Jared Diamond – Guns, Germs and Steel

Jag minns att min pappa gav mig en artikel att läsa någon gång kring millennieskiftet. Den sökte ge en förklaring till varför civilisationer utvecklats annorlunda och hur det kom sig att Europa och Asien koloniserat delar av de andra kontinenterna istället för vice versa. Istället för att hänge sig åt den rasistiska förklaringen att aboriginerna, indianerna och afrikanerna var obildade vildar lutade artikeln sig mot intressanta fakta. Jag minns att hästar spelade en roll i förklaringsmodellen. Artikeln blev en bok som fick Pulitzerpriset. Även om Guns, Germs and Steel därefter fått kritik för att dess förklaringar förlitar sig för mycket på geografiska förklaringar är den ett ambitiöst och intressant projekt. Min svägerska gav den till mig i julklapp och den fick följa med mig hela sommaren. Tidskrävande men läsvärt.

Valeria Luiselli – De tyngdlösa

För att undvika spoilers läste jag endast brottstycken ur recensionen av De tyngdlösa när boken kom. Fråga mig inte hur jag lyckas utröna om böcker är läsvärda på det sättet, jag vet inte. Oavsett plockade jag åt mig boken från snabblånshyllan på biblioteket. Den var inte tjock så två veckors lånetid borde jag klara av, tänkte jag. Jag gillade sättet Luiselli skrev på. Språket och de fina liknelserna. De sammanflätade historierna. Det hela föll mig i smaken och boken lästes ut på fem dagar. Fem arbetsdagar, med fulltidsjobb och småbarn hemma nota bene.

Hafelekar

Karl Zeigfreid – Morgondagens värld

Jag spenderade midsommar i skärgården och vittjade boden med öbornas avlagda böcker när jag hittade Morgondagens värld. Vad som såg ut som kiosklitteratur ur sci-fi-träsket, med felstavad framsidestext och kitschigt omslag, visade sig vara precis vad det utgav sig för. Uselt skriven, taffligt berättande, löjeväckande idéer. Huvudkaraktärerna hette Gorvax och Kanaline. Jag fick sedermera reda på att Karl Zeigfreid var synonym som användes av flera ”författare” på förlaget. Morgondagens värld var egentligen skriven Lionel Fanthorpe och hans fru. Lionel är enligt Wikipedia präst och underhållare, men har även arbetat som tandtekniker, journalist, lärare, TV-presentatör, författare och föreläsare. Detta i sig var intressantare än själva boken. Likväl fick jag under läsningen erfara hur det känns att på semestern glida ner i en dum bok. Den intellektuella utmaningen låg på ett minimum, vilket var en udda och ganska bekväm upplevelse. Jag läser annars bara smarta böcker.

Georges Perec – Försvinna

Han är på min topp-5 lista. Ständigt försiggår nåt ovanligt i hans prosa och jämt via outsinlig fantasi, fyllig språkdräkt och svart humor. Ofta döljs några, på förhand uppsatta, mystiska lagar som styr honom i hans konstruktion. I Försvinna har 1 styck grundval fått sätta sitt avtryck i historian. Busigt lätt, likväl nästintill omöjligt att utföra. Trots sistnämnda uppsåt får han till makalös läsning (lovord likaså till translatorn). 25-faldiga ’hurra’ går till Gorgs Prc.