Baby Schubert

València

KBH

Mircea Cărtărescu – Dagbok 1994-2003

I samband med utgivningen av Mircea Cărtărescus dagbok besökte författaren Sverige och jag gick och lyssnade på ett författarsamtal med honom. Jag är för det mesta av hållningen att andra människors dagböcker är ointressanta och även lite förbjudna att läsa. Dock övertygades jag om att just denna var läsvärd och fick den därtill signerad samma kväll. En parentes vad gäller signeringen var att Mircea imponerades av min habila rumänska och att han skrev små dedikationer i alla mina böcker. En till min hustru, en till mig och en till min son. Den sistnämnde lyckades med konststycket att knappt fyllda två år uttala namnet Cărtărescu. På något sätt kändes det som att de två på så vis etablerat en ömsesidig relation. Jag hade pratat med Mircea om min son som låg hemma och sov den kvällen och mitt barn hade sett författarens ansikte pryda kulturbilagans omslag i samband med det här årets bokmässa.

I ett år kämpade jag med Dagbok 1994-2003. Det var långdragen resa i en säregen författares inre liv. Dagboken är fylld med återkommande depressioner som bottnar i en konstnärs ständiga förlust av tron på sig själv och sitt vansinnesprojekt; i detta fallet Orbitór. Tunga stycken av självförebråelser är varvat med humor, fantastiska drömbeskrivningar, idéer till romaner, och förakt för hemlandet. Istället borde jag nog ha läst boken mer koncentrerat från första början och inte blandat upp läsningen med andra böcker eftersom jag märkte att dagboken blev bättre när jag lade alla andra böcker åt sidan. Dessutom borde jag inte ha dragit mig för att stryka under i den då den bjuder på en hel del anmärkningsvärda rader. En meningen som ger ett metaperspektiv åt hela verket lyder som följer:

”Dagboken kan också ses som en borrkärna, en cylinder av ömsom ljusare, ömsom mörkare substans, med mer bitumen och mindre kristall allt eftersom borrningen fortskrider.” (s. 439)

Mörka och ljusa partier absolut. Men att de ädlare partierna successivt skulle avta till följd av en författare på upphällningen håller jag inte med om. Särskilt om jag tar i beaktande att den sista delen i Orbitór skrevs fyra år senare; en bok och trilogi som jag håller väldigt högt.

Athena Farrokhzad – Vitsvit

Satt vid datorn när de nominerade till Augustpriset presenterades. Bara Jonas Thentes beskrivning av omslaget till Vitsvit; ”[…] ett spegelaktigt skikt, som gör att det första läsaren möter är sitt eget suddiga ansikte”, fick mig att vilja titta närmare på Athena Farrokhzads bok.

Jag är ingen direkt vän av lyrik, ofta upplever jag att den är alldeles för främmande och abstrakt för att jag ska ha någon behållning av den. Men när jag ändå stod och höll i de skimrande pärmarna kunde jag likväl passa på att ge den en sida. Boken inleddes:

Min familj anlände hit i en marxistisk idétradion 

Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar

Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra

som om problemet vore hennes 

På dagarna skiljde hon mellan och långa korta vokaler

som om ljuden som kom ur hennes mun

kunde tvätta olivoljan ur huden 

Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen

På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelser vitare

än en norrländsk vinter 

Min mor byggde oss en framtid av livskvantitet

I förortsvillans källarförråd radade hon upp konservburkar

som inför ett krig 

På kvällarna letade hon recept och skalade potatis

som om det var hennes historia som fanns chiffrerad

i Janssons frestelse 

Tänk att jag sög på de brösten

Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun

Fint språk och intressanta metaforer, tyckte jag. Dessutom ligger frågan om kulturell tillhörighet mig alltid varmt om hjärtat. Boken fick följa med hem och den bjöd mig på en del riktigt vackra rader den kvällen. Kul att en så kompromisslös, smal bok blivit utnämnd till ett så stort pris. Förmodligen kan nomineringen bidra till att fler får upptäcka denna intressanta, lilla diktbok. Den är för närvarande tillfälligt slut på förlaget. Ett gott tecken.

Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen.