Roberto Bolaño – Telefonsamtal

Jag har tidigare (här och här) konstaterat att Roberto Bolaño och hans svenska översättare är en njutning att läsa; novellsamlingen Telefonsamtal är definitivt inget undantag. Här får en eloge gå även till formgivarna som gjort ett underbart arbete. Jag vågade knappt öppna boken och därigenom sätta min prägel på dess pärmar. Då den färdades med mig i mitt pendlade till jobbet förvarade jag den inuti en plastficka. Eftersom jag läste boken endast i skenet av bussens läslampa eller i sängens dito (alltmedan januarimörkret svepte in oss) blev ej heller sidorna solblekta. Jag skulle vilja hävda att boken är i tryggare förvar hos mig än ute i nätbokhandelns opersonliga lagerhyllor.

Umberto Eco – Begravningsplatsen i Prag

Jag började läsa på Begravningsplatsen i Prag lagom till att jag faktiskt själv skulle befinna mig i staden på semester. Jag tänkte att det kunde vara lite spännande att ströva runt på de vackra gatorna i gamla stan och samtidigt återkoppla till Umberto Ecos skildringar. Trots att jag besökt Prag många gånger dessförinnan och därtill bott där en längre period hade jag aldrig besökt den gamla judiska kyrkogården i stadsdelen Josefov. Rabbi Loew, som enligt berättelsen skapade Golem, ligger begraven där. Dessvärre var kön till kyrkogården för lång även denna gång. Och [SPOILER] Begravningsplatsen i Prag utspelar sig inte alls i Prag, utan i Paris.

A.G. Nathorst (1894) Sveriges geologi

s. 84

Lászlo F. Földényi – Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt

Den här titeln bär på så många högklassiga element samtidigt att det nästan blir löjligt. Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt sällar sig definitivt till en av de mest pretentiösa texter jag stött på och läst frivilligt. Innehållet är, med undantag för en del intressanta biografiska detaljer om Dostojevskij, knappt läsbart. Vilken är den mest ”intellektuella” boktitel du läst?

Herta Müller – Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Sedan Herta Müller fick Nobelpris och jag därmed fick nys om Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv har jag velat läsa den här boken. Jag gillade den nattsvarta titeln. Sen finns det en tid för allt. När är man sugen på att ta till sig något deprimerande? Det är inte varje dag. Räcker med morgontidningen liksom. Men den här var bra. En av behållningarna är Müllers unika berättarröst som består av vindlande associationsbanor och skarpa detaljer:

Vattnet sprutade, stod i matta blåsor kring stammarna, som var fulla av drunknade myror. Jorden drack långsamt. Då sade farfar:

Man sträcker på benen en gång, så öppnar sig världen. När man sträcker på dem en gång till, så stänger den igen. Därifrån till dit är en fjärt under gatlyktan, det kallas att ha levt. Det lönar sig inte ens att ta på sig skorna.

Nu hade min farfar sträckt på benen för andra gången.

s. 82