Nam Le – The Boat

The Boat är en hyllad novellsamling som legat på min ”att-läsa” lista sedan den dök upp i svenska tidningar. Eftersom jag ogillar spoilers något fruktansvärt läser jag sällan bokrecensioner innan jag läst böckerna de avhandlar. Fråga mig inte hur jag går tillväga för att hitta ny läsning. Jag går väl på bilderna eller något.

Inför Nam Les bok har jag blandade känslor. På sina ställen är den väldigt engagerande och vacker, i andra fall känns det mest som en uppvisning i ”autenticitet” när den ständigt kastar sig över geografiska och kulturella gränser. Istället för att ryckas med i de olika livsödena börjar jag fundera på hur själva researcharbetet gått till och vilka avväganden som gjorts vad gäller språkdräkten. Det är som att titta på en film och undra vad de använt för kameror och ljussättning istället för att hänga med i historien. I The Boat får vi följa olika livsöden från vitt skilda platser, något som kanske ska peka på hur lika vi alla är varandra. Eller nåt. Medan vissa av novellerna i boken berör något djupt inom en, verkar andra fungera som rena sömnpillret.

Jag får helt enkelt leva med att boken inte levde upp till mina förväntningar och istället landade någonstans i det anonyma mellanregistret vad gäller läsupplevelser. Kanske borde jag ha läst recensionerna innan, men en hastig blick på den fronten verkar peka åt att jag då antagligen skulle ha haft ännu större förhoppningar.

Nawal el Saadawi – Imamens fall

Folkets park tillhör en av de platser jag befinner mig mest på nuförtiden. Det finns en hel del att hitta på där, trots att Nordens högsta pariserhjul sedermera monterats ner och rullat iväg. En av aktiviteterna som jag flikar in, när jag inte gör sandkakor eller tittar på minigrisarna på den lilla bondgården, är att besöka bokboden. Det är en cirkulationsplats för utlästa böcker. Givetvis fyllt med en hel del skräp, men det tränade ögat kan hitta en del guldkorn. Häromdagen hittade jag en första utgåva av en bok från sextiotalet vars kvarglömda bokmärke utgjordes av en remsa med passfoton. Den porträtterade bar tidstypiska, stora glasögon och hade kanske till och med en manchesterjacka på bilden. Det var på den tiden då folk med brillor fick vrida på huvudet för att inte blixten skulle landa direkt i deras linser och fördunkla deras ögon. På den tiden innan alla andra också skulle vrida på huvudet då nya bestämmelser krävde att man skulle visa en del av örat i bild. Den tiden är, liksom sextiotalet, även den förbi. Och alla som någonsin vridit sitt huvud i dessa officiella sammanhang har även gemensamt att de sett rätt fåniga ut. En annan gång plockade jag med mig Imamens fall. Jag visste inget om boken men vet att Nawal el Saadawi kommer från Egypten och är rätt välsedd (läs: potentiell Nobelpristagare). Boken kom därmed med mig hem av relativt sekundära skäl: jag har inte läst något från Egypten så den skulle passa in i mitt nya läsprojekt, den var skriven av en kvinna och såna läser jag alldeles för få av, samt den överhängande chansen av att få säga ”jasså, den författaren har jag läst en bok av” när kommande Nobelpris utannonseras någon gång i framtiden. Rätt ytligt urval med andra ord. Men ens skäl att läsa behöver inte alltid vara så djuplodande.

Fördelen med att inte ha någon mer tankfull mening med mitt bokval eller vidare förväntning kring boken var att jag kunde bli positivt överraskad. Berättelsen är skriven med ett hypnotiskt språk där händelser återkommer och vecklas ut desto längre in i boken man kommer. Det är en ruggig historia som skildrar framförallt kvinnors ställning i det egyptiska samhället, så jag fick verkligen vad jag var ute efter: lite upptäcktsresande och lite feminism. Och en udda, välskriven upplevelse. Folkets park gör verkligen skäl för sitt namn, den bjuder på något för de flesta. Folk rent allmänt gillar ju saker som är gratis.

Upptäcktsläsande

Jag har sedan några månader tillbaka som mål att läsa en bok av en författare från varje land. Denna överambitiösa idé föddes när jag befann mig i Thailand nu senast för tredje gången och inte hade en enda thailändsk författare representerad i min hög med böcker. Min samlarmani satte igång och jag gjorde upp en lista över världens självständiga stater. Den begränsningen gjorde att jag åtminstone kunde se ett ljus i horisonten eftersom jag då bara behöver ta hänsyn till 196 stater och slipper leta efter böcker från ett fyrtiotal öar samt ge mig in i frågor om utbrytarstaters suveränitet. Det kan jag göra när den första listan är avverkad. Nu är det nog komplicerat att definiera vad som utgör ett bra kriterium för att kvala in på min lista.

Hur räknar man en författare som är född någonstans men uppvuxen eller verksam någon annanstans? Se Doris Lessing. Hur gör man med länder som inte längre finns? Doris Lessing igen. Ja, svåra frågor men jag antar att de får besvaras från fall till fall. Tanken är att jag via läsningen ska få ägna mig åt mitt andra stora nöje; att resa och upptäcka nya platser, kulturer och levnadsöden. Helst ska det vara skönlitterärt skrivet av inhemska skildrare, men jag antar att jag kanske kommer att få vika mig där också när det kommer till länder som för marginella liv i den skandinaviska och anglosaxiska bokfloran. Jag läser nästan uteslutande på svenska och engelska.

När idén väl föddes på den thailändska västkusten gick jag tillbaka i mina bokdagböcker och förde in de senaste årens läsning i listan. Redan då hade jag läst böcker från 39 olika länder. Sedan dess har några fler tillryggalagts och jag kommer att uppdatera den här bloggposten under projektets gång. När jag är klar kanske jag skriver ner alla författarna intill respektive land och ger mig själv en klapp på axeln innan jag går vidare med nästa briljanta idé. Till dess håller vi till godo med den här nedräknaren:

87 / 196

Umberto Eco – Drottning Loanas mystiska eld

Fick en bok i julklapp av mamma. Jag ber sällan om specifika titlar eftersom jag lika gärna kan skaffa dem själv. Mamma är en allätare när det kommer till böcker så det finns ett roligt mått av överraskning, det kan bli lite vad som helst. 

Umberto Eco har jag läst innan, då var det en intellektuell och bra förlaga till en av århundradets mest överskattade böcker. Ecos bok hette Foucaults pendel, den andra försöker jag glömma namnet på och var skriven av någon amerikan. Drottning Loanas mystiska eld är ingen konspirationsthriller likt hans andra mer kända böcker utan en idéroman vars historia har i sin utgångspunkt i en mans uppvaknande efter en olycka. Huvudpersonen vaknar upp utan något personligt minne men kommer däremot ihåg allt annat – mestadels saker han läst. Idén är lite intressant men även smått banal och kunde ha resulterat i en riktigt rutten bok om det inte var så att Umberto Eco kan skriva bra. Vad som däremot är gemensamt med Ecos andra verk är hur han briljerar med sin pålästhet. Berättelsen vältrar sig i referenser och nostalgi; på gott och ont. Samtidigt som man får en detaljerad inblick i ett förgätet Italien genom gamla pojkromaner och fascistsånger, samtidigt får man svårt att hålla sig engagerad genom hela resan. Det blir liksom för mycket av det goda med alla patinerade, kulturella referenser. Bokens behållning är de delar där man får ta del av livet i Italien under och efter andra världskriget, i alla fall när detta redogörs för i vanlig berättarform och inte via litterära hänvisningar.

Mircea Cărtărescu – En lycklig dag i mitt liv

Gav bort den här boken i present till en person som ville läsa Mircea Cărtărescu men tyckte att romanerna verkade för tunga. Jag själv är rätt svårflörtad när det kommer till poesi eftersom den oftast är alldeles för avskalad för att jag ska förstå den. Men ibland är det något som griper tag i mig och får mig att vilja läsa vidare. Inledningen på En lycklig dag i mitt liv är ett sådant stycke:

för några dagar sedan

berättade någon för mig i telefon om ett säkert recept för att bli lycklig.

det är nog gammalt, men ändå inte helt utan intresse

eftersom människorna lever en kort tid

och åtminstone vill vara lyckliga.

du lägger, sade han, en hand på bordet, tar en hammare och slår mot fingrarna:

varje gång du inte träffar blir du förfärligt lycklig.

men jag är ingen cyniker

och vill berätta något för er som nog skiljer sig lite från detta recept

nämligen om en lycklig dag i mitt liv.

Roligt. Resten av boken fortsätter i sann Cărtărescu-anda. Det förekommer insekter, en stark fascination för anatomi och miljöer i Bukarest. En rolig dikt handlar om hur en diskho blir förälskad i en stjärna som dock visar sig älska en soppsil. För det mesta är det dock mer allvarsamma dikter i samlingen. Enstaka grejer sa mig ingenting. Jag läste ut den här boken i Svedala.

Svedala: En lycklig dag i mitt liv [frågetecken]