Sedan Herta Müller fick Nobelpris och jag därmed fick nys om Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv har jag velat läsa den här boken. Jag gillade den nattsvarta titeln. Sen finns det en tid för allt. När är man sugen på att ta till sig något deprimerande? Det är inte varje dag. Räcker med morgontidningen liksom. Men den här var bra. En av behållningarna är Müllers unika berättarröst som består av vindlande associationsbanor och skarpa detaljer:
Vattnet sprutade, stod i matta blåsor kring stammarna, som var fulla av drunknade myror. Jorden drack långsamt. Då sade farfar:Man sträcker på benen en gång, så öppnar sig världen. När man sträcker på dem en gång till, så stänger den igen. Därifrån till dit är en fjärt under gatlyktan, det kallas att ha levt. Det lönar sig inte ens att ta på sig skorna.Nu hade min farfar sträckt på benen för andra gången.s. 82
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar