Juli Zeh – Fritt fall

Oj, vilken överraskning! Har inte läst något av Zeh tidigare men Fritt fall föll mig verkligen på läppen. Hon har ett utomordentligt öga för detaljer och ett sinne för magnifika liknelser. Jag och frugan sammanfattade det som att hennes språk är innovativt utan att kännas konstruerat, det bara faller sig naturligt. Samtidigt har hon skrivit något av en spännande kriminalroman där intrigen är så fint utförd att den varken blir för uppenbar eller mystisk. Jag citerar prologen som även utgjorde en sällsynt bra baksidessammanfattning: ”En kommissarie med dödlig huvudvärk, som älskar en fysikalisk teori och som inte tror på slumpen, löser sitt sista fall. Ett barn rövas bort och har ingen aning om det. En läkare gör något han inte ska. En man dör, två fysiker grälar, en polisinspektör är förälskad. I slutändan tycks allt annorlunda än vad kommissarien tänkt sig – och ändå just så. Människans idéer är partituret, hennes liv är modern musik. Ungefär så tror vi att det var.”

Avslutade boken med lite gåshud. Mästerligt.

Prosper Mérimée – Carmen

Bra kortroman skriven 1845, som sedermera blev ombearbetad till det lite mer kända operalibrettot. Även om berättelsen om den stormande zigenskan Carmen i sig är bra tycker jag att den största behållningen är att få resa tillbaka i tiden. Det är njutning att få ta del av små, tidstypiska detaljer; som att huvudpersonen i en ”fransk gest” slänger sin cigarr när en kvinna närmar sig för att inte röken ska besvära henne eller att adliga förunnas rätten att avrättas medelst garrottering istället för hängning. Lärde mig även tre nya ord: dusör, dryckespengar eller dricks, grisett, fattig ung (arbetar)kvinna med älskare från konstnärs- eller akademikerkretsar särsk. förr i Paris (histor.) (källa NE) och corregidor, en slags spansk borgmästare. Fast de är väl rättare sagt nya för mig, inte för det svenska språket.

En parentes är att novellan jag läste innehöll tre kapitel. 1846 gavs Carmen ut igen med ett fjärde kapitel som inte hör till berättelsen utan snarare tar upp romernas seder, bruk och språk. Enligt engelska Wikipedia tycker någon att etymologin i den sista delen är ”extremt suspekt”. Slutparentes.

Haruki Murakami – Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Tänkte det här kunde bli en intressant bok; jag gillar Murakami och jag gillar löpning.

Att springa är för mig förmodligen den mest naturliga formen av motion. Man behöver inga förkunskaper och ytterst lite utrustning. Visst kan man läsa in sig på löpteknik och köpa på sig en mängd attiraljer, men man behöver inte. Sprungit har de flesta av oss gjort, ofta då som medel snarare än mål. Jag upptäckte nog löpningen under skolgymnastiken. Eftersom jag var spinkigare än många killar i min årskull kunde jag ibland få dispens från fotbollen och springa runt planen istället. Det var mycket fotboll på högstadiet. Ibland tvingades även jag och de andra mesarna ut på plan men fördelen med det är att jag i efterhand kan skryta med att ha spelat med Zlatan. Men det är en parentes. Löpningen fortsatte jag med.

Tillbaka till Murakami. Han började springa och skriva romaner ungefär samtidigt och drar därmed en del paralleller emellan de båda företeelserna. Det kändes till en början ovant och nästan lite förbjudet att läsa honom i jag-form, men det gick över snabbt. Han skriver lättsamt om vad som fick honom att börja springa, om vad som driver honom att fortsätta springa de dagar det regnar eller de gånger kroppen verkar säga ifrån. Och han smusslar in en del anekdoter från olika tidpunkter i hans liv. Samtidigt försöker han inte frälsa någon utan eftersträvar snarare, för sig själv, att definiera vad löpningen fundamentalt betyder för honom. En trevlig bok som dessutom redan har verkat inspirerande på min egen löpning.

Jo Nesbø – Huvudjägarna

Detta är den sämsta bok jag läst på väldigt länge.

Huvudjägarna är så usel att det är bisarrt. Jag förstår inte varför majoriteten dras till sån här skräplitteratur. När jag läser på nätet om vad andra tycker om boken ser jag ord som ”spännande”, ”fartfylld” och ”humoristisk”. Den är ingetdera utom möjligtvis fartfylld, men inte i positiv bemärkelse. Orsaken är att allt är uppbyggt kring schabloner. Karaktärerna, miljöerna och historien i sig är alla bekanta på ett eller annat vis eftersom man redan stött på dem tidigare i andra sammanhang. Genom att använda en kliché slipper författaren beskriva alldeles för mycket själv eftersom det redan ligger så mycket inbakat i begreppet, medan läsaren kan luta sig tillbaka och halvslumrandes läsa en text som inte bjuder på något nytt. Vad jag har förstått så är det många som gillar den typen av underhållning just därför att den inte är så krävande, man kan slappna av och bara dras med. Jag måste inte heller bjudas på något sinnesutvidgande, intellektuellt utmanande och språkligt nydanande varje gång jag ska åtnjuta kultur. Va fan, det händer att jag strökollar på teve. Men jag antar att när det kommer till just läsning så handlar det för mig inte längre om tidsfördriv utan om något annat. Jag vill uppleva något, lära mig något, låta fantasin arbeta, slås av häpnad, göra en inre resa och kanske lära mig något udda ord på vägen. Mitt minsta krav är i alla fall att det ska vara väl skrivet.

Och där misslyckas Nesbø fatalt. Han skriver inte ens bra. Det är hela är plumpt och taffligt. Det är meningen att språket i boken eller huvudpersonens språk ska vara rappt och hårdkokt. Men det är bara töntigt och bajsnödigt. ”Den friska saltsmaken av avgaser i höstluften gav mig associationer till hav, oljeutvinning och bruttonationalprodukt.” Så inleds kapitel två, ett kapitel med titeln ”Tertiärnäring”. Avgaser smakar inte salt. Och associationen till BNP känns ytterst långsökt, även för att komma från den psykopatiskt lagde huvudpersonen i boken. Tertiärnäring skulle kunna vara ett häftigt ord, men det gör varken från eller till när resten är ruttet. Jag tycker det är pinsamt att någon skrivit så illa och jag tycker det är pinsamt att någon läser boken och tycker om den. Det är budskapet Fredrik Vanek levererar från sin höga häst. Följ med på nästa djupdykning i populärkulturen då vi recenserar Melodifestivalen.

Roberto Bolaño – 2666

2666 verkade få stor uppmärksamhet i pressen när den kom ut på svenska. Jag läste inte recensionerna eftersom jag hatar spoilers (fråga mig inte hur jag går tillväga för att välja vad jag ska läsa) men jag la boken på minnet. Fick den i julklapp, packade ner boken inför semestern och drog sedan med de lite över tusen sidorna vart jag än gick. I två månader. Och jag tröttnade aldrig.

Boken är indelad i fem avsnitt med olika huvudpersoner, gemensamt för alla dessa är att de på något sätt berör den fiktiva staden Santa Teresa. En stad som i mångt och mycket sägs påminna om den desto verkligare Ciudad Juárez: en snabbväxande stad i Mexiko på gränsen till USA med en hel del kriminalitet som påföljd. Bland annat ett oroväckande antal våldtäktsmord. Ett avsnitt handlar om litteraturvetare som är på jakt efter en försvunnen författare, lite som handlingen i De vilda detektiverna. Ett annat avsnitt handlar om de otaliga kvinnomord som skett i Santa Teresa, vilket bjuder på både ganska ohygglig läsning och lite upprepande (även om man anar att det är något av poängen). Oavsett vilket avsnitt jag befinner mig känns det efter ett tag som att jag matas med otäckheter och firas ner i mörkt hål. Eller kölhalas under mänsklighetens smutsiga byk. Samtliga fem delar av 2666 rymmer nämligen en hel del otrevligheter. Men också en hel del mörk humor, sprudlande stickspår med fantastiska små historier och framför allt väldigt bra berättande. Andra har beskrivit boken som labyrintisk, något att försvinna i, och jag får instämma – det får plats en hel del småberättelser innanför de omfångsrika pärmarna. Det gör att man aldrig tröttnar, vilket annars är en oro jag hyser inför tjocka böcker.

Jag försökte sätta fingret på vad det var jag gillade med boken, men det var svårt. Det enda som var uppenbart var att jag aldrig tröttnade på den. Känns dessutom som att både språket (och/eller översättningen) är en ren njutning att ta till sig. En sak som stod klart för mig desto mer när jag började på en ny bok var att Bolaño verkligen kunde skriva – till skillnad från Jo Nesbø.