Kyrksjön

Heinrich Böll – Doktor Murkes samlade tystnad

I somras mötte jag en mycket god vän i parken. Han hade av platsbrits rensat ut lite titlar ur sitt bibliotek och jag kom hem med en bunt böcker. Just nu läser jag Mircea Cărtărescus dagbok, men den är en tegelsten och inget man tar med sig i fickan. Dessutom känner jag alltid för att ha en skönlitterär bok igång att fly in i de stunder den lite torrare fackboken eller dagboken känns som ett för stort åtagande. Häromdagen hade jag ett ärende i Helsingborg och skulle resa ensam i en timme varför jag letade upp något ur min olästa bokhög som skulle gå ner i jackan. Det blev den tunna novellsamlingen Doktor Murkes samlade tystnad av tysken Heinrich Böll. Efter att ha glott ut över de skånska slätterna i tio minuter öppnade jag boken och började fnissa för mig själv i den tysta kupén bara efter några rader. Böll verkade rolig.

Jag gillade nog mest den första novellen som fått ge namn åt resten av samlingen och den sista berättelsen Kasseraren. Den föregående handlar om en Doktor Murke, anställd vid radiohuset, som sparar bortklippta snuttar med tystnad från olika ljudinspelningar. Sedan går han hem, sätter ihop fragmenten, kör dem i sin bandspelare och njuter av tystnaden. Den senare handlar om en matematiskt lagd man som, efter att ha gjort en kalkyl, sedermera jobbar på ett företag med trehundrafemtio anställda. Där går han igenom de anställdas post för att avlägsna reklamförsändelser och diverse utskick för att på så sätt spara tid och pengar åt företaget.

En hel del skruvad satir alltså. På det hela bjöd läsningen till både udda och underhållande historier. Lite varierande schvung i de olika partierna, men klart läsvärt. Väl framme i Helsingborg höll jag på att komma för sent till mitt sammanträde eftersom jag råkat skriva ner fel tid i min almanacka. Trots att jag fick rusa den sista biten hade jag åtminstone Doktor Murkes bisarra tillvaro färskt i minnet. Den gav perspektiv på mitt eget lilla levnadsöde.

Nam Le – The Boat

The Boat är en hyllad novellsamling som legat på min ”att-läsa” lista sedan den dök upp i svenska tidningar. Eftersom jag ogillar spoilers något fruktansvärt läser jag sällan bokrecensioner innan jag läst böckerna de avhandlar. Fråga mig inte hur jag går tillväga för att hitta ny läsning. Jag går väl på bilderna eller något.

Inför Nam Les bok har jag blandade känslor. På sina ställen är den väldigt engagerande och vacker, i andra fall känns det mest som en uppvisning i ”autenticitet” när den ständigt kastar sig över geografiska och kulturella gränser. Istället för att ryckas med i de olika livsödena börjar jag fundera på hur själva researcharbetet gått till och vilka avväganden som gjorts vad gäller språkdräkten. Det är som att titta på en film och undra vad de använt för kameror och ljussättning istället för att hänga med i historien. I The Boat får vi följa olika livsöden från vitt skilda platser, något som kanske ska peka på hur lika vi alla är varandra. Eller nåt. Medan vissa av novellerna i boken berör något djupt inom en, verkar andra fungera som rena sömnpillret.

Jag får helt enkelt leva med att boken inte levde upp till mina förväntningar och istället landade någonstans i det anonyma mellanregistret vad gäller läsupplevelser. Kanske borde jag ha läst recensionerna innan, men en hastig blick på den fronten verkar peka åt att jag då antagligen skulle ha haft ännu större förhoppningar.

Nawal el Saadawi – Imamens fall

Folkets park tillhör en av de platser jag befinner mig mest på nuförtiden. Det finns en hel del att hitta på där, trots att Nordens högsta pariserhjul sedermera monterats ner och rullat iväg. En av aktiviteterna som jag flikar in, när jag inte gör sandkakor eller tittar på minigrisarna på den lilla bondgården, är att besöka bokboden. Det är en cirkulationsplats för utlästa böcker. Givetvis fyllt med en hel del skräp, men det tränade ögat kan hitta en del guldkorn. Häromdagen hittade jag en första utgåva av en bok från sextiotalet vars kvarglömda bokmärke utgjordes av en remsa med passfoton. Den porträtterade bar tidstypiska, stora glasögon och hade kanske till och med en manchesterjacka på bilden. Det var på den tiden då folk med brillor fick vrida på huvudet för att inte blixten skulle landa direkt i deras linser och fördunkla deras ögon. På den tiden innan alla andra också skulle vrida på huvudet då nya bestämmelser krävde att man skulle visa en del av örat i bild. Den tiden är, liksom sextiotalet, även den förbi. Och alla som någonsin vridit sitt huvud i dessa officiella sammanhang har även gemensamt att de sett rätt fåniga ut. En annan gång plockade jag med mig Imamens fall. Jag visste inget om boken men vet att Nawal el Saadawi kommer från Egypten och är rätt välsedd (läs: potentiell Nobelpristagare). Boken kom därmed med mig hem av relativt sekundära skäl: jag har inte läst något från Egypten så den skulle passa in i mitt nya läsprojekt, den var skriven av en kvinna och såna läser jag alldeles för få av, samt den överhängande chansen av att få säga ”jasså, den författaren har jag läst en bok av” när kommande Nobelpris utannonseras någon gång i framtiden. Rätt ytligt urval med andra ord. Men ens skäl att läsa behöver inte alltid vara så djuplodande.

Fördelen med att inte ha någon mer tankfull mening med mitt bokval eller vidare förväntning kring boken var att jag kunde bli positivt överraskad. Berättelsen är skriven med ett hypnotiskt språk där händelser återkommer och vecklas ut desto längre in i boken man kommer. Det är en ruggig historia som skildrar framförallt kvinnors ställning i det egyptiska samhället, så jag fick verkligen vad jag var ute efter: lite upptäcktsresande och lite feminism. Och en udda, välskriven upplevelse. Folkets park gör verkligen skäl för sitt namn, den bjuder på något för de flesta. Folk rent allmänt gillar ju saker som är gratis.

Upptäcktsläsande

Jag har sedan några månader tillbaka som mål att läsa en bok av en författare från varje land. Denna överambitiösa idé föddes när jag befann mig i Thailand nu senast för tredje gången och inte hade en enda thailändsk författare representerad i min hög med böcker. Min samlarmani satte igång och jag gjorde upp en lista över världens självständiga stater. Den begränsningen gjorde att jag åtminstone kunde se ett ljus i horisonten eftersom jag då bara behöver ta hänsyn till 196 stater och slipper leta efter böcker från ett fyrtiotal öar samt ge mig in i frågor om utbrytarstaters suveränitet. Det kan jag göra när den första listan är avverkad. Nu är det nog komplicerat att definiera vad som utgör ett bra kriterium för att kvala in på min lista.

Hur räknar man en författare som är född någonstans men uppvuxen eller verksam någon annanstans? Se Doris Lessing. Hur gör man med länder som inte längre finns? Doris Lessing igen. Ja, svåra frågor men jag antar att de får besvaras från fall till fall. Tanken är att jag via läsningen ska få ägna mig åt mitt andra stora nöje; att resa och upptäcka nya platser, kulturer och levnadsöden. Helst ska det vara skönlitterärt skrivet av inhemska skildrare, men jag antar att jag kanske kommer att få vika mig där också när det kommer till länder som för marginella liv i den skandinaviska och anglosaxiska bokfloran. Jag läser nästan uteslutande på svenska och engelska.

När idén väl föddes på den thailändska västkusten gick jag tillbaka i mina bokdagböcker och förde in de senaste årens läsning i listan. Redan då hade jag läst böcker från 39 olika länder. Sedan dess har några fler tillryggalagts och jag kommer att uppdatera den här bloggposten under projektets gång. När jag är klar kanske jag skriver ner alla författarna intill respektive land och ger mig själv en klapp på axeln innan jag går vidare med nästa briljanta idé. Till dess håller vi till godo med den här nedräknaren:

87 / 196