Karl Zeigfreid – Morgondagens värld

Jag spenderade midsommar i skärgården och vittjade boden med öbornas avlagda böcker när jag hittade Morgondagens värld. Vad som såg ut som kiosklitteratur ur sci-fi-träsket, med felstavad framsidestext och kitschigt omslag, visade sig vara precis vad det utgav sig för. Uselt skriven, taffligt berättande, löjeväckande idéer. Huvudkaraktärerna hette Gorvax och Kanaline. Jag fick sedermera reda på att Karl Zeigfreid var synonym som användes av flera ”författare” på förlaget. Morgondagens värld var egentligen skriven Lionel Fanthorpe och hans fru. Lionel är enligt Wikipedia präst och underhållare, men har även arbetat som tandtekniker, journalist, lärare, TV-presentatör, författare och föreläsare. Detta i sig var intressantare än själva boken. Likväl fick jag under läsningen erfara hur det känns att på semestern glida ner i en dum bok. Den intellektuella utmaningen låg på ett minimum, vilket var en udda och ganska bekväm upplevelse. Jag läser annars bara smarta böcker.

Georges Perec – Försvinna

Han är på min topp-5 lista. Ständigt försiggår nåt ovanligt i hans prosa och jämt via outsinlig fantasi, fyllig språkdräkt och svart humor. Ofta döljs några, på förhand uppsatta, mystiska lagar som styr honom i hans konstruktion. I Försvinna har 1 styck grundval fått sätta sitt avtryck i historian. Busigt lätt, likväl nästintill omöjligt att utföra. Trots sistnämnda uppsåt får han till makalös läsning (lovord likaså till translatorn). 25-faldiga ’hurra’ går till Gorgs Prc.

Vsevolod Garsjin – Den röda blomman och andra noveller

Jag läste Den röda blomman och andra noveller för 14 år sedan. Hur jag hade hittat den minns jag inte. På den tiden gick jag ofta till biblioteket och det faktum att författaren var ryss samt att det rörde sig om noveller bidrog säkert till att jag lånade boken. Den gjorde ett starkt intryck och särskilt novellen Attalea princeps, där huvudkaraktären är en palm, har jag burit med mig alla dessa år och kommit att tänka på de gånger jag besökt botaniska trädgårdar.

En varm dag besökte K och jag Östervärns Antikvariat & Bokhandel. Det kan vara den bästa bokaffär jag varit i på flera år. Bara guldkorn och bra priser därtill. De hade en brosch liggandes på ett bord som mitt sällskap ville undersöka. Konversationen som följde löd ungefär så här:

K: Nyckelpiga!
Jag: Ja. Är det ok om han tittar på er nyckelpiga?
Bokhandlaren: Det är ok. Men jag måste poängtera att det är en skarabé. Så den besitter lite mer dignitet än en nyckelpiga…
Jag: Men den har prickar?
Bokhandlaren: Det må så vara, men det är alltså en skarabé.
Jag: Jag vet inte, jag tycker att det låter som en efterkonstruktion.

Tack vare nyckelpigans hjälp och ett bra utbud kom vi därifrån med två böcker. Den ena var alltså Vsevolods Garsjins noveller.

Marcel Beyer – Spioner

Spioner handlar om typiskt tyska familjehemligheter.

En hemlighet kan vara ett förbund mellan två människor. Hemligheten är länken dem emellan.

Alla har hemligheter. Den som hävdar att den inte har några är oftast den med flest eller störst hemligheter. Någon har säkert formulerat detta bättre, i typ en fickalmanacka.

För barn är det mycket i vuxenvärlden som ter sig hemligt. Vad de inte vet är att deras värld är lika främmande och outgrundlig för de vuxna.

För ett par år sedan uttryckte min fru förvåning när hon insåg att jag hade en blogg. Det hade kunnat vara en hemlighet om det inte varit för att det var rent ointresse.

Jorge Luis Borges – I: 1923-1944

Jag har läst Borges i flera omgångar. Samtliga noveller åtminstone två gånger, en del dikter och andra texter. Med den här utgåvan fick jag chansen att få en fördjupad bild av hans författarskap eftersom ett urval av poesin och en del essäer är inkluderade. De var väl bra men novellerna är fortfarande bäst.