Jag blev rekommenderad att läsa Om hjältar och gravar när Karlstads folkbibliotek ägnade en dag i deras julkalender på Facebook åt att tipsa om böcker baserat på tre av ens favorittitlar. Själv ägnade jag de dagarna med en annan slags kulturspridning genom att lägga upp julrelaterade hiphopvideos på min ”vägg”.
De titlar som Karlstad hade att förhålla sig till när de valde ut Sábato åt mig var: Italo Calvino - Om en vinternatt en resande; Georges Perec - Livet: en bruksanvisning; och Jorge Luis Borges - Collected Fictions. Om hjältar och gravar är något av ett nyckelverk i den sydamerikanska fåran för magisk realism såg jag i efterhand i en recension av SvD. Och den var ju bra – jag gillar genren, jag gillar sydamerikansk litteratur, jag har läst Sábato tidigare – men jag kan samtidigt känna att boken spretade iväg lite för mycket för sitt eget bästa. Det kan vara trevligt med flera parallella historier och sidospår, men jag förväntade mig någon slags grand finale som skulle knyta samman det hela i slutet och denna infann sig aldrig riktigt.
Boom, liksom.
