Roberto Bolaño – Amulett

Jag köpte en bok för en billig peng på bokrean för några år sedan. Det visade sig vara bra busslektyr då den passade i rockfickan. Likväl blev jag klar med den, i ett annat sammanhang, på semestern. När jag fällde ihop bokens pärmar höll även solstolen på att fälla ihop mig. Folk satt några meter bakom och njöt av solnedgången. Stoiskt behöll jag hedern, likt en samuraj, när jag samlade ihop mina saker och gick därifrån.

Selfie

Tenerife, 2015.

W.G. Sebald – Dikt, prosa, essä

Jag skröt precis, om att jag läst färdigt denna gigantiska lunta, för en mycket god vän som därpå replikerade att det var en så omfångsrik bok att det kunde bli pinsamt. Att sitta med den bland folk, förklarade hon, var mer än tillräckligt för att min omgivning skulle tänka ”Ja, vi fattar. Du läser LITTERATUR.” För det första slapp jag skämmas med den här tegelstenen (fundamentet i mitt skrytbygge) eftersom Dikt, prosa, essä framförallt utgörs av fyra fristående romaner (det resterande material består av en dikt och en essä). Romanerna lånade jag på biblioteket och kunde på så vis minska min dagliga packning med flera hundra sidor. För det andra gör det mig inget att utstråla LITTERATUR. Jag skryter med den de tillfällen som ges.

Porträtt av en porträttör

Det är alltså mannen på bilden som skriver det här. 

Juli Zeh – Corpus Delicti

Jag har haft Juli Zehs dystopi, om ett samhälle som tagit hälsofixeringen till en statlig nivå, på min läslista sedan jag föll pladask (hmpf) för Fritt fall. I år var dessutom årets jävla julklapp ett aktivitetsarmband, varför jag kände att det var på sin plats att plocka upp romanen. På sociala medier har jag de senaste åren sett vänner rapportera sitt motionerande och sina bedrifter för alla som har velat, och inte velat, skärskåda deras kaloriförbrukning. Själv ser jag också en tjusning i att mäta mina prestationer, och även jag kan lockas av att skryta om mer eller mindre spektakulära löprundor jag genomfört. Oftast hejdar jag mig som tur är; hela grejen med att lägga ut sina sportsliga data tycks mig lite genant. Däremot verkar jag kanske inte lika bekymrad när det gäller att redovisa mina kulturella prestationer? Tro mig, jag är fullt medveten om att dessa utlåtanden är som en förlist astronauts desperata rop på hjälp alltmedan han faller genom den tomma rymden.

God fortsättning.