Mircea Cărtărescu – Dagbok 1994-2003

I samband med utgivningen av Mircea Cărtărescus dagbok besökte författaren Sverige och jag gick och lyssnade på ett författarsamtal med honom. Jag är för det mesta av hållningen att andra människors dagböcker är ointressanta och även lite förbjudna att läsa. Dock övertygades jag om att just denna var läsvärd och fick den därtill signerad samma kväll. En parentes vad gäller signeringen var att Mircea imponerades av min habila rumänska och att han skrev små dedikationer i alla mina böcker. En till min hustru, en till mig och en till min son. Den sistnämnde lyckades med konststycket att knappt fyllda två år uttala namnet Cărtărescu. På något sätt kändes det som att de två på så vis etablerat en ömsesidig relation. Jag hade pratat med Mircea om min son som låg hemma och sov den kvällen och mitt barn hade sett författarens ansikte pryda kulturbilagans omslag i samband med det här årets bokmässa.

I ett år kämpade jag med Dagbok 1994-2003. Det var långdragen resa i en säregen författares inre liv. Dagboken är fylld med återkommande depressioner som bottnar i en konstnärs ständiga förlust av tron på sig själv och sitt vansinnesprojekt; i detta fallet Orbitór. Tunga stycken av självförebråelser är varvat med humor, fantastiska drömbeskrivningar, idéer till romaner, och förakt för hemlandet. Istället borde jag nog ha läst boken mer koncentrerat från första början och inte blandat upp läsningen med andra böcker eftersom jag märkte att dagboken blev bättre när jag lade alla andra böcker åt sidan. Dessutom borde jag inte ha dragit mig för att stryka under i den då den bjuder på en hel del anmärkningsvärda rader. En meningen som ger ett metaperspektiv åt hela verket lyder som följer:

”Dagboken kan också ses som en borrkärna, en cylinder av ömsom ljusare, ömsom mörkare substans, med mer bitumen och mindre kristall allt eftersom borrningen fortskrider.” (s. 439)

Mörka och ljusa partier absolut. Men att de ädlare partierna successivt skulle avta till följd av en författare på upphällningen håller jag inte med om. Särskilt om jag tar i beaktande att den sista delen i Orbitór skrevs fyra år senare; en bok och trilogi som jag håller väldigt högt.