Jag skröt precis, om att jag läst färdigt denna gigantiska lunta, för en mycket god vän som därpå replikerade att det var en så omfångsrik bok att det kunde bli pinsamt. Att sitta med den bland folk, förklarade hon, var mer än tillräckligt för att min omgivning skulle tänka ”Ja, vi fattar. Du läser LITTERATUR.” För det första slapp jag skämmas med den här tegelstenen (fundamentet i mitt skrytbygge) eftersom Dikt, prosa, essä framförallt utgörs av fyra fristående romaner (det resterande material består av en dikt och en essä). Romanerna lånade jag på biblioteket och kunde på så vis minska min dagliga packning med flera hundra sidor. För det andra gör det mig inget att utstråla LITTERATUR. Jag skryter med den de tillfällen som ges.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar