Upptäcktsläsande

Jag har sedan några månader tillbaka som mål att läsa en bok av en författare från varje land. Denna överambitiösa idé föddes när jag befann mig i Thailand nu senast för tredje gången och inte hade en enda thailändsk författare representerad i min hög med böcker. Min samlarmani satte igång och jag gjorde upp en lista över världens självständiga stater. Den begränsningen gjorde att jag åtminstone kunde se ett ljus i horisonten eftersom jag då bara behöver ta hänsyn till 196 stater och slipper leta efter böcker från ett fyrtiotal öar samt ge mig in i frågor om utbrytarstaters suveränitet. Det kan jag göra när den första listan är avverkad. Nu är det nog komplicerat att definiera vad som utgör ett bra kriterium för att kvala in på min lista.

Hur räknar man en författare som är född någonstans men uppvuxen eller verksam någon annanstans? Se Doris Lessing. Hur gör man med länder som inte längre finns? Doris Lessing igen. Ja, svåra frågor men jag antar att de får besvaras från fall till fall. Tanken är att jag via läsningen ska få ägna mig åt mitt andra stora nöje; att resa och upptäcka nya platser, kulturer och levnadsöden. Helst ska det vara skönlitterärt skrivet av inhemska skildrare, men jag antar att jag kanske kommer att få vika mig där också när det kommer till länder som för marginella liv i den skandinaviska och anglosaxiska bokfloran. Jag läser nästan uteslutande på svenska och engelska.

När idén väl föddes på den thailändska västkusten gick jag tillbaka i mina bokdagböcker och förde in de senaste årens läsning i listan. Redan då hade jag läst böcker från 39 olika länder. Sedan dess har några fler tillryggalagts och jag kommer att uppdatera den här bloggposten under projektets gång. När jag är klar kanske jag skriver ner alla författarna intill respektive land och ger mig själv en klapp på axeln innan jag går vidare med nästa briljanta idé. Till dess håller vi till godo med den här nedräknaren:

87 / 196

Umberto Eco – Drottning Loanas mystiska eld

Fick en bok i julklapp av mamma. Jag ber sällan om specifika titlar eftersom jag lika gärna kan skaffa dem själv. Mamma är en allätare när det kommer till böcker så det finns ett roligt mått av överraskning, det kan bli lite vad som helst. 

Umberto Eco har jag läst innan, då var det en intellektuell och bra förlaga till en av århundradets mest överskattade böcker. Ecos bok hette Foucaults pendel, den andra försöker jag glömma namnet på och var skriven av någon amerikan. Drottning Loanas mystiska eld är ingen konspirationsthriller likt hans andra mer kända böcker utan en idéroman vars historia har i sin utgångspunkt i en mans uppvaknande efter en olycka. Huvudpersonen vaknar upp utan något personligt minne men kommer däremot ihåg allt annat – mestadels saker han läst. Idén är lite intressant men även smått banal och kunde ha resulterat i en riktigt rutten bok om det inte var så att Umberto Eco kan skriva bra. Vad som däremot är gemensamt med Ecos andra verk är hur han briljerar med sin pålästhet. Berättelsen vältrar sig i referenser och nostalgi; på gott och ont. Samtidigt som man får en detaljerad inblick i ett förgätet Italien genom gamla pojkromaner och fascistsånger, samtidigt får man svårt att hålla sig engagerad genom hela resan. Det blir liksom för mycket av det goda med alla patinerade, kulturella referenser. Bokens behållning är de delar där man får ta del av livet i Italien under och efter andra världskriget, i alla fall när detta redogörs för i vanlig berättarform och inte via litterära hänvisningar.

Mircea Cărtărescu – En lycklig dag i mitt liv

Gav bort den här boken i present till en person som ville läsa Mircea Cărtărescu men tyckte att romanerna verkade för tunga. Jag själv är rätt svårflörtad när det kommer till poesi eftersom den oftast är alldeles för avskalad för att jag ska förstå den. Men ibland är det något som griper tag i mig och får mig att vilja läsa vidare. Inledningen på En lycklig dag i mitt liv är ett sådant stycke:

för några dagar sedan

berättade någon för mig i telefon om ett säkert recept för att bli lycklig.

det är nog gammalt, men ändå inte helt utan intresse

eftersom människorna lever en kort tid

och åtminstone vill vara lyckliga.

du lägger, sade han, en hand på bordet, tar en hammare och slår mot fingrarna:

varje gång du inte träffar blir du förfärligt lycklig.

men jag är ingen cyniker

och vill berätta något för er som nog skiljer sig lite från detta recept

nämligen om en lycklig dag i mitt liv.

Roligt. Resten av boken fortsätter i sann Cărtărescu-anda. Det förekommer insekter, en stark fascination för anatomi och miljöer i Bukarest. En rolig dikt handlar om hur en diskho blir förälskad i en stjärna som dock visar sig älska en soppsil. För det mesta är det dock mer allvarsamma dikter i samlingen. Enstaka grejer sa mig ingenting. Jag läste ut den här boken i Svedala.

Svedala: En lycklig dag i mitt liv [frågetecken]

Serhij Zjadan – Anarchy in the UKR

Jag läste ut en bok för ett tag sen. Den var inte riktigt bra och det var inte den tilltänkta recensionen heller. Riktigt skitväder är det också.

Franz Kafka – Slottet

Min relation med Kafka är något utöver det extra. Den kan sammanfattas i en enda mening. Jag hade läste Domen, Processen och Slottet på gymnasiet som olika delmoment i svenskan. Då trodde jag att Kafka symboliserade något så enkelt som ångest och en rädsla för byråkratins baksidor. Något år senare stod jag i bibliotek och bläddrade i en bok med hans samlade, icke-utgivna anteckningar. Otålig som jag var läste jag, på stående fot, bara de kortare partierna, bland annat ovan nämnda mening som plötsligt kullkastade allt jag trodde mig veta om den dystre Kafka. T-shirten med hans stirrande blick och texten ”Kafka hade det inte heller så lätt”, mina naiva muntliga redovisningar inför klassen som missade poängen och mer kom att handla om att böckerna inte var färdigskrivna, och så vidare. Sommarsolen sken in genom bibliotekets höga fönster och framför mig uppenbarade sig en rolig prick som krävde en sobrare omläsning. Kafka hade humor och frammanade en underlig värld. Det som jag hade tolkat som ett märkbart glapp mellan våra tidsrymder visade sig vara något annat. Alltså, jag trodde att hans böcker var konstiga för att de var skrivna i en annan tid än min egen. Men efter att ha läst andra böcker från olika epoker och därigenom utvecklat ett litterärt medvetande insåg jag att det inte var tiden det var fel på. Felet låg i hur jag hade läst Kafka innan. Hans texter är och kommer alltid att vara underliga. Vad som nu utvecklades inför mina ögon var en berättare som kunde sätta fingret på de mest förbisedda detaljer, som kunde få mig att skratta högt, som kunde få en hel värld att kännas främmande. Slottet är utomordentlig bok. I det utförliga förordet till Bakhålls utgåva står allt man kan tänkas vilja veta om tillkomsten och den postuma utgivningen av boken. Bland annat har någon studerat handskriften i manuskriptet och sett att berättelsen till en början var skriven i första person men sedan ändrats till tredje person – denna revidering sker precis innan kapitel tre då vi får ta del av en samlagsscen. Lite pikant kuriosa.

Avrundningsvis. Meningen som fick mig att för alltid omvärdera Kafka är följande absurda, galghumoristiska citat: En gång bröt jag benet, det var mitt livs härligaste upplevelse.