Löpningen fortsatte jag med.
Tillbaka till Murakami. Han började springa och skriva romaner ungefär samtidigt och drar därmed en del paralleller emellan de båda företeelserna. Det kändes till en början ovant och nästan lite förbjudet att läsa honom i jag-form, men det gick över snabbt. Han skriver lättsamt om vad som fick honom att börja springa, om vad som driver honom att fortsätta springa de dagar det regnar eller de gånger kroppen verkar säga ifrån. Och han smusslar in en del anekdoter från olika tidpunkter i hans liv. Samtidigt försöker han inte frälsa någon utan eftersträvar snarare, för sig själv, att definiera vad löpningen fundamentalt betyder för honom. En trevlig bok som dessutom redan har verkat inspirerande på min egen löpning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar