Franz Kafka – Slottet

Min relation med Kafka är något utöver det extra. Den kan sammanfattas i en enda mening. Jag hade läste Domen, Processen och Slottet på gymnasiet som olika delmoment i svenskan. Då trodde jag att Kafka symboliserade något så enkelt som ångest och en rädsla för byråkratins baksidor. Något år senare stod jag i bibliotek och bläddrade i en bok med hans samlade, icke-utgivna anteckningar. Otålig som jag var läste jag, på stående fot, bara de kortare partierna, bland annat ovan nämnda mening som plötsligt kullkastade allt jag trodde mig veta om den dystre Kafka. T-shirten med hans stirrande blick och texten ”Kafka hade det inte heller så lätt”, mina naiva muntliga redovisningar inför klassen som missade poängen och mer kom att handla om att böckerna inte var färdigskrivna, och så vidare. Sommarsolen sken in genom bibliotekets höga fönster och framför mig uppenbarade sig en rolig prick som krävde en sobrare omläsning. Kafka hade humor och frammanade en underlig värld. Det som jag hade tolkat som ett märkbart glapp mellan våra tidsrymder visade sig vara något annat. Alltså, jag trodde att hans böcker var konstiga för att de var skrivna i en annan tid än min egen. Men efter att ha läst andra böcker från olika epoker och därigenom utvecklat ett litterärt medvetande insåg jag att det inte var tiden det var fel på. Felet låg i hur jag hade läst Kafka innan. Hans texter är och kommer alltid att vara underliga. Vad som nu utvecklades inför mina ögon var en berättare som kunde sätta fingret på de mest förbisedda detaljer, som kunde få mig att skratta högt, som kunde få en hel värld att kännas främmande. Slottet är utomordentlig bok. I det utförliga förordet till Bakhålls utgåva står allt man kan tänkas vilja veta om tillkomsten och den postuma utgivningen av boken. Bland annat har någon studerat handskriften i manuskriptet och sett att berättelsen till en början var skriven i första person men sedan ändrats till tredje person – denna revidering sker precis innan kapitel tre då vi får ta del av en samlagsscen. Lite pikant kuriosa.

Avrundningsvis. Meningen som fick mig att för alltid omvärdera Kafka är följande absurda, galghumoristiska citat: En gång bröt jag benet, det var mitt livs härligaste upplevelse.