Mircea Cărtărescu – En lycklig dag i mitt liv

Gav bort den här boken i present till en person som ville läsa Mircea Cărtărescu men tyckte att romanerna verkade för tunga. Jag själv är rätt svårflörtad när det kommer till poesi eftersom den oftast är alldeles för avskalad för att jag ska förstå den. Men ibland är det något som griper tag i mig och får mig att vilja läsa vidare. Inledningen på En lycklig dag i mitt liv är ett sådant stycke:

för några dagar sedan

berättade någon för mig i telefon om ett säkert recept för att bli lycklig.

det är nog gammalt, men ändå inte helt utan intresse

eftersom människorna lever en kort tid

och åtminstone vill vara lyckliga.

du lägger, sade han, en hand på bordet, tar en hammare och slår mot fingrarna:

varje gång du inte träffar blir du förfärligt lycklig.

men jag är ingen cyniker

och vill berätta något för er som nog skiljer sig lite från detta recept

nämligen om en lycklig dag i mitt liv.

Roligt. Resten av boken fortsätter i sann Cărtărescu-anda. Det förekommer insekter, en stark fascination för anatomi och miljöer i Bukarest. En rolig dikt handlar om hur en diskho blir förälskad i en stjärna som dock visar sig älska en soppsil. För det mesta är det dock mer allvarsamma dikter i samlingen. Enstaka grejer sa mig ingenting. Jag läste ut den här boken i Svedala.

Svedala: En lycklig dag i mitt liv [frågetecken]

Serhij Zjadan – Anarchy in the UKR

Jag läste ut en bok för ett tag sen. Den var inte riktigt bra och det var inte den tilltänkta recensionen heller. Riktigt skitväder är det också.

Franz Kafka – Slottet

Min relation med Kafka är något utöver det extra. Den kan sammanfattas i en enda mening. Jag hade läste Domen, Processen och Slottet på gymnasiet som olika delmoment i svenskan. Då trodde jag att Kafka symboliserade något så enkelt som ångest och en rädsla för byråkratins baksidor. Något år senare stod jag i bibliotek och bläddrade i en bok med hans samlade, icke-utgivna anteckningar. Otålig som jag var läste jag, på stående fot, bara de kortare partierna, bland annat ovan nämnda mening som plötsligt kullkastade allt jag trodde mig veta om den dystre Kafka. T-shirten med hans stirrande blick och texten ”Kafka hade det inte heller så lätt”, mina naiva muntliga redovisningar inför klassen som missade poängen och mer kom att handla om att böckerna inte var färdigskrivna, och så vidare. Sommarsolen sken in genom bibliotekets höga fönster och framför mig uppenbarade sig en rolig prick som krävde en sobrare omläsning. Kafka hade humor och frammanade en underlig värld. Det som jag hade tolkat som ett märkbart glapp mellan våra tidsrymder visade sig vara något annat. Alltså, jag trodde att hans böcker var konstiga för att de var skrivna i en annan tid än min egen. Men efter att ha läst andra böcker från olika epoker och därigenom utvecklat ett litterärt medvetande insåg jag att det inte var tiden det var fel på. Felet låg i hur jag hade läst Kafka innan. Hans texter är och kommer alltid att vara underliga. Vad som nu utvecklades inför mina ögon var en berättare som kunde sätta fingret på de mest förbisedda detaljer, som kunde få mig att skratta högt, som kunde få en hel värld att kännas främmande. Slottet är utomordentlig bok. I det utförliga förordet till Bakhålls utgåva står allt man kan tänkas vilja veta om tillkomsten och den postuma utgivningen av boken. Bland annat har någon studerat handskriften i manuskriptet och sett att berättelsen till en början var skriven i första person men sedan ändrats till tredje person – denna revidering sker precis innan kapitel tre då vi får ta del av en samlagsscen. Lite pikant kuriosa.

Avrundningsvis. Meningen som fick mig att för alltid omvärdera Kafka är följande absurda, galghumoristiska citat: En gång bröt jag benet, det var mitt livs härligaste upplevelse.

Dave Tompkins – How to Wreck a Nice Beach

Jag läste en intervju på nätet med den då nyligen framlidne Rammellzee. Rapparen/konstnären hade en mycket märklig framtoning och det låg något schizofrent över hela hans språkbruk. Intervjuaren var en viss Dave Tompkins, skribent för bland annat Vibe, The Village Voice, The Beliver och Wax Poetics. Tompkins och Rammellzee hade träffats tidigare då författaren samlade in stoff och intervjusvar till sin kommande bok. En bok om vocodern – maskinen som omsätter rösten till robotliknande ljud. Jag blev nyfiken och önskade mig How to Wreck a Nice Beach i julklapp när den kom. Trots alla dess illustrationer och fotografier tog den förvånansvärt lång tid att läsa. Detta berodde på två saker: 1) den ger hundratals ingångar till ny musik som jag i princip var tvungen att leta upp och provlyssna medan jag läste, 2) den är rätt märkligt skriven; sprängfylld av kulturella referenser, smärtsamt detaljrik fakta och historia samt mystiska allegorier. I grund och botten kan jag tycka att detta är en bok för redan invigda. För den som inte är lika djupt insatt som skribenten är det stundtals lite kryptisk journalistik. Men det är bokens avigsida. Vad som däremot talar för en genomläsning av boken är följande: efter att ha läst boken vet jag allt som finns att veta om vocodern (och dess gelikar) från dess militära ursprung till dess inverkan på musiken, jag har fått en hel del musiktips i ett flertal genrer (mest såna jag gillar), jag har fått läsa ännu mer om Rammellzee och jag har fått reda på exakt vem det är som säger ”Ahh, this stuff is really fresh!” Jag ska inte avslöja något, men det är varken Beside eller Fab Five Freddy.

Téa Obreht – The Tiger's Wife

Fiskbensmönstrat parkettgolv

Medan jag bäst var sysselsatt med Bolaños mastodontverk plöjde min hustru fem titlar under samma period. Semesterns böcker tog helt enkelt slut och en dag i ett av Bangkoks alla köpcenter tog hon en vända inom Kinokuiya – en bokaffärskedja med japanskt ursprung. Samtidigt strosade jag och pojken igenom samma köpcenters leksaksavdelning. En helt tokig labyrint av allt man kan tänka sig. Ljudnivån var konstant påtaglig inne på gallerian, men längst inne bland leksakerna eskalerade det och en arkadhall öppnade upp sig. En liten flicka åkte runt på ett leksakståg, maskiner blinkade och tjöt, två thailändare mötte varandra i en Guitar Hero-duell. En parentes inom parentesen är att jag på ett annat köpcenter såg ett arkadspel där skalbaggar slogs mot varandra. Mycket av leksakerna var hämtade ur japansk populärkultur och i en sektion av affären såg jag Rilakkuma visas på en teveskärm. Jag slogs av hur gulligt tecknat det var och ville genast överösa vårt barn med japanska leksaker. På Wikipedia står det bland annat att läsa: ”Rilakkuma is popular for Christmas gifts,as some persons get Rilakkuma.Rilakkuma is so popular due to gift giving,because Rilakkuma is described as ’cute’.” Ett exempel på att världens största uppslagsverk kanske inte alltid är så himla bra. Det blev inga leksaker den gången men frugan kom ut med en bok i handen. Det blev Téa Obrehts The Tiger’s Wife. Hade aldrig hört talas om henne. Läste den när jag väl var klar med de andra böckerna. Den utspelar sig i Balkan och har kanske lite för många sidospår för att hålla en engagerad hela tiden. Men stundvis är den riktigt bra.