Fick en bok i julklapp av mamma. Jag ber sällan om specifika titlar eftersom jag lika gärna kan skaffa dem själv. Mamma är en allätare när det kommer till böcker så det finns ett roligt mått av överraskning, det kan bli lite vad som helst.
Umberto Eco har jag läst innan, då var det en intellektuell och bra förlaga till en av århundradets mest överskattade böcker. Ecos bok hette Foucaults pendel, den andra försöker jag glömma namnet på och var skriven av någon amerikan. Drottning Loanas mystiska eld är ingen konspirationsthriller likt hans andra mer kända böcker utan en idéroman vars historia har i sin utgångspunkt i en mans uppvaknande efter en olycka. Huvudpersonen vaknar upp utan något personligt minne men kommer däremot ihåg allt annat – mestadels saker han läst. Idén är lite intressant men även smått banal och kunde ha resulterat i en riktigt rutten bok om det inte var så att Umberto Eco kan skriva bra. Vad som däremot är gemensamt med Ecos andra verk är hur han briljerar med sin pålästhet. Berättelsen vältrar sig i referenser och nostalgi; på gott och ont. Samtidigt som man får en detaljerad inblick i ett förgätet Italien genom gamla pojkromaner och fascistsånger, samtidigt får man svårt att hålla sig engagerad genom hela resan. Det blir liksom för mycket av det goda med alla patinerade, kulturella referenser. Bokens behållning är de delar där man får ta del av livet i Italien under och efter andra världskriget, i alla fall när detta redogörs för i vanlig berättarform och inte via litterära hänvisningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar