Nawal el Saadawi – Imamens fall

Folkets park tillhör en av de platser jag befinner mig mest på nuförtiden. Det finns en hel del att hitta på där, trots att Nordens högsta pariserhjul sedermera monterats ner och rullat iväg. En av aktiviteterna som jag flikar in, när jag inte gör sandkakor eller tittar på minigrisarna på den lilla bondgården, är att besöka bokboden. Det är en cirkulationsplats för utlästa böcker. Givetvis fyllt med en hel del skräp, men det tränade ögat kan hitta en del guldkorn. Häromdagen hittade jag en första utgåva av en bok från sextiotalet vars kvarglömda bokmärke utgjordes av en remsa med passfoton. Den porträtterade bar tidstypiska, stora glasögon och hade kanske till och med en manchesterjacka på bilden. Det var på den tiden då folk med brillor fick vrida på huvudet för att inte blixten skulle landa direkt i deras linser och fördunkla deras ögon. På den tiden innan alla andra också skulle vrida på huvudet då nya bestämmelser krävde att man skulle visa en del av örat i bild. Den tiden är, liksom sextiotalet, även den förbi. Och alla som någonsin vridit sitt huvud i dessa officiella sammanhang har även gemensamt att de sett rätt fåniga ut. En annan gång plockade jag med mig Imamens fall. Jag visste inget om boken men vet att Nawal el Saadawi kommer från Egypten och är rätt välsedd (läs: potentiell Nobelpristagare). Boken kom därmed med mig hem av relativt sekundära skäl: jag har inte läst något från Egypten så den skulle passa in i mitt nya läsprojekt, den var skriven av en kvinna och såna läser jag alldeles för få av, samt den överhängande chansen av att få säga ”jasså, den författaren har jag läst en bok av” när kommande Nobelpris utannonseras någon gång i framtiden. Rätt ytligt urval med andra ord. Men ens skäl att läsa behöver inte alltid vara så djuplodande.

Fördelen med att inte ha någon mer tankfull mening med mitt bokval eller vidare förväntning kring boken var att jag kunde bli positivt överraskad. Berättelsen är skriven med ett hypnotiskt språk där händelser återkommer och vecklas ut desto längre in i boken man kommer. Det är en ruggig historia som skildrar framförallt kvinnors ställning i det egyptiska samhället, så jag fick verkligen vad jag var ute efter: lite upptäcktsresande och lite feminism. Och en udda, välskriven upplevelse. Folkets park gör verkligen skäl för sitt namn, den bjuder på något för de flesta. Folk rent allmänt gillar ju saker som är gratis.