Vladimir Nabokov – Pale Fire

Good old Sylvia! She had in common with Fleur de Fyler a vagueness of manner, a languor of demeanor which was partly natural and partly cultivated as a convenient alibi for when she was drunk, and in some wonderful way she managed to combine that indolence with volubility reminding one of a slow-speaking ventriloquist who is interrupted by his garrulous doll. (s. 248)

Vladimir Nabokov är en av mina favoriter när det gäller att komma på märkliga men träffande liknelser. Att, som ovan, jämföra en kvinnas sävliga ändock pratsamma karaktär med en buktalare som blir avbruten av sin docka är i mitt tycke underbart. Pale Fire är rent berättartekniskt också en udda bok då den kretsar kring en 999-radig dikt där själva handlingen egentligen försiggår i den svindlande notapparaten (som i princip kidnappar dikten). Det blev mycket bladvändande fram och tillbaka kombinerat med en del kontroller i ordlistan och googlande; Nabokov har inte bara ett rikt språk det är även en del referenser och nybildade ord som skapar merarbete för en nyfiken läsare. En dröm för språk- och litteraturvetare kan jag tänka mig, något besvärligare för en som läser några sidor under pendlingen och i sänghalmen. Jag kan dessutom ha svårt för när huvudpersonen i en bok tenderar att vara lite för mycket av en karikatyrartad antihjälte. Hursomhaver, en lite prövande men väldigt givande bok. Till och med dikten hade sina behållningspunkter:

121
”Equal to fourty ounces of fine sand.
Outstare the stars. Infinite foretime and
Infinite aftertime: above your head
They close like giant wings, and you are dead.”