Jag har haft Juli Zehs dystopi, om ett samhälle som tagit hälsofixeringen till en statlig nivå, på min läslista sedan jag föll pladask (hmpf) för Fritt fall. I år var dessutom årets jävla julklapp ett aktivitetsarmband, varför jag kände att det var på sin plats att plocka upp romanen. På sociala medier har jag de senaste åren sett vänner rapportera sitt motionerande och sina bedrifter för alla som har velat, och inte velat, skärskåda deras kaloriförbrukning. Själv ser jag också en tjusning i att mäta mina prestationer, och även jag kan lockas av att skryta om mer eller mindre spektakulära löprundor jag genomfört. Oftast hejdar jag mig som tur är; hela grejen med att lägga ut sina sportsliga data tycks mig lite genant. Däremot verkar jag kanske inte lika bekymrad när det gäller att redovisa mina kulturella prestationer? Tro mig, jag är fullt medveten om att dessa utlåtanden är som en förlist astronauts desperata rop på hjälp alltmedan han faller genom den tomma rymden.
God fortsättning.