Fredrik Vanek

Sitter och tänker på när Otis Redding sitter och tänker på båtar

2012-02-03T15:45:00.002+01:00

Victor Pelevin – The Helmet of Horror

2012-01-21T18:17:00.003+01:00

Eftersom jag nästan var klar med min dåvarande bok och vi skulle iväg några dagar packade jag ned den här i väskan. Den var lagom tjock och hade legat i min att-läsa-hög länge nog.

The Helmet of Horror ingår tydligen i en serie där olika författare tolkar olika myter. I den här tar sig en av mina favoriter – Viktor Pelevin – an historien om Theseus och Minotauren. Minotauren är enligt grekisk mytologi labyrintens härskare och försvarare – hälften man hälften tjur. Och visst förekommer det labyrinter och tjurhorn i denna moderna tolkning, men den rymmer så mycket mer. Den börjar med att några karaktärer vaknar upp i varsin cell vars dörrar löper ut i en eller flera labyrinter, naturligtvis minns ingen hur de har hamnat där. Jag ska inte spoliera några överraskningar men framförandet av texten är väldigt intressant gjort och berättelsen spänner över drömmar, metafysik och givetvis labyrinter. Pelevin målar upp en märklig värld och när jag väl kommer till sista sidan undrar jag om jag ens begripit vad som hänt. En underlig läsupplevelse minst sagt.

Som dessvärre gick snabbare än tänkt, så jag fick springa ut och köpa en ny bok trots att jag hade min hög med böcker som väntade hemma.

Nicole Krauss – History of Love

2012-01-21T18:12:00.002+01:00

Min första bok av Nicole Krauss, och min sista bok för 2011. En vindlande historia om judiska levnadsöden i New York och Polen. En gammal man med en lägenhet full av bråte och en son som inte känner till honom – båda är författare. En flicka som i smyg söker efter en ny make åt sin mamma – den sistnämnda änkefru och översättare. En i stort sett okänd författare i exil som bara gett ut ett verk vid namn History of Love – en bok som på ett eller annat sätt spelat en västentlig roll i samtligas liv. Det hela är skrivet i en mängd olika former, vilket både är lite omtumlande och finurligt. De olika berättarmönstren levandegör de olika karaktärerna men kan också förvirra ibland, kanske mest om man lägger ifrån sig boken ett par dagar. Hursomhelst, bra bok. Titeln lurar inte heller någon, den handlar först och främst om kärlek. Jag ska inte sticka under stol med att vi upptäckte henne genom hennes man Jonathan Safran Foer – författare tillika. Tror det var en bokförsäljare som upplyste oss om deras relation när vi bodde i New York. History of Love påminner faktiskt mycket om Everything Is Illuminated – båda är arbeten som på något sätt känns som personliga studier i ursprung. Blir nog mer Krauss i framtiden.

2012-01-07T00:03:00.002+01:00

George Perec – Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger

2012-01-06T23:59:00.003+01:00

Vet inte varför jag läste den här konstiga boken. Den är mer ett undersökande av vad litteratur kan vara än något annat, men den var lite smårolig. En beskrivning som kan passa på George Perec i stort kanske. Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger består av korta, oftast skrytsamma hälsningar som alla låter påskina att folk har underbara semestrar. Det är påfallande likt många vänners statusuppdateringar i olika sociala medier där semestern – den självvalda, småexotiska ledigheten – får utgöra den tid på året när man kan unna sig saker, upptäcka nya miljöer och människor och verkligen leva livet till fullo. Det får en att fundera lite över vad vitsen med semestrar och att berätta om dem för sina vänner är. De flesta berättelserna i den lilla boken går i likartade mönster, ibland är det dock en del dråpliga formuleringar som sticker ut. Idén i sig kan också få en att fnissa till med jämna mellanrum.

Svullo grisar vidare

2011-12-11T00:41:00.002+01:00

Det här är ett guldkorn i svensk filmhistoria. Fantastisk!

Mircea Cărtărescu – Nostaliga

2011-11-23T22:14:00.007+01:00

Inför Cărtărescus besök på Malmö Stadsbibliotek bestämde jag mig för att gå med i min kompis bokcirkel. De har följt de senaste författarbesöken och Nostalgia låg redan på min att-läsa-lista så jag tänkte att jag skulle testa det här med att prata med andra om vad jag läst.

Nostalgia kom först ut i censurerat skick – antagligen eftersom det mesta som inte var socialrealistiskt på den tiden ansågs vara hotfullt. Den utgavs igen i sitt originalutförande efter kommunsismens fall. Boken skiljer sig från de andra böcker jag läst av Cărtărescu eftersom den utgörs av längre noveller istället för romaner. Berättelserna hänger ändå ihop – på ett kanske lite småkonstlat sätt – men detta fäst det som tur är inte särskilt stor vikt vid. Istället får de enskilda berättelserna mest skina för sig själva. På sina håll liknar de fantastiska historierna Italo Calvino då de likt hans småberättelser utgår från en liten grundanförutsättnign som sedan mynnar ut i absurda, lätt komiska historier. Särskilt inledningshistorien Roulettspelaren som handlar om en man så otursförföljd i spel att han blir en ena stående spelare i rysk roulett. Även den avslutande Arkitekten börjar oskyldigt med att en man blir så besatt av sin nya bils tuta att han får för sig att installera en elorgel i förarsätet.

Däremellan är historierna mer lika den Cărtărescu jag är bekant med. Element jag känner igen från Orbitór-triologin är den surrealistiska och nostalgiska stämningen han lyckas frambringa. Det är flera fantastiska berättelser som tar upp barn- och ungdomsminnen med drömska, labyrintiska inslag. Han skriver otroligt. Vare sig det är miljöbeskrivningar eller karaktärsporträtt så är de snyggt levandegjorda och detaljrika. Historierna är fyllda med galna fantasier och bitvis en del humor. Man reser som läsare mellan olika lager; det är historier i historierna därpå färdas man ut i metaperspektiv där författaren själv sitter och fullbordar boken man läser. Det är intensivt och svindlande med historier som lämnar djupa intryck och på det hela därför mycket bra läsning.

Morron Biddi

2011-11-22T21:34:00.002+01:00

2007: Efrik skickar ett beat, Fenix lägger en vers. 2011: Efrik gör klart låten.

Joseph O’Neill – Netherland

2011-10-24T16:19:00.003+02:00

Jag fick en bok av Alfred på min födelsedag förra året och för några veckor sen pratade de om samma bok på SVT:s Babel. Jag som aldrig vill veta något om handlingen i förväg stängde av ljudet på teven så fort boken kom på tal. Detta till min frus förtret, då hon föredrar att titta på teven med ljudet på. Hur som helst tyckte Alfred att boken skulle passa mig som bott ett tag i New York. Berättelsen börjar nämligen med att en man berättar för sin kollega att han och hans fru tänker bosätta sig i den stora staden på andra sidan Atlanten några år över framöver. Därför kommer Netherland att innehålla en del slående beskrivningar av det stora äpplet ur en europés synvinkel. Det är klart att det är roligt för mig att läsa, särskilt eftersom det dessutom är välskrivet. Huvudpersonen Hans är inte direkt någon handlingens man utan snarare en passiv medresenär i sitt eget livsöde, något han hyser en hel del självförebråelse inför. Han jobbar som råvaruanalytiker på en bank när hans fru plötsligt bestämmer sig för att ta deras barn och flytta tillbaka till London – det är livet i New York efter terrorattentaten som gnager på henne. Hans stannar kvar mest av den enkla anledning att det kräver minst beslut av honom. Till bokens avigsida hör att en hel del av storyn handlar om cricket. Det är inte så att jag inte kan läsa om saker som inte ligger mig nära, cricket är bara fasligt tråkigt. Inblicken i den, i USA, marginaliserade sporten och dess utövares liv är intressant, men ingående beskrivningar av sporten är för mig inte lika upphetsande. Grindar, kastlinjer och egenskaper hos olika slagträn gör mig lite oengagerad. Lyckligtvis upptar det inte alltför mycket av storyn. Helt ok bok Alfred, tack.

Albert Camus - Myten om Sisyfos

2011-10-12T09:16:00.003+02:00

Började läsa en filosofisk essä om självmord. Ett par sidor in tröttnade jag och hoppade fram till slutet: han bestämmer sig för att leva.

Josef Nesvadba – Hur kapten Nemo dog

2011-09-22T14:12:00.003+02:00

Fick nys om en tjeckisk science fiction-författare vars noveller bland annat getts ut på svenska. Naturligtvis var jag tvungen att undersöka saken närmre och hittade boken efter lite letande bland Malmös antikvariat. Boken ligger på Delta Förlag som jag hittills förbisett men som enligt Wikipedia stått för den största satsningen på science fiction i Sverige.

Josef Nesvadbas historietter pendlar både mellan rymdig sci-fi och tidig, H.G. Wellsaktig dito. Mellan samhällssatir och filosofiska frågeställningar. Det handlar om odödlighet och framstående civilisationer. Vad som märkbart genomsyrar det mesta av hans historier är han hämtat inspiration ur sin bakgrund inom både psykiatrin och universitetsvärlden. Det är ett gytter av forskare och rymdresenärer som figurerar innanför pärmarna. På det hela är det ganska rolig läsning och för mig personligen lite extra spännande eftersom en del utspelar sig i Prag.

Paul Auster – Sunset Park

2011-09-19T08:36:00.006+02:00

Jag har följt Paul Austers produktion de senaste tio åren. Har försökt ta igen det som kommit ut innan jag upptäckte honom, men har väl ännu några titlar kvar. I Sunset Park berättar han om den unge Miles Heller som abrupt har lämnat sitt föräldrahem i New York och flyttat runt i USA i sju år innan han nu återvänder till den i titeln nämnda stadsdelen i Brooklyn. Det är en utsökt samtidsskildring av dagens USA. Vad som utmärker den här boken från Austers tidigare böcker är kanske att storyn i sig är relativt alldaglig. Sunset Park handlar i huvudsak om förhållanden – otroliga händelser och mystiska omständigheter (som annars är vanligt förekommande i verk som New York-triologin, Dårskaper i Brooklyn eller Illusionernas bok) lyser med sin frånvaro. Istället har karaktärernas relationer och inre liv fått bära handlingen. Det är enligt mig lite av en ny era i Paul Austers författande. Han behöver inte längre förlita sig till det märkvärdiga eller lite deckaraktiga utan hans romanfigurer och deras livsöden är intressanta som de är. Det känns på något sätt som att hans författarskap har mognat till det mer allvarsamma, och bättre.

WODD!

2011-08-31T11:04:00.004+02:00

Sydsvenskan skriver idag om WODD:ar - "Wives of deposed dictators" eller hustrur till avsatta diktatorer. De flesta lever idag ett liv i flärd som sig bör. Intressanta levnadsöden och tillgångar vi andra dödliga bara kan drömma om: överförda guldreserver, franska slott och tusentals par skor. Jag tycker det låter som en värdig uppföljare till Svenska Hollywoodfruar. Undrar om jag kan få MTG eller Meter Television intresserade?

Mavis Gallant – Från det femtonde distriktet

2011-08-21T20:08:00.004+02:00

Såg för ett tag sen en artikel om – en för mig helt okänd – Mavis Gallant som lockade mig till att läsa hennes nyöversatta bok Från det femtonde distriktet. Jag skumläste artikeln för att inte få reda på för mycket om själva boken i förväg och bestämde mig för att se vad jag missat. Boken består av noveller vars gemensamma nämnare är att de samtliga utspelar sig i Europa. Ofta rör det sig som människor i någon slags exil. Må så vara bokstavligt eller bildligt men huvudpersonerna är aldrig riktigt hemma i den miljö eller de sällskap de befinner sig i. Därur uppstår kontraster som Gallant färglägger med observanta lysande betrakelser och träffsäkra detaljer. Boken tog ett tag att läsa eftersom jag under läsandets gång var med om en förlossning, men jag tror nästan att den blev bättre av att läsa lite utdraget så att man fick tid på sig att smälta varje novell. Det var nämligen först då när boken fått marinera sig lite i hjärnsafterna som den riktigt började smaka.

KING!

2011-07-20T22:36:00.002+02:00

Mircea Cărtărescu - Orbitór. Höger vinge

2011-07-14T16:04:00.003+02:00

För exakt två år sedan läste jag klart den andra delen i Orbitór. Två år innan dess låg jag på bryggan i Fåglarö och kämpade med den första delen. Då tyckte jag mest att det var jobbig och pretentiös läsning. Med den andra delen omvärderade jag läsupplevelsen och tyckte att: visst, det var krävande och ganska pretentiöst men det var å andra sidan väldigt bra. För en månad befann jag mig för andra gången i mitt liv på Fåglarö då jag öppnade Höger vinge. Och vilket kärt återseende det var! Jag är beredd att ännu en gång skifta ställning: Orbitór är tidvis krävande ja, men den är inte särskilt pretentiös, snarare väldigt ambitiös. Läsningen var en njutningsfull resa ut i drömmarna, metafysiken och nostalgin.

Vad som i den här delen dessutom förhöjde läsandet var att där de föregående berättade sina parallella historier i New Orleans respektive Holland, kretsar denna del i huvudsak kring den rumänska revolutionen 1989. Huvudhistorien kretsar kring Mircea själv och nu var det fyra år sedan jag läste första delen, men tydligen ska första delen dessutom avhandla hans mors släkthistoria medan den här söker sig tillbaka i faderns släktled. Det hade jag nästan glömt bort (DN:s recension påminde mig), men när såna symmetriska konstruktioner är väl genomförda bildas en större, mer intagande helhet. En triptyk i dess sanna mening. Jag slår igen boken och undrar hur lång tid det kommer att dröja tills jag får en liknande läsupplevelse. Kanske till den dagen jag bestämmer mig för en omläsning.

Riktigt riktiga män #002

2011-07-11T19:07:00.004+02:00

Ännu en gång, denna besynnerligt riktade reklam. Är det jag eller är det Facebook som är besatt vid "riktiga män"? Varför tas inte detta fenomen upp i DN:s debattserie om dagens förväntningar på männen i samhället?

Resenärer i rumtiden

2011-07-04T22:07:00.005+02:00

01: Lomma
02-03: Wien
04-06: Barcelona
07: Amsterdam
08: Fåglarö
09: Köpenhamn
Samtliga 2011.

Karel Čapek – Salamanderkriget

2011-06-07T22:13:00.006+02:00

Jag bläddrade i en sammanställning över science fiction-litteratur på jobbet och insåg att jag helt missat tjecken Karel Čapek. Naturligtvis var jag tvungen att läsa något av hans verk. Hans mest kända bok är nog pjäsen R.U.R. som introducerade ordet och fenomenet ’robot’ för en bredare publik – men jag bestämde mig för att sätta tänderna i hans sista roman Salamanderkriget mest på grund av den tilltalande titeln.

Salamanderkriget är en tidigt form av science fiction, skriven innan genren mer kom att handla om rymdskepp och laserstrålar. Historien börjar med att kaptenen van Toch/Vantoch i jakten på nya vatten för pärlfiske stöter på en märklig, oupptäckt ras av salamandrar i en fördömd vik i Franska Polynesien. Han studerar nyfiket de sälliknande ödlorna och inleder ett samarbete med dem som visar sig bara vara början på en världsomdanande era. Salamanderkriget är en dystopisk satir som driver med och kritiserar mänsklighetens syn på sig själva som skapelsens krona där Čapek gör nedslag i fenomen som slavhandel, rasbiologi, filmindustrin och britternas medelintelligens.

Språket skiftar i stil genom hela romanen. Kaptenen van Toch har spenderat för mycket tid i utlandet och pratar en kreolskt uppblandad tjeckiska när han kommer hem. Vi följer successivt människorna han möter och en del av berättandet förs dessutom fram av diverse tidningsurklipp och vetenskapliga artiklar. På det hela en djärv och tankeväckande bok från 1936.

Fåglarö

2011-06-06T22:21:00.002+02:00

Roberto Bolaño – De vilda detektiverna

2011-05-25T08:48:00.004+02:00

I slutet på förra året var Roberto Bolaño i alla tidningar då hans ofullbordade sista bok 2666 nyss översatts till svenska. Den fick bara goda ord men jag började läsa De vilda detektiverna istället. Det är en 750-sidig historia som utgår från en grupp poeter i Mexiko på 1970-talet. Men någonstans under romanens gång vecklar historien ut sig och vi befinner oss i olika delar av världen under olika decennier. Vi får följa huvudpersonernas förehavanden i periferin av en mängd olika fantastiska småhistorier. Berättarperspektivet skiftar hela tiden i ett nästan oöverskådligt persongalleri. Det är ett annorlunda sätt att föra en handling vidare och Bolaño har vad som krävs för att man ska sugas in boken och engageras. För trots bokens digra omfång både vad gäller sidor, karaktärer och ämnen så är det hela tiden snyggt skrivet. Man förs med på en resa som bland annat går genom 70-talets bohemiska Mexiko, men bohemer gillar ju att röra på sig så man får se en bit av världen också. Allt ur en lysande poets ögon.

Charles Bukowski – Kvinnor

2011-05-25T08:40:00.003+02:00

Jag har läst en del Bukowski tidigare och tycker att han har en träffsäker enkelhet i sitt språk. Det blir effektfullt när han håller det kortfattat och inte lägger in för mycket patos utan lämnar den uppgiften åt läsaren. Kvinnor är kanske en av hans minst kortfattade romaner. Det är en ganska långrandig historia om en alkoholiserad man – författarens alter ego så klart – som inte kan bestämma sig för vilken kvinna han vill vara med. Genom hela boken beter han sig som en skitstövel. Det är fascinerande att följa de trasiga människorna, utanförskapet och den glupske huvudpersonen som super och ligger med vem som helst utan att någonsin verka tänka på följderna. Man vill veta varför, vad driver honom – eller ja, just det kanske är ganska uppenbart – men vart driver det honom?

Detta är något som ingår i klassisk dramaturgi. En handling som går från A → B, en protagonist som någonstans på vägen förändras. Handlingen i Kvinnor är mer planlös än så. Vilket i och för sig kan ligga närmare verkligheten ibland. Bukowskis styrka ligger mer i hans unika betraktelser, alla hans böcker handlar ändå om samma sak. Men när Bukowskis alter ego ännu en gång vaknar klockan tolv, knäcker en ljummen öl och är otrogen med en ny kvinna utan att känna någon ånger blir 400 sidor lite tröttsamt. Jag börjar skriva en smått utled recension till boken medan jag läser de sista sidorna och plötsligt inträffar en vändpunkt. Någonting händer.

Riktigt mäktiga män #001

2011-05-06T13:21:00.004+02:00

Dagens konstaterande:
1) Riktiga män spelar onlinespel på Facebook,
2) 'mäktigt' är ett underanvänt uttryck som borde nyttjas mer.

Fjodor Dostojevskij – En liten hjälte

2011-04-29T15:34:00.004+02:00

Fjodor Dostojevskij satt i fängelse på grund av att han umgicks med politiska oliktänkare. Under sin vistelse skrev han för att stå ut med de påfrestande förhållandena. Resultatet blev En liten hjälte som utspelar sig på den ryska landsbygden och är en fin liten historia. Ingenstans lyser fängelsets fasor igenom, boken är istället en utflykt som enligt författaren själv höll honom vid gott humör.

Huvudpersonen är en pojke på väg in i mandomen. Han rör sig bland de vuxna och betraktar dem utan att riktigt förstå de stora sammanhangen. Eftersom han är så ung ser de andra honom bara som ett barn vilket sätter honom i en privilegierad sits. Dostojevskij beskriver sina karaktärer med en otrolig klarsynthet och lyckas fånga den där, för en ung person, totalt främmande känslan av erotisk laddning. Språket är underbart och man färdas tillbaka till en era med främmande företeelser som slåtterkarlar, datjor och landåer. Främmande i sin ålderdomliga, ryska överklass miljö men ändå tidlös i sina intriger.

Mitt första möte med Dostojevskij varade i ett år. Det var den tusensidiga släktkrönikan Bröderna Karamazov som gäckade mig under två terminer av mödosamma studier. Trots att denna utdragna process säkerligen förstörde en del av läsnöjet fortsatte jag med Brott och straff samt Idioten. Det måste betyda att det är något särskilt med författaren. Den här novellen påminde mig i varje fall om mina forna läsupplevelser och blev ett kärt återseende.

K4

2011-04-20T13:52:00.001+02:00

Visste du att Skattverkets K4-blankett har hämtat sitt namn från huvudkaraktären i Franz Kafkas Processen? Kafka själv arbetade en tid som tjänsteman vid Arbetarolycksfallsförsäkringsanstalten i Prag, men han är något av en husgud hos myndigheter runt om i världen. I Processen blir Josef K. häktad för ett brott utan att någonsin få veta vilket brottet är. Ensam söker han förgäves finna svaren hos en ovanligt byråkratisk statsapparat. 4:an i blankettens namn är i sin tur en blinkning åt Kafkas ofullbordade tre romaner där formuläret för ”Försäljning av värdepapper” ses som den naturliga följden av ”ensamhetens triologi”. Kan vara roligt att känna till när du deklarerar!

Aleksandar Hemon – Frågan om Bruno

2011-04-15T12:02:00.010+02:00

Läste en artikel i DN om Aleksandar Hemon. Det var en hyllning skriven utav Jonathan Safran Foer; en av mina och frugans favoriter. Hemon lät som en intressant person som dessutom kunde skriva bra så vi testade båda Frågan om Bruno.

Boken påminner lite om Allt är upplyst i det att den börjar lättsamt för att desto mer övergå i allvarligare frågor. Humorn finns liksom kvar genom hela boken men den blir svartare för varje sida. Stilen är full av sprudlande experimentlusta – Frågan om Bruno är uppbyggd av noveller som alla på något sätt kretsar kring Hemons olika alter ego, kring hans bosniska ursprung och parallellt med det även ett porträtt av den ryske spionen Richard Sorge. Det sistnämnda består i ett närgånget porträtt av agenten som till viss del är fullständigt fabulerat, vilket i sin tur får en att undra vilka delar i boken som är ”sanna” och vilka som bara är ren och skär skönlitteratur. När han skriver, är det om sig själv eller är det bara ännu en del av hans fantasi? Det är en fråga jag ofta finner mig själv ställa när jag läser, tror det är svårt att komma undan – vad som gör det lite extra fascinerande i det här fallet är att han då och då påminner läsaren om det faktiskt är en roman hon håller i. Och att det skrivna ordet alltid bär en måtta fiktion i sig. Sammantaget är det både spännande, rolig och konstig läsning.

Jorge Luis Borges – Collected Fictions

2011-04-15T11:57:00.004+02:00

Samlingen med Borges’ samtliga noveller är nog den bok jag skulle ta med mig till en öde ö om jag bara fick välja en. Fick jag välja två skulle den andra vara ett engelskt lexikon.

När jag läste hans noveller för första gången trodde jag att jag aldrig mer skulle vilja läsa en roman. Han hade bevisat att det räckte med ett par sidors berättelse för att hjärnan skulle börja koka, fullständigt avdunsta och sedan regna ner i ens eget ansikte. Jag kan omöjligen sammanfatta den här läsupplevelsen – det skulle bara kännas löjligt med alla superlativ.

Jag har under några månaders tid läst om min favoritbok och parallellt slagit upp alla märkliga ord som förekommit, vilket har tagit en del tid i anspråk. Så för att återknyta till inledningen: skulle jag bara ha med mig en bok, skulle det vara mitt exemplar av Collected Fictions – översatt till engelska av Andrew Hurley och med marginalanteckningar av mig.

Khashayar Naderehvandi – Om månen alls syntes

2011-04-15T09:17:00.008+02:00

Ni bodde på Fredriksbergsgatan. På den tiden stod SMS för Sega Master System. När vi inte satt framför teven och spelade Alex Kidd brukade vi ta på oss din och din lillebrors morgonrockar och leka att de var karatekimonos. Sen dess ville jag också ha en morgonrock.

En gång hemma hos mig kom mamma in med smörgåsar till oss. Hon tyckte att ert sätt att äta (några tuggor på ostmackan, några tuggor på den med leverpastej) var att föredra framför hennes egen sons (först ostmackan i sin helhet, därpå leverpastejen). Detta påpekade hon i klandrande ordalag. Varför gör föräldrar så? Jag började hursomhelst äta mina mellanmål som er; med en nitisk logik roterade jag mig igenom de olika tilltuggen.

Vi slutade ses. År gick. Jag flyttade. Du träffade mina vänner och min blivande fru. De kallade dig Kash. Du rökte rullcigg och var alternativ som alla oss andra. Av en händelse möttes vi igen och det tog ett bra tag innan vi kände igen varandra. År gick. Du skrev en bok och jag läste den: Om månen alls syntes.

William Gibson – Idoru

2011-03-18T13:38:00.001+01:00

Har läst flertalet böcker av William Gibson förr och gillat det, riktigt så var inte fallet denna gång. Jag vet inte om det beror på den svenska översättningen eller om felet sitter hos författaren själv men jag tycker att Idoru är skriven med ett bajsnödigt språk som försöker vara lite för fräckt för sitt eget bästa. De korthuggna meningarna känns väldigt daterade på något sätt. Men det kan också vara att hela bilden av cyberrymden inte riktigt har åldrats med värdighet.

Behållning med historien är att Gibson – även när han med Idoru sätter detta lågvattenmärke – fortfarande har en känsla för intriger och insiktsfulla framtidsskildringar. Det är spännande och fascinerande läsning, men i jämförelse med författarens andra verk är det inte särskilt snyggt gjort.

Lasse Wierup och Matti Larsson – Svensk maffia

2011-03-18T11:01:00.002+01:00

Boken Svensk maffia har nästan blivit ett fenomen. Förra året kom uppföljarboken och i år sändes en teveserie byggd på samma tema. På jobbet är det en av de böcker som många unga killar helst läser om de ska läsa alls. Jag kände därför att det kunde vara bra att bilda mig en egen uppfattning.

Wierup och Larsson har kartlagt den organiserade brottsligheten i Sverige och på en del håll är det ett imponerande jobb. Boken inleds med två omfattande kapitel om Sveriges äldsta gäng: Hell’s Angels och Bandidos. Här har författarna gjort ett grundligt arbete där de både intervjuat inblandade gängmedlemmar och poliser men framförallt gått igenom de presstexter och rapporter som samlats under 30 år. Man får en bred historisk grund att stå på.

Men det sjabblas i viss mån bort. Längre fram i boken tas färskare gäng upp och här börjar även journalistiken tryta lite. Eftersom det rör sig om mer nybildade grupper finns det inte mycket förarbete att tillgå, författarna förlitar sig mer till sina intervjuer. Och här går det snett. Gangstrar ges utrymme att skryta och skrävla utan att deras påståenden blir ifrågasatta. Godtroget sitter författarna hemma i någons knarkarkvart eller i fängelsernas besöksrum och lyssnar på hur ligister och langare utmålar sig som kokainkungar. Man börjar ifrågasätta hur trovärdigt hela reportaget är. Och det är synd för det finns saker i boken som är läsvärda.

En lärare på jobbet undrade om det inte var dumt att låta eleverna läsa om gangstrar som lever det lyxiga livet och åtnjuter respekt var de än går. Svensk maffia kan så att säga inspirera i fel riktning. Personligen tror jag det gör varken från eller till. Personerna som skildras i boken är trasiga män som förr eller senare hamnar i fängelse eller blir mördade. Någon hamnar i rullstol en annan får sin gängtatuering bortslipad. Boken förhärligar inte det kriminella livet, men å andra sidan dömer författarna inte ut brottslingarna heller. Det sistnämnda är i viss mån både bokens starka och svaga sida.

Stad av kejsare

2011-03-09T20:49:00.005+01:00

Wien, 2011.

Harry Martinson – Aniara

2011-03-08T22:46:00.005+01:00

Har varit småsugen på att ta mig igenom detta rymdepos. Det har sagts att boken överbryggade gapet mellan den ofta illa ansedda science fiction-genren och den finare skönlitteraturen. Aniara ska även ha bidragit starkt till att Harry Martinson fick Nobelpriset i litteratur.

Berättelsen handlar om en gondol – ett slags rymdskepp – som kommit ur kurs. Handlöst kastas besättningen mot Lyrans stjärnbild och vi får följa deras yttre och inre resa. En intressant historia med flera vackra ordbildningar och fantastiska idéer – som dock är skriven på vers. Man ska aldrig säga aldrig, men jag undviker helst att läsa vers igen. Jag tycker det är tröttsamt med de frekventa radbrytningarna, de ofta torftiga, återkommande rimmen och de konstlade ordföljderna. Varje gång jag lagt ifrån mig boken tar det några sidors läsning bara att komma in i den igen. Jag förstår att det ur den begränsning som vers utgör föds en uppfinningsrikedom, men versmåtten utgör i mitt fall bara ett hinder i vägen för en fängslande läsning. Berättelsen ska enligt Martinsons förord kunna läsas på olika plan – det förutsätter dock att man kan läsa den alls.

Ett budskap bortom tvivlets dunkel

2011-03-08T22:23:00.002+01:00

Lucka #3 meddelar att "Kassan är stängd".

Nya benämningar, gamla tankar

2011-03-01T11:39:00.004+01:00

I dagens DN Debatt riktar Ursula Berge och Cecilia Stegö Chilò kritik mot de "politiker som är ansvariga för mediepolitiken [och] som inte vill se att licenssystemet är förelegat [...]". Jag har inga kommentarer vad gäller deras argument, jag vill bara belysa det faktum att den senare av de två titulerar sig "konsult och tidigare vd för Stiftelsen Fritt Näringsliv och Timbro". Om hon hade skrivit "kulturministern som avgick för att hon inte betalat tv-avgiften" istället hade man som läsare kopplat desto snabbare.

Stegö Chilò stiger ur minnets skuggor.

Jáchym Topol - En utflykt till järnvägsstationen

2011-02-23T16:00:00.001+01:00

Jag läste tjeckiska i Lund med en av förläggarna bakom Rámus. Han tipsade mig om vad som måste varit bland deras första utgivningar. Det var en översättning av den tjeckiske undergroundförfattaren Jáchym Topol. Året var 2002: jag läste den, gillade den och glömde bort den. För ett par veckor sen behövde jag en liten bok som inte var alltför tung att ha som komplement till tegelstenen på mitt sängbord. Ögonen föll på denna gamla bekantskap och jag blev nyfiken på hur bra vi skulle komma överens nästan ett decennium senare.

En utflykt till järnvägsstationen visade sig vara en besynnerlig och rolig liten historia. Den beskriver de människor – eller kanske spillror därav – som tvingats finna sig själva i ett nytt Prag. En stad i en främmande, nykapitalistisk och demokratisk era. Huvudpersonen hankar sig fram mellan olika småjobb och stöter på människor som alla är i liknande situation. Om jag jämför med andra författare som kommit ur det forna Sovjet och Östblocket så känns det som om en naturlig följd av ländernas postkommunism är litteraturens postmodernism – Topol bryter konstant upp sitt stilspråk och skiftar form, utan att för den delen glömma bort det viktiga, nämligen berättandet. Sammanfattningsvis är detta en fin, liten bok som praktiskt nog får plats i de flesta bakfickor.

Fabian Göranson – August Strindbergs Inferno

2011-02-10T11:12:00.004+01:00

”Jag har genomvandrat Inferno, överlevt och återvänt.”

Jag har aldrig försökt mig på att läsa August Strindbergs Inferno. Men när jag såg Fabian Göransons tolkning i serieformat ligga hemma hos min mycket gode vän Daniel blev jag fångad direkt. Vilket skönt sätt att ta sig igenom en klassiker tänkte jag!

Den grafiska romanen Inferno handlar om hur Strindberg lägger författandet på hyllan för att istället göra sig ett namn som självlärd alkemist. Han köper utrustning för sina sista pengar och försöker motbevisa det periodiska systemet, bland annat genom att skapa guld. Allt eftersom blir det mer och mer uppenbart att han blivit fullkomligt galen. Han hyser paranoida och schizofrena föreställningar samt ser ockulta och gudomliga tecken i allt möjligt omkring honom.

Förutom att bilderna tar oss med på en resa i denna galenskap får vi även uppleva Europa under sekelskiftet. Det är tidstypiska franska caféer, svårmodig österrikisk landsbygd och till och med ett regnigt Malmö – målat som det såg ut för mer än hundra år sedan. En mycket fint berättad historia om en av Sveriges märkligaste författare. Rekommenderas!

Så en dag var du tillbaka som om ingenting hänt

2011-02-09T20:16:00.003+01:00

Säg mig vad som är märkligast: 1) att vår brödrost börjar fungera igen efter ett halvår eller 2) att jag efter ett halvår provar om brödrosten börjat fungera igen?

Nicholas Sparks – The Notebook

2011-02-09T11:20:00.004+01:00

The Notebook tillhör det sämsta jag läst – någonsin. Vanligtvis fullföljer jag inte böcker som är så direkt dåliga, men eftersom jag i mitt jobb måste kunna förmedla alla typer av läsning får jag ibland läsa även sådant som inte vid första anblick intresserar mig. Det gäller bara att sänka garden och försöka se de bra bitarna.

Boken handlar om sann kärlek mellan två människor som skiljs åt på grund av deras sociala bakgrund. De träffas på skolavslutningen, blir förälskade och känner direkt en slags intuitiv förståelse för den andre. Han är någon slags bondpojke som läser poesi, hon är en societetsflicka som egentligen vill måla tavlor. De blir kära och ligger med varandra men kärleken är omöjlig. Veckan därpå skiljs de åt: han drar ut i krig och bor i New Jersey när han kommer hem, hon hittar efter ett tag en annan man som hon förlovar sig med. Båda försöker glömma sin tonårskärlek men 14 år senare söker hon upp honom. När de väl ses är de fortfarande lika vackra människor om inte vackrare än förr. Hon känner ett band, en passion som hon aldrig känt ihop med sin trolovade. Han å andra sidan har aldrig slutat älska henne även om han varit med flera vackra kvinnor i sitt liv:

He looked at her. She was pretty still, with thick hair and soft eyes, and she moved so gracefully that it almost seemed as though she were gliding. He’d seen beautiful women before, though, women who caught his eye, but to his mind they usually lacked the traits he found most desirable. Traits like intelligence, confidence, strength of spirit, passion, traits that inspired others to greatness, traits he aspired to himself.

Hahaha! Jag dör! Halva boken är ett slags subtilt förspel med förstulna blickar och undertryckt åtrå. Till slut blir allt sexigt: det intagande sättet med vilket hon för sig, antydan till hans enorma muskler under den rutiga skjortan, en flock svanar, solnedgången. Givetvis kulminerar det med att hon ger sig åt sin sanna kärlek efter 14 års återhållsamhet. Hon har givetvis inte haft sex med den nye mannen som hon varit förlovad med och älskat i fyra år, utan bara gett sig åt den ende mannen i sitt liv den gången vid skolavslutningen. Inga konstigheter.

Nicholas Sparks är fullständigt talanglös som författare. Hans berättarkonst och hela hans språk är både platt och förutsägbart. Det är så laddat med klichéer att det är smaklöst. Han har ingen känsla för när detaljer ska förekomma och när de ska utelämnas. Tre rader kan handla om hur hon reser sig från bordet och tar med sig sin kopp te utan att det tjänar något syfte, jag vet inte om det ska föreställa prov på konstnärlighet. Stundtals är det därför riktigt fascinerande läsning eftersom den är så fruktansvärt dålig.

Nedan följer recensionen jag skrivit för att locka mina elever till läsning:

The Notebook är en klassisk berättelse om kärlek. Omöjlig kärlek. Förbjuden kärlek. Noah och Allie träffas på skolavslutningen och blir förälskade i varandra direkt. Men hon kommer från en fin familj och han måste ut i kriget. De blir tvungna att försöka glömma varandra och fortsätta med sina liv. Men kan man verkligen glömma sann kärlek?

14 år senare möts de igen. Hur kommer det att kännas? Kommer de fortfarande att älska varandra. Och vad ska Allie säga till sin nye pojkvän Lon? The Notebook är en romantisk, spännande historia som dessutom blivit film.

Carl Hiaasen – Tourist Season

2011-02-08T19:16:00.007+01:00

Min mycket gode vän Martin tyckte att jag borde läsa något av Carl Hiaasen. Debutromanen Tourist Season är likt hans andra böcker förlagd i Florida. Historien kretsar kring en galen kolumnist med hybris som skriver i Miami Sun samt en avdankad före detta journalist från samma tidning som numera livnär sig som detektiv. En del spektakulära mord inträffar och detektiven kommer givetvis något på spåret.

Jag visste inte om det förrän efter jag var klar med boken, men Hiaasen själv har arbetat som kolumnist och journalist. Det är dock inget som förvånar – när han beskriver journalistiskt arbete och jakten på fräsiga första-sidor känns berättelsen trovärdig och autentisk. Historien blir desto mer otrolig och bisarr när det handlar om allt runt om. I förgrunden är Tourist Season en lite tokig deckare, i fonden vilar sarkastisk kritik gentemot bland annat politiker och miljöförbrytare. I sin vilja att måla upp de här fienderna använder författaren ibland lite väl breda penseldrag vilket gör att det helt enkelt blir för mycket av det goda. I längden tröttnar man på den ena konstiga händelsen efter den andra och boken skulle nog ha mått bättre av en smärre bantning. Behållningen av läsningen var nog Hiaasens förmåga att lyfta fram små detaljer hos sina huvudpersoner som får dem att kännas levande. En blick, en rörelse eller ett tonfall som ramar in karaktärerna. Dessutom var det ganska nytt för mig att läsa om Florida.

Att kalla ting vid dess rätta namn

2011-02-08T18:41:00.004+01:00

Jag har en vän som heter Rune. Han har en hund. Hunden heter Duvhults Wonderful Rainbow. Men den kallas Frasse. Det får mig att undra:

Vad heter egentligen Rune?

Hur är man sund i en värld som är sjuk?

2011-02-05T11:05:00.005+01:00

Jag är mållös. En 14-årig flicka anklagas för att ha varit otrogen. Med andra ord har hon har blivit våldtagen av en gift man. Efter att först ha misshandlats av mannens familj straffas hon med 100 piskrapp varpå hon dör.

När jag hör om liknande grymheter brukar jag säga till mig själv att de sätter perspektiv på ens egen livssituation. Man blir påmind om vad man har. Men det är ungefär allt. Att genomföra en faktisk förbättring synes övergå alla mina förmågor. Det enda som infinner sig är en uppgiven maktlöshet som tangerar ren cynism.

Ghostface Killah – The World According to Pretty Toney

2011-01-28T16:03:00.003+01:00

En av rapvärldens mest förunderliga stjärnor har tydligen gett ut en bok. Och den är fantastisk!

Ghostface Killah började sin karriär 1993 som en av nio rappare i den då okända gruppen Wu-Tang Clan. Resten är historia, men i dagsläget är han den som kanske bäst klarat övergången in i ett nytt tidevarv. Hans rapstil brukar främst beskrivas som ett okonstlat tankeflöde – Ghost öppnar munnen och man träder in i en helt annan värld. Det handlar om gettot visst, men referenserna är många och brokiga. Oavsett om Ghostface rappar om att bli jagad av snutar, vänner som dött i AIDS eller om att han gillar solen så gör han det med en självklar pondus.

Naturligtvis ville MTV ta till vara på hans kvaliteter och bad Ghostface göra sin grej framför kameran. 2007 porträtterade han Pretty Toney – en mer uppskruvad variant av sig själv. En rolig kille med attityd från gatan. En smågangster. En langare. En tänkare. Efter att ha blivit en hit på Youtube tog man konceptet vidare och släppte en bok: The World According to Pretty Toney. I det närmaste handlar boken om diverse etikettfrågor, kärleksbekymmer och andra vardagliga problem. Pretty Toney har svar på det mesta: ”Be nice to the crackheads. Sometimes they’re all you got.” eller ”Don’t let a muthafucka kiss your baby! You don’t know where he’s been!” Något som gör boken om möjligt ännu bättre är att den är uppbyggd som en bilderbok – med en tillhörande skiva där Ghost pratar om varje bilduppslag – fast för vuxna.

Jag verkar för övrigt vara det enda biblioteket i Sverige som köpt in den. For y'all smart dumb cats.

Georges Perec – Jag minns

2011-01-23T17:06:00.004+01:00

Jag minns första gången jag såg Jag minns. Det var under min tid som biblioteksassistent på Malmö Högskola. Omslaget fångade min blick och stroferna snärjde min själ.

Likväl kom det att dröja 3-4 år innan jag läste boken. Innan dess hann jag njuta av Georges Perec’ roman Livet – en bruksanvisning, som gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Därför såg jag fram emot Jag minns och passade på att skaffa mig ett exemplar när jag ändå handlade julklappar i vintras. Boken följer en relativt sträng form; det är korta, numrerade meningar som har gemensamt att de alla är minnen och inleds med ”Jag minns”. Det är alltifrån obetydliga hågkomster som ”2. Jag minns att min farbror hade en 11 CV med registreringsnummer 7070 RL2.” till mer kulturella referenser som ”95. Jag minns att i filmen Ta i trä blev Danny Kaye tagen för en spion vid namn Gromeck.” Ibland är det minnen som är så fjärran i tid och rum att de seglar förbi utan att betyda något, ibland är det fantastiska, små bilder ur en pojkes ögon av efterkrigstidens Frankrike. Det pendlar mellan banalt och genialt, mellan trist och fascinerande. Genom ytterst sparsmakade fragment gör Perec djupdykningar i 20 års historia. Resultatet blir en personlig redogörelse för en svunnen tid.

"15. Jag minns de första 'flipperspelen'; just det, de hade inga flippers."

Hunter S. Thompson – Hell’s Angels

2011-01-12T14:54:00.003+01:00

Ända sedan jag såg Fear and Loathing in Las Vegas har jag varit sugen på att läsa något av Amerikas mest påtända journalist: Hunter S. Thompson. Han var en märklig man som skapade något som kom att kallas ’gonzojournalistik’. I grunden gick det ut på att som journalist skriva utifrån sig själv och samtidigt ha en central del i sin artikel. Man kan se arbetssättet som en kritik av den objektivitet som journalister eftersträvar, eller så kan man se det som en egotripp. Oavsett blir det betydligt mer personligt när det hamnar på papper.

Hell’s Angels handlar om motorcykelgängets tidiga dagar i Kalifornien. Det mesta utspelar sig under 1965 då Thompson följde brödraskapet under drygt ett år. Han observerar dem, intervjuar dem och följer samtidigt allt som skrivs om dem i pressen samt myndigheternas rapporter. Vad som skiljer honom från andra reportrar är att han själv köper en motorcykel och tar del i Hell’s Angels’ utflykter, festande och knarkande. Att han själv ständigt är närvarande i texten gör att den upplevs som både äkta och nära inpå. Berättandet känns okonstlat och det märks att han lärt känna flera av medlemmarna väl. Eftersom Thompson själv är så pass stukad och labil har Hell’s Angels antagligen mycket lättare att acceptera honom än någon annan journalist i deras närvaro.

Boken lyckas förmedla vad det innebär att vara medlem i Hell’s Angels. Det är allt från misshandel, åtal för gruppvåldtäkter och motorcykelolyckor till hakkors, utskällningar av präster och LSD-partyn. Man får både en inblick och lite av en historisk förklaring till deras livsstil. Dessutom är det inte bara en historia om motorcykelgäng utan även om hela USA:s kultur och politik.

Thompson tog självmord 2005. Han kremerades och askan sköts ur en 45 meter hög kanon ihop med fyrverkerier. Allt enligt hans testamente.

Alain de Botton – Arbetes lust och leda

2011-01-02T12:42:00.002+01:00

I tron att jag skulle få reda på vad den djupare meningen med att jobba är började jag läsa Arbetets lust och leda. Även om jag inte fick något direkt svar på min undran var detta en av de bästa böcker jag läst 2010.

Vårt samhälle rymmer en mängd specialiserade yrkesgrupper. Alain de Botton har undersökt tio av dem. Med en nästan barnslig fascination utforskar han förhållandena i vitt skilda arbeten. Exempelvis: karriärrådgivning, raketteknik och kextillverkning. Även om dessa funktioner kanske inte utgör några nav i världsekonomin så är de ändå en slags kuggar som får vår civilisation att fungera.

På samma sätt passar de Botton in de människor han möter under sina reportage – som små beståndsdelar i ett fantastiskt urverk. Det är fint skrivet och ett grundligt förarbete lyser igenom de olika kapitlen. Han har belyst platser, personer och arbetsmoment som annars ligger dolda för gemene man. De detaljrika och oftast ganska roliga betraktelserna varvas med lite djupare resonemang kring vad arbete är och vad det gör med oss. Något annat som också förstärker den personliga essäformen är de hundratals fotografier som löper parallellt med analyserna.

Så åter till frågan om arbetes mening. Boken ger mig inte svaren jag förväntar mig, men den har definitivt förändrat mitt sätt att se på arbete. Man ska i alla fall vara glad om man har ett jobb man står ut med.

Simrishamnsgatan

2010-12-31T13:57:00.001+01:00

Om en döv man fäller ett träd i skogen -

2010-12-28T22:51:00.003+01:00

Turnu Roşu, 2007.

Zenterapi

2010-12-12T22:12:00.002+01:00

Cormac McCarthy – Blood Meridian

2010-12-06T21:17:00.002+01:00

När jag berättade att jag gillade Cormac McCarthys The Road tyckte min mycket gode vän Alfred att jag även borde läsa Blood Meridian.

Blood Meridian är som titeln antyder en makaber historia. Boken utspelar sig under 1800-talets indiankrig i sydvästra USA och norra Mexiko – den plats och era som förknippas med Vilda Västern. McCarthy tar oss med på en resa genom ett gudsförgätet, obarmhärtigt land. Huvudpersonen är en anonym pojke som – troligen till följd av allt hänsynslöst våld och barbari omkring honom – slår följe med en grupp skrupelfria prisjägare. Deras odyssé tar dem genom ett kargt Amerika vars ogästvänliga landskap återspeglas i dess invånares egen råhet och likgiltighet.

Boken har nyligen kommit ut på svenska och jag tänkte nog att om jag läste den på engelska skulle jag kunna säga något i stil med ”Jaha, Blodets meridian – den läste jag på originalspråk” utifall att den kom på tal. Det beslutet kostade mig säkert ett par veckors lästid. McCarthy besitter en oerhörd ordrikedom, miljöbeskrivningarna öppnar upp språkbruk jag aldrig stött på tidigare. Både på gott och ont. Det är vackert om man vet vad ordet betyder, men det är drygt i längden att slå i ett lexikon parallellt med sin roman. Lyckligtvis skriver han ändå så att man förstår innebörden. Detsamma gäller för en del av de dialektala ord samt spanska fraser och uttryck som förekommer i boken. Det ger en känsla av trovärdighet även om man inte alltid kan översätta exakt vad det är man läst.

För den som läser en del på engelska och vill ha en språklig utmaning testa Blood Meridian. För den som bara vill läsa ett fascinerande, blodigt epos föreslår jag den svenska versionen.

Livet är uppbyggt av ögonblick oberoende av varandra

2010-11-17T21:57:00.002+01:00

Broadway, Manhattan.

Lotta Lotass – Den svarta solen

2010-11-12T21:53:00.006+01:00

Lotta Lotass är en kompromisslös, nästan obarmhärtig, författare. Som läsare träder man in i bokens värld totalt på hennes villkor. Den svarta solen utgör en märklig läsupplevelse. Tydligen är det den tredje delen i en triptyk där den första delen knappast är en bok utan en bunt lösa ark i en låda medan den andra delen är en 100-sidig monolog formulerad i en enda mening. Någonstans passerar Lotass en gräns för vad en roman är i sina ständiga formexperiment och det är imponerande, men jag ställer mig frågan: Varför ska jag läsa det här? När formen nämligen helt föregår sitt innehåll förlorar läsningen en stor del av sitt syfte.

För att återgå till Den svarta solen rör det sig alltså om ännu ett experiment. Man kastas mellan monotona, snarlika miljöbeskrivningar som tar en runt i ett oöverskådligt universum. Någonstans i bakgrunden hägrar omänskliga, obskyra karaktärer. Det är labyrintiskt. Det är fantasieggande. Det är vacker skrivet. Men det finns ingen handling. Jag försöker stilla min nyfikenhet, men blir aldrig tillfreds.

Lotass har uppfunnit en lek med orden vars regler bara hon själv förstår. Varken hon själv eller någon annan kan förundras över att hon den här gången får leka ensam.

Slavenka Drakulić – Till sängs med Frida

2010-11-04T11:17:00.003+01:00

För flera år sedan läste jag en bok av Slavenka Drakulić, den hette Marmorhud och jag slogs av hur bra hon var på att beskriva invecklade känslor. När jag såg att Till sängs med Frida kommit ut på pocket blev jag påmind om hur överväldigande det kunde vara att läsa Drakulić närstudier av människors inre. Dessutom insåg jag att jag ville veta lite mer om konstnären Frida Kahlo som verkar ha varit en mycket intressant person.

Till sängs med Frida är en lyckad lek med berättandet. Formen landar i ett gränsland mellan biografisk roman, dagbok och konststudier. Med lätthet får man en inblick i Fridas liv, tankar och känslor utan att det blir den vanliga rapporten av typen ”föddes här, gifte sig då, dog så”. Jag vet inte hur mycket författaren förlitat sig på riktiga källor och hur mycket hon har hittat på själv men frågan är om det spelar någon roll när det handlar om en människa vars hela liv var konst. Och när det dessutom är så vackert skrivet.

Boken är ganska kort, inte den vanliga tegelstensbiografin, och som komplement kan jag rekommendera att man ser filmen Frida med Salma Hayek i huvudrollen. En titt på Fridas tavlor är inte heller en dum idé. Se dem här, här och här.

Transmutation

2010-10-31T21:37:00.004+01:00

Péter Nádas – Egen död

2010-10-25T21:02:00.005+02:00

Köpte in den här till biblioteket mest för att jag fascinerades av titeln, men också för att jag sedan tidigare är bekant med förlaget Rámus. De har en intressant utgivning av smal, europeisk litteratur. Jag har aldrig stött på ungerske Péter Nádas förr men det här var ett intressant möte. Historien utspelar sig under en vacker dag i Budapest då den ej namngivne huvudpersonen börjar känna av smärtor i bröstet. Huvudpersonen beskriver med enorm detaljrikedom allt som händer runt omkring honom. Man får dessutom följa mannens lite mer filosofiska tankar vilket gör att det hela får en existentialistisk grundton. Det är flera gånger jag tycker mig se samband med Sartres mer berömda Äcklet. Men samtidigt som det är gripande att få följa någons inre överläggningar, särskilt på randen till döden; samtidigt kan det bli lite högtravande och långtråkigt. Fördelen då är att Egen död är ganska kort och sparsmakad – det hinner liksom inte bli alldeles för mycket. På det hela en läsvärd upplevelse med utrymmen för insikter.

Kärleken är livets högsäsong

2010-10-25T20:51:00.003+02:00

Var i Båstad förra månaden. Det var inte tennisvecka.

"Den röda tråden är just att det inte finns någon röd tråd"

2010-10-20T15:38:00.006+02:00

Igår skulle en man på Möllevången göra en U-sväng mitt i gatan. Samtidigt korsade jag vägen medan jag ledde min cykel. Jag såg föraren, han såg mig och vi stannade en halv sekund innan han bestämde sig för att fortsätta köra. Över min cykel. Han undrade varför jag inte flyttade mig, jag undrade varför han körde. Vi drog loss cykeln och han fullbordade sin helomvändning då han dessutom höll på att köra över två andra passerande cyklister. Sen gick vi till cykelaffären 10 meter därifrån och lämnade in min skrotklump. 20 meter i andra riktningen fanns en vändszon.

I ytterligare en vecka är jag 28 år. Jag klarade mig från nämnda olycka utan en skråma. Samma kväll står någon och väntar på bussen när han blir skjuten i ryggen. Polisen uttalar sig lite luddigt "den röda tråden är just att det inte finns någon röd tråd". Det låter som en beskrivning av livet, världen och samhället.

28-åring sköts i ryggen i Malmö.

Joe Sacco – Fixaren: en historia från Sarajevo

2010-10-19T22:03:00.002+02:00

Läste den här på jobbet. Hade fingrat lite på den innan och tänkte att det här var något vi måste ha på biblioteket. Oj, vad tung den var. Till att börja med är den riktigt snyggt och effektfullt tecknat. Det är nästan som att titta på film. Men efter ett tag slår mig historien med full kraft, jag håller i ett verkligt reportage. Det här på riktigt. Joe Sacco har intervjuat en ex-soldat och resultatet har helt enkelt blivit en tecknad serie istället för en tidningsartikel. Om och om nämns faktiska personer som figurerat i krigen nere i Bosnien. Det är en historieskildring ur ett lite annorlunda perspektiv, även om den i upplägg och innehåll kan påminna lite om Maus som jag skrivit om tidigare. Skillnaden från Maus är att det handlar om ett krig de flesta av oss upplevt på ett eller annat sätt och att den enligt mig är snyggare tecknad. Framförallt gav Fixaren mig mersmak att sätta mig in i vad som faktiskt hände.

Art Spiegelman – Maus

2010-10-13T16:35:00.000+02:00

Maus är en stor bok på många sätt. För det första lyckas den förmedla Förintelsen för en ny generation som inte själva upplevt denna ruttna del av människans historia. För det andra lyckas den även få den mest konservativa svensklärare att vekna inför tecknade serier som berättarformat. Steget mellan Maus och Kalle Anka är långt – men att den grafiska romanen blivit en mer respekterad konstform sedan den kom är inget jag tänker skriva om här.

Spiegelman börjar sin historia med att spontant fråga sin far Vladek om kriget. De sitter i faderns hem i New York och Art inser snart att han kan få material till att skriva sin bok. Berättelsen fortsätter. Vi får parallellt följa Arts föräldrar genom ett alltmer judefientligt Polen och samtidigt får vi en inblick i hans relation till sin far. Denna historien handlar inte bara om kriget, den handlar även om svårigheten att förstå sina föräldrar. Det blir extra påtagligt att Vladek kommer från en annan kultur och bär på en annan, svårare historia än sin son när han snålar än med pengar än med mat trots att han numera har det bra ställt.

Vad som gör detta till en lysande redogörelse över Förintelsen är att man får ta del både av den äldre och den yngre generationens tankar. Det är mycket personligt skrivet men framförallt gör det parallella fader- och sondramat att man lättare kan relatera till personerna i boken.

Gillar du vin?

2010-10-12T22:14:00.004+02:00

Min mycket gode vän David skriver en annorlunda blogg om vin. Han fick en lysande idé härom dagen, så idag finns där även något så annorlunda som ett inlägg från mig. Får se om jag kan få den här tvåbarnsfadern, maken och vindrickaren att läsa och recensera en bok åt mig.

10 10 10

2010-10-10T21:50:00.003+02:00

Varje människas bragd

2010-10-06T19:31:00.004+02:00

Det hade varit intressant att jämföra sin namnteckning över årens lopp. Tänk om man hade skrivit sitt namn varje år på ens födelsedag, den ena signaturen efter den andra på samma pappersark. Man hade kunnat urskilja barndomens stapplande steg i den spretiga skriften, tonårens behov av att sticka ut med någon extrem anfang, det ödmjuka inträdet i vuxenvärlden som långsamt övergår i en alltmer bekväm vardag då namnteckningen mer och mer liknar ett horisontellt streck. Slutligen går man på darriga kråkfötter uppför landgången på väg mot Hades rike. Ett helt levnadslopp i underskrifter. Ett livsverk som bestått i att man om och om upprepat sitt eget namn.

Björn Ranelid – Till alla människor på jorden och i himlen

2010-10-03T16:25:00.002+02:00

Min första Ranelid. Författaren som kräver ett eget släkte i svensk litteraturflora. Innan man ens bekantat sig med en enda rad ranelidska har man säkert sett en extravagant klädd herre glida runt på Bokmässan eller formulera sig besynnerligt i morgonteve. Kanske har man blivit omkörd av hans Jaguar (med plåtar som stoltserar ’Ranelid’) ute på de skånska vägarna. Oavsett är det en speciell känsla som infinner sig när man träder in i dennes tankevärld.

Jag plockade Till alla människor på jorden och i himlen av en ren tillfällighet. Det var en lyckoträff då det visade sig att jag fått tag på hans självbiografi. Boken handlar om hans unga år i Malmö, vilket gjorde att jag fick en välbehövlig introduktion både till författaren och personen Ranelid. Om vi börjar med språket så är det ganska speciellt. Stilen är poetisk och fylld med så mycket liknelser och sinnebilder att man istället för att följa en rak dramaturgisk linje följer en romantikers utsvävande tankeströmningar. Det är fyllt med en värme och hyllning till det vackra som ibland kan te sig svulstigt, särskilt eftersom det används i så stora doser. Ranelid tar i från tårna och bryr sig inte om att det kan tyckas pompöst i andras ögon – detta är både hans strålglans och hans skönhetsfläckar. Jag läser det med behållning men blir även av och till lite mättad.

Vad gäller själva berättelsen var det med förtjusning som jag läste om mina egna barndomstrakter. Han skriver om Ellstorp och Rörsjöskolan, Kirseberg och Möllevången – hela Malmö i ett nostalgiskt 50-talsskimmer. Det är en kittlande tanke ändå; att Nobelvägen varit en fin allé en gång i tiden. Och på den vägen fortsätter boken. Det är en uppväxtroman om en lite egendomlig, lillgammal pojke, som kommer från ett forna Malmö.

Paul Auster – Den röda anteckningsboken

2010-10-02T18:19:00.001+02:00

Paul Auster tillhör en av mina favoritförfattare. Jag märkte att biblioteket inte hade särskilt många titlar så jag beställde Den röda anteckningsboken som jag själv inte hade läst. Förrän nu. Austers böcker innehåller oftast osannolika händelser som balanserar någonstans mellan verklighet och fantasi. Talesättet ”livet överträffar dikten” kan knappast vara mer passande än här. I denna samling noveller har författaren samlat verkliga händelser som han varit med om eller fått höra – den ena märkligare än den andra. En man trillar ner för taket och överlever. En pojke blir träffad av blixten under en scoutvandring. Jag ska inte avslöja för mycket av historierna men de är alla otroliga. Även ganska vardagliga händelser blir spännande och ovanliga genom Austers ögon. Jag förstår genast lite bättre varifrån han får sina idéer.

Dödsstrålen i Nevadas öken

2010-10-01T11:38:00.008+02:00

Las Vegas är i mångt och mycket en fantastisk stad. Nu har man dessutom upptäckt en "dödsstråle" som i bästa fall kan smälta din drink och i värsta fall göra dig flintskallig. Det handlar givetvis om mötet mellan människa och natur - man har uppfört ett hotell vars konvexa spegelfasad grillar de solande turisterna nedanför. Det är tankeväckande på så många plan.

Läs artikeln i SvD.

KG Johansson – Googolplex

2010-09-28T21:26:00.003+02:00

Det här blir en recension av en både en bok och själva läsplattan som jag läste den på. Börjar med det sistnämnda. Lånade läsplattan Cybook Opus från Pedagogiska Centralen och laddade den med en e-bok från Malmö Stadsbibliotek. För att ladda kunna läsa e-boken på datorn eller föra över den till plattan krävdes Adobe Digital Editions. Programmet krashade varje gång jag kopplade in läsplattan. Enda sättet att ladda över de rättighetsskyddade e-böckerna var att snabbt dra över dem innan programmet lade av, jag hade ungefär en sekund på mig men det fungerade i alla fall. Utbudet på biblioteket som var direkt hämtat från eLib var väl inte det roligaste; mest nya, inhemska deckare. Alternativet är gammal litteratur som ligger fritt på nätet via olika projekt såsom Google Books, Gutenberg eller Runeberg. När det kommer till själva läsningen var plattan intuitiv och ovanligt lätt att vänja sig vid. Fördelen att läsa på platta är bland annat att man bara behöver en hand och den behöver inte vara särskilt stark heller. Eftersom läsplattan inte är upplyst blir man inte trött i ögonen som av att läsa från en datorskärm, man kan dessutom ändra storleken på texten – har man laddat ner en epub-fil så radbryter den texten automatiskt till skillnad från pdf-filer som man måste scrolla i sidled. Vad som skulle krävas för att jag själv skulle köpa en läsplatta är att man skulle kunna anteckna, stryka under och slå upp ord. Dessutom är utbudet för skralt – ingen av mina favoritförfattare finns representerade.

Så till boken. Googolplex är ny, svensk science fiction. Den handlar om Jack i en framtid där människan lärt sig att kontrollera och styra DNA. Historien tar sitt avstamp i bioteknologi, parallella universum och det mänskliga minnet. Först blir jag mäkta imponerad av uppfinningsrikedomen men intresset svalnar i takt med jag inser att boken lider av den alltför vanliga sci-fi-sjukan: styrkan ligger i några tankeväckande idéer, svagheten ligger i hela utförandet. Storyn tappar i fart, språket är rentav tråkigt och sprängfyllt med engelska låneord, upplösningen är tämligen förutsägbar och klichéartad. I slutändan känns det som att man hade kunnat banta historien med minst 100 sidor, skrivit om allt och presenterat det som en kärnfull novell.

Ioan Es. Pop – ieud utan utgång

2010-09-21T22:44:00.006+02:00

Jag gillade den här samlingen dikter. Frågan är om det är på grund av 1) att Daniel Boyacioglu läste ur den i morgonteve, 2) att Ioan Es. Pop är rumän och har ett coolt namn, 3) att det är bra dikter. Jag tror att det är kombination av samtliga orsaker med alternativ tre som övervägande lejonpart. Som vanligt bör det nämnas att jag för det mesta inte kan läsa poesi, det går mig över huvudet. Anledningen till att jag fastnar för ieud utan utgång kan vara att det rent tematiskt påminner om Herta Müllers Hjärtdjur som jag också gillade. Språket är inte särskilt tungt men lastat med metaforer, det är som att träda in i ett universum där någon har bytt namnen på alla saker och ting, efter ett tag sugs man in i den främmande världen och börjar ana det bakomliggande mörkret. Pop skriver inte rakt ut om hur jävligt livet var i det kommunistiska Rumänien, men berättelsen ligger där likväl mellan raderna.

Amos Oz – Hur man botar en fanatiker

2010-09-21T22:42:00.002+02:00

Den här boken delas ut till svenska gymnasieelever och en lärare på jobbet tyckte att den var läsvärd. Ändå står årets sändning i princip orörd på mitt kontor. Jag läste alltså ett exemplar för att se vad det hela handlar om. Amos Oz budskap i boken är en humanistisk uppmaning – att inlevelseförmåga är det viktigaste vapen vi har gentemot fanatism. Det är ganska intressant läsning som ofta återknyter till Israel-Palestina-konflikten. Men det blir lite tjatigt och spretigt. De tre essäerna är baserade på tre föreläsningar där Oz återanvänt en del material och mer än ofta svävat ut i sidospår. Insatsen är liksom lovvärd men inte alltid jättekul att ta sig igenom. Han lyckas i alla fall behandla ett svårt ämne i ett mänskligt ljus. Någon sträckläsning rekommenderar jag inte dock.

Betraktelser av ett universum

2010-09-11T12:39:00.005+02:00

Avlyssnat i Central Park, lördagen den 26:e juni
I Central Park nämnde någon deras fascination för hur låten Strawberry Fields stod förbunden med minneslunden i parken. Det var nästan som att John Lennon visste att han skulle bli mördad just där.

Avlyssnat på linje 8, söndagen den 27:e juni
När det är fullmåne kan det hända att alla elektriska apparater löper amok.

Haruki Murakami – Sputnik Sweetheart

2010-09-01T20:38:00.011+02:00

Murakami skriver om ett västinfluerat Japan. Det gör att man på ett sätt kan få uppleva detta mycket annorlunda land men ändå falla tillbaka på referenser man är bekant med. I den här boken utgör till exempel Jack Keruoac en bit av stommen, liksom klassisk musik av såna som Mozart. En del av berättelsen utspelas dessutom i den grekiska övärlden.

Tidigare böcker jag läst av Murakami har alltid innehållt något övernaturligt, i Sputnik Sweetheart är det som att jag går och väntar på att något ska hända. Naturligtvis börjar konstigheter dyka upp i berättelsen men fram till dess har jag nästa hunnit tråkas ut. Storyn är fint skriven men är kanske inget direkt fantastiskt, lite tonårskåthet lite tonårsdrömmar. När surrealismen väl blommar ut är det dock med kittlande njutning man läser Murakami. Förvänta dig ingen Wind-up Bird Chronicle, men se fram emot behaglig och lite tankeväckande läsning.

Nya tider, heltider

2010-08-22T22:40:00.004+02:00

Jag hade alltså knappt varit hemma två veckor förrän ett vikariat trillade mig i knäet. Nu ska jag jobba heltid som bibliotekarie på två gymnasieskolor i Malmö. Det här var min första vecka och sammantaget kan jag säga att det kommer bli en kul utmaning och en omställning när det kommer till att vara aktiv en hel arbetsdag. Är mycket trött om kvällarna. För att inte tala om morgnarna. Har inte haft kameran framme, den får vila lite sedan sommarens enorma biläventyr. Men jag har lyckats knäppa två roliga bilder med mobilen:

”Specialitet: Udda uppdrag”. Notera Tobiaz, 32 år. Det här är Malmö.

Tycker Kebablandet låter som något rasister refererar till.

H.G. Wells – The Time Machine

2010-08-07T16:44:00.002+02:00

Började läsa The Time Machine på flyget hem till Sverige. Hade plockat boken i en utgallrad boklåda på biblioteket. Läste ut den mitt i den jetlagade natten några dagar efter hemkomst. Historien handlar om en påstådd tidsresenär som återger sitt äventyr efter en middag i goda vänners lag. Han menar att han har rest fram till år 802 701 och där sett andra civilisationer. Även om berättelsen är nästan smärtsamt linjär så är framtidsvisionen som H.G. frammanar tankeväckande och fint skriven. Lite spännande men framförallt omtumlande. Kommer att tänka på Kosmokomik av Italo Calvino. Den sista rysningen fick jag i efterordet när jag läste att boken gavs ut 1895.

Stad av bilar, en sista hamburgare, Malmö och verkligheten

2010-07-30T15:36:00.006+02:00

100721: Morgon. Bokade en natt till, gillade det här stället. Åkte till turistbyrån för att få lite uppslag på saker att göra. Köpte en karta som guidar genom Palm Springs mycket säregna arkitektur, den kallas desert moderinsm. Bilade runt och tittade in folks villor samt knäppte en och annan bild. Husen såg ut som stilistiska bunkrar, eller moderna konstmuseer. Vi stannade till i centrum och försökte vandra en bit, men det var löjligt varmt. Istället testade jag mitt livs första float; en läsk med glass i. Tror det kan bli flera flytare här i öknen. Åkte tillbaka till hotellet. Låg vid poolen och läste medan mexikanska trädgårdsmästare friserade palmerna. Tog en joggingtur efter att solen gått ner, men det var fortfarande som att sporta i en bastu. På kvällen såg vi Mega Shark vs. Giant Octopus, en film vars största behållning var själva titeln. Som ett resultat av att ha rest runt med datorn i ett år och besökt alla öppna nätverk under tiden verkar jag ha fått spionvara och/eller virus på datorn som inte går att ta bort. Det är tur att jag är hemma om en vecka, då blir det nog en ominstallation.

100722: Åt frukost och planerade vårt sista stopp på denna månadslånga bilresa. Bokade ett par nätter i förväg, får se vad det blir för grannskap den här gången. Dagen fortsatte sedan med ännu mer poolhäng, världens största linbana och mer rundvandring av Palm Springs hus från bilfönstret. Efter kvällens träningspass såg vi Clash of the Titans, som inte var jättebra. Egentligen började vi se något med dialog först men luftkonditioneringen överröstade Woody Allens pipiga stämma.

100723: Gratulerade farsan via vykort, SMS och Facebook – stolt över min ovanligt goda täckning på den fronten i år. Åkte till Los Angeles. Otaliga körbanor. Ännu mer bilar. Diskuterade med Anna beträffande vem det är som kör vad när sägs finnas 1,8 bilar per invånare i Los Angeles, det är ju bara fysiskt möjligt att köra en bil åt gången. Vi fick på vår väg till hotellet smaka på en del trafikstockning och bekanta oss med bilpoolsfilen. Kom fram och checkade in efter lunch. Lämnade väskorna och fortsatte vidare in till centrum där vi tog en sån där dubbeldäckarbusstur genom Hollywood och Beverly Hills. Vi gjorde detsamma första gången vi besökte New York och tycker det är ett smidigt sätt att få en överblick över en stad utan att behöva tänka på vare sig körning eller karta. Fick redan på vem som bott var och vilka filmer som spelats på olika platser samt lite filmhistoria. På det hela väldigt bekvämt. Återvände till hotellet efter mörkrets inbrott och gjorde misstaget att ta motorvägen igen. Det är nog så stressigt att hitta rätt avfarter på nya vägar efter kvällningen, men när det samtidigt är miljontals andra bilar som susar förbi kan det bli lite för mycket. Det enda jag såg i backspegeln var ett stjärnfall av strålkastare – helt omöjligt att veta när man kunde byta fil. Det uppstod trafikstockning ett par gånger på vägen, innan vi kom fram helskinnade och somnade trötta.

100724: På morgonen tog vi istället de vanliga vägarna till Santa Monica. Vi åt en kalifornisk lunch som inte hade en tillstymmelse till onyttigheter i sig. Därpå tog vi en annan busstur genom stadsdelen. Den bjöd på ännu lyxigare vyer än gårdagens lite mer kitschiga tur. Eftersom vi ändå parkerat bilen för hela dagen vandrade vi till närliggande Venice Beach och tittade på hippies som sålde rökelser, badtofflor och handgjorda souvenirer. Vi kände på vattnet också men även om det var tjugoplus i luften hade vi nog vant oss vid den senaste veckans ökenvärme för plurret var inget som lockade. Gick tillbaka till Santa Monicas pir där vi åkte ett soldrivet pariserhjul innan vi åt snabbmatskyckling på El Pollo Loco. Brad Pitt ska tydligen ha arbetat för kedjan i sina tidiga dagar, utklädd till kyckling. Kom hem och tittade på Greenberg. En rulle med den typen av humor där skratten ofta sätter sig i halsen.

100725: Inledde söndagen med att först byta hotell till ett som låg en bit närmare stan för att därefter åka till Farmer’s Market, en saluhall i Beverly Hills. Trots att det ligger i en liten finare stadsdel med en det semilyxiga shoppingstråket The Grove är maten som erbjuds förhållandevis billig och mycket god. Det finns något för alla smaker, så för oss som skippat frukost till förmån för hotellbyte blev dagens första måltid en churrasco, en brasiliansk köttallrik. Vi vandrade runt lite på marknaden och bland affärerna innan vi fortsatte med vår lilla åktur genom bilstaden. Vi sicksackade mellan de olika boulevarderna i Hollywood samt stannade till på någon loppis för att titta på skivor och krimskrams. Köpte några porträttfoton till Lorenzos bloggprojekt. Fortsatte norrut uppför kullarna där vi körde en bit längs Mullholland Drives scenerier, vägens namn utgör dessutom titeln på en av mina favoritfilmer. Hela den här bilresan har förändrat hur vi ser på film. L.A är en fin stad, men det förklarar inte varför så många filmer utspelar sig här. Det är snarare filmskaparna som inte orkar resa någonstans. Förutom att man har lättare att förstå en del kulturella referenser efter att ha bott här i Amerika så känns filmerna annorlunda när de utspelas i miljöer man faktiskt varit i. Det förtar lite av magin, samtidigt som det också förstärker en del av sinnesintrycken. Efter att irrat runt en stund för att se den berömda skylten lite bättre tog vi oss tillbaka till saluhallen, åt middag och gick och såg Inception. En fantastisk film. Körde hem i mörkret och lyssnade på Fantastic Damage som ett avbrott i de senaste dagarnas västkustrap.

100726: Lustigt att jag skrev om hur mitt sätt att se på film förändras av att se miljöerna i verkligheten. Dagens utflykt gick nämligen till Universal Studios. Området är delvis nöjespark, delvis filmstudio. Vi började med en guidning av den senare. Åkte igenom diverse scendekorer som varit med i otaliga filmer; en storstadskuliss, en västernkuliss och en europeisk stadskuliss. Alla skyltar var utbytbara för att kunna anpassa till storyn. Som om inte det vore nog fanns där även en stor kuliss föreställandes en diffust blå himmel, Jim Carrey seglar in i den i The Truman Show – filmskaparna behöver inte resa sig ur fläcken för att kunna alstra sina visioner. Efter turen åkte vi även de flesta attraktionerna som ofta involverade 3D-glasögon eller att bli nedsprutad med vatten av en dinosaurie eller både och. Dessutom åt vi en och annan hamburgare. Vi kom hem utmattade, somnade direkt och drömde om Schwarzenegger.

100727: Packade väskorna till bristningsgränsen. Läste ut Half Life som jag hittat på gatan utanför vår trapp i Brooklyn. Åkte in till Downtown L.A. för att utforska lite mer av den enorma staden. Visade sig vara fullkomligt dött. Trots att klockan var fem och vi befann oss bland en massa kontorsbyggnader syntes inte en själ. Vi drack en kaffe och åkte till Hollywood – där människor rör sig och saker händer. Jag köpte en skiva (en Edan-singel) och Anna köpte nån kvinnopryl (en kjol). Åt vår sista måltid på amerikansk mark. En helig känsla infann sig, vår sista nattvard. För min del blev det givetvis en sista hamburgare.

100728: Gick nästan upp innan vi ens lagt oss. Körde iväg till flygplatsen genom tomma gator, lämnade bilen som gått 6812 miles / 10963 km sedan jag rullat ut från New Yorks flygplats och checkade in våra överviktiga väskor som kostade $150 extra. Flög över halva världen, åt en sista sista hamburgare under bytet på JFK. Mina föräldrar mötte mig på Centralen, alla var glada och jag fick möjlighet att prova den obehagliga övergången mellan automatväxling och manuell dito. Tillbaka till Malmö och verkligheten.

Stad av synd, Dennis Hoppers ande och energiskog

2010-07-22T02:53:00.009+02:00

100716: Åt frukost och lade oss vid poolen en stund. Testade att spela lite mer men gav upp efter att ha förlorat sju-åtta dollar. Får fila på det där med att bli rik på poker. Fascineras över hela casinovärlden – den vältrar sig i dekadens och eskapism. Det är avkoppling och världsflykt i en symbios som gått överstyr. Inget dagsljus, inga klockor, inget behov att röra sig utanför komplexet. Det är blinkande ljus överallt, lockande melodier och ringklockor, restauranger som serverar bara den bekvämaste maten, alkohol i alla slags former, bingotavlor ovanför frukostbuffén. Pensionärerna sitter med sina bonuskort instoppade i maskinerna för att samla poäng så de kan få ett askfat med sig hem, korten sitter fast i elastiska snören som de fäst vid midjan – det ser ut som de är förbundna med casinot medelst navelsträng. Ingen annanstans har jag sett folk röka inomhus i staterna, här är det på sin höjd förbjudet i hissen. Utanför svischar annonser förbi på vägarna: det är jättemånga damer som vill träffa just mig, allt jag behöver göra är att ringa ett nummer. Ännu kritiserar jag inget av det, jag fascineras mest av hur absurt allt verkar. Frivolt. Stad av synd. Ingen särskilt originell analys, men Las Vegas anstränger sig verkligen för att leva upp till sitt rykte. På kvällen åkte vi in till centrum, efter att först ha sprungit in i lasershowen på vårt hotell. Björnen stod och vevade till pompös musik. Ovanför vattenfallet stod en varg med glödande ögon och pyste rök ur sitt gap. Först såg vi centrala Las Vegas vars paradgata Fremont Street var helt täckt av ett tak i plasma. Lampor lyste överallt och på trottoaren stod lokalbefolkningen utklädda till levande och döda artister eller mänskliga statyer för att tjäna en slant. Turistigt var bara förnamnet. Nämn kitschigt, ljuvligt, glittrande, sjaskigt och storvulet så kanske du har fått med efternamn, mellannamn och titel också. Taxin tog oss vidare till strippen och vi vandrade in på Bellagio. Det var en onaturlig upplevelse – fullkomligt utomjordiskt i sin sjukhet. Lobbyn, om det går att kalla den det, var så utspökad att den kändes som ett tivoli. Men det var samtidigt klassigt gjort. Påkostat. Ett tak var helt utsmyckat i knasiga kristalldekorationer, ett rum innehöll ett trädgårdslandskap uppblåst till otroliga proportioner, restaurangerna såg alla ut att vara designade av arkitekter som fått fria händer. Utanför fanns en ordentlig fontänshow som vi råkade synkronisera med vårt kringirrande. Begeistrade fortsatte vi ner för strippen. Gick förbi New York New York som imiterade stadens siluett med en egen frihetsgudinna, Brooklynbro, Chryslerbyggnad och bergochdalbana. Vi tittade in på Monte Carlo och Caesars Palace, åt en Caesarsallad på det senare precis som den låten med Rick Ross. Tog taxi hem till vårt lite mer avsides casinokomplex Sam’s Town som plötsligt kändes lite oglamourösare eller puttinuttigare.

100717: Lämnade ett hiskeligt varmt Las Vegas. Kändes ett tag som att bilen likväl kunde varit en nybakad Findus fiskgratäng när vi tog ut den ur garaget. Körde inåt landet genom öken och därefter skog mot ännu en nationalpark. Den här resan börjar kännas mer och mer som en campingsemester. Sent på eftermiddagen kom vi till norra delen av Grand Canyon. Vi tog en liten vandring till en av utkiksplatserna och betraktade denna obeskrivbara rymd. Under den här resan har jag börjat få slut på superlativer, jag kan bara säga att dalsänkan var väldigt stor. Vi åt middag till solnedgången och förhörde oss om sovplatser. Stugorna och campingplatserna rekommenderas att man bokar ett år i förväg, eftersom vi alltid vill kunna känna oss spontana hade vi givetvis inte gjort det. Istället tänkte vi sova i bilen igen vilket visade sig vara förbjudet i hela parken varför vi var tvungna att köra ut ur parkområdet och hitta en skogsväg utanför med små avstickare ämnade för just gratis camping. Efter en stunds sökande fann vi vår glänta. Utanför gjorde de höga tallarna sitt bästa för att stänga ute månens ljus och stjärnornas glimmande. Vi trotsade mörkret samt naturen och tittade på Husbands av Cassavetes på min laptop.

100718: Vaknade klockan fem och åkte in i parken samtidigt som solen gjorde sitt antågande. Körde runt mellan olika utkikspunkter som var helt tomma på människor, kändes nästan som att vi hade kommit fel – men utsikten talade emot det. Dalgången öppnade upp sig än en gång i sin storhet, skuggorna var långa och det enda som hördes var trädens sus. Långt borta skymtade Coloradofloden. Klockan närmade sig sju och det var redan varmt. Utan vare sig kaffe eller mycket till frukost bilade vi vidare till södra delen av Grand Canyon. Vi tänkte först ta en tupplur i bilen men skuggan och svalkan var obefintlig. Vägen gick genom öken och kantades endast av enstaka indianer som sålde souvenirer. Istället fortsatte vi tills vi kom till kanjonens södra sida. Mer folk. Större vyer. Ännu varmare. Naturen var imponerande men antagligen var vi lite luttrade efter alla panoraman bilresan tilldelat oss hittills. Antigen det eller alldeles för varma för att ens kunna tänka. Vi åt hamburgerlunch, åkte söderut och en bit på den klassiska Route 66. Vad den nu kan vara känd för har jag bara en inbillad uppfattning om, hämtad ur det kollektiva medvetandet. Salige Dennis Hopper rider svärandes runt på en springare – hälften Harley Davidsson hälften vildhäst – och dricker eldvatten ur en fickplunta i renaste Coloradoguld. I periferin syns stenhårda män i slitna skinnjackor och fjäderskrudar. Lauror och lollor i rutiga skjortor knutna under de yppiga behagen med oljefläckar strategiskt placerade på de glänsande låren. En rokokovälvd jukeboxmaskin, nästan smörigt krämiga milkshakes och inbjudande skyltar i högtidlig neon. Kanske är det detta som är Route 66? Kanske är det från inspelningen av en YMCA-musikvideo. Vi lade till i Flagstaff. Det var bara eftermiddag och vanligtvis skulle vi kört minst en delstat till men dagen började ta ut sin rätt. Som de flesta andra motell vi varit på hade detta en indisk ägare, ingen aning vad detta fenomen beror på. Uttrötta på americana-maten åt vi sushi till kvällsmat som naturligtvis inte smakade som den borde. Hit ska man inte komma med märkvärdiga matpreferenser.

100719: Åt en typisk amerikansk frukost på pannkakor, ägg och bacon innan vi körde vidare söderut. Väggarna på väghaket var täckta av porträtt och planscher på James Dean, Marilyn Monroe och Audrey Hepburn. Vi diskuterade popikoner och landsjälar. Slutsatsen blev att någonstans i Skåne måste finnas en krog tillägnad Edvard Persson. Kollade bankkontot innan vi checkade ut och blev misstänksamma till flera uttag som gjorts de senaste dagarna på $1 åt gången – mejlade banken och inväntade svar. Eftersom vi hållit ett högt tempo vad gäller körningen börjar vi få lite övertid – äntligen kan själva semestern komma igång. Vi bilade således ut ur delstaten Arizona och tog in på första stället i Kalifornien. Klockan var bara halv fem, det kändes olikt oss att kasta in handduken så tidigt. Det visade sig att Blythe som vi hade stannat i har några gamla ristningar i berghällen som verkade intressanta, de verkade även bara möjliga att skåda från luften på grund av deras storlek så vi stannade kvar på hotellet och svalkade oss i poolen istället. Anna zappade runt mellan kanalerna med jag surfade cyberrymden. De enda nyheterna som om och om rapporterades i amerikansk teve var huruvida Lindsay Lohan skulle dyka upp i rätten nästa dag och om Mel Gibson skulle få dela vårdnaden av sina barn.

100720: Ökenmorgon. Följde mitt eget råd och joggade fram och tillbaka på samma gata i Blythe för att inte komma vilse. Klockan var åtta och det var redan över fyrtio grader. Kollade mejlen, banken förklarade att bensinmackar ofta tar ut en reservation på $1 för att se att kortet är giltigt när man betalar med det. Efter frukost hängde jag och frugan i jacuzzin en stund innan vi for vidare. På kartan såg det ut som bara ett par timmars körning till nästa resmål. Följaktligen valde vi en liten omväg istället för att köra på motorvägen. En halvtimme in upptäckte vi att vi fattades en mobiltelefon, så vi förlängde resan ytterligare och återvände till hotellet. Tillbaka i Blythe var det redan lunchdags, vi testade ett ställe som kallade sig Steaks & Cakes. Jag testade en stek och hoppade kakan när jag insåg att de inte gjorde skäl för sitt namn. Vi begynte på nytt dagens utflykt. Efter lite mer än en timme var vi helt omgärdad av sanddyner. På sina ställen kröp dynerna upp på vägen. Det var inte mycket folk på de här vägarna och jag funderade ett tag på hur tråkigt det vore att få punktering just här. Vägen fortsatte sin spikraka färd förbi konstbevattnade åkrar tills vi nådde Saltonsjön. Det mörkblå vattnet låg blankt med svarta, diminsvepta berg i bakgrunden. En och annan fågel stod och sparade på krafterna medan värmen formligen vibrerade i stiltjen. Vi sprang in i bilen igen och drog på luftkonditionering på max. Väl tillbaka i civilisationen var vi tvungna att tanka igen trots att vi inte kört särskilt långt, det kostar om man ska svalka sig. Lekte med tanken på hur det skulle vara att köra bil i öknen au naturel (utan luftkonditionering, inte naken) – men blinkade snabbt bort mardrömmen och körde vidare. Kom fram till Palm Springs på eftermiddagen. Trafiken började bli tätare, det märktes att vi närmade oss Los Angeles. Palm Springs kantades av miljontals vindmöllor. En artificiell energiskog. Anna hade hittat ett hotell på nätet och bokat två nätter. Det visade sig vara väldigt snyggt och lite lyxigare än vanligt. Förstår inte prissättningen på hotell, men antar att det är lågsäsong här med tanke på temperaturen. Vi hade i alla fall eget kök och badrockar. Åkte och handlade lite mat och testade simbassängerna på kvällen. De hade tre olika; en av dem var en varm bubbelpool vilket var mycket märkligt att sitta i när värmen fortfarande låg närmare trettio i luften. Knäckte varsin färdigblandad margarita och somnade.

Mellan himmel och helvete och hamburgare

2010-07-17T03:58:00.008+02:00

100708: Inledde morgonen med att få fyra olika jobbavslag på mejlen. Tog en joggingtur innan utcheckningen på motellet. Sprang vilse och fick springa dubbelt så mycket som jag hade hoppats på. Kan rekommendera att man springer samma väg tillbaka om man är i en ny stad, i alla fall om man har en tid att passa. Efter frukost åkte vi ner genom Salt Lake City och därefter västerut genom saltöknen. Vägen genom öknen går spikrakt i mer än 80 km. På västra sidan är den helt vit och fullkomligt plan. Det sägs att man ska kunna se jordens krökning. Öknen används av militären och i fartrekordsförsök. Fortsatte in i Nevada som också besatt en speciell natur. Släta, nästan helt kala berg i samma sandbruna färg flimrade förbi i flera timmar. Vägen var så kuperad att lastbilarna med möda tog sig över krönen. Vi stannade till i Elko för att ta en bensträckare och passa på att tvätta lite kläder. Ett marschband väntade på att deras tvätt skulle torka, under tiden övade fem killar ur slagsektionen diverse partier under den timmen vi satt där. Det kostade lika mycket att tvätta här som i New York, skillnaden var att allting i torktumlaren brändes sönder. Som tur var det mest lite underkläder som gick åt. Ägaren kom till platsen och ersatte oss till nypris, med andra ord fick jag betalt för mina gamla kalsonger. Något av en dröm som blev besannad. Tyvärr måste jag lägga på pengarna på nya underkläder. Körde en stund till innan vi anlände till Winnemucca kring kvällstid och botaniserade bland motell- och casinoutbuden. Vi tog in på ett ställe och gick tvärsöver gatan till ett hak som specialiserat sig på revbensspjäll. Det godaste på syltan var dessvärre ölen; testade Amber Bock och Alaskan Amber. Gick till sängs och kollade på ett av de nya avsnitten av Futurama.

100709: Lämnade den sorgliga casinoavfarten på kartan utan att kasta en enda blick bakåt. Vårt första stopp för dagen var på en shoppingoutlet i Sparks – varken särskilt låga priser eller särskilt roligt utbud. Hittade framförallt inga kalsonger. Amerikaner bär helt enkelt andra typer av underkläder: det är lösa boxershorts, det är boxershorts med ben som går ner till knäna, det är tangabyxor med så lite tyg att man börjar fundera på vad det är man betalar för. Lösningen får bli lite improvisation från min sida och ett visst överseende från min frus, i alla fall tills vi hittar till något skattesmitande svenskt modehus. Efteråt bilade vi in i Kalifornien. Det började med vyer av barrskog och vackra, snöklädda bergstoppar för att framåt kvällningen övergå i ett platt landskap kantat med palmer och vinodlingar. Vi åkte först den slingriga väg 20 för att undvika storstan, men jag missade en sväng medan Anna sov och tvingades därför köra genom Sacramento. Ett tag hade motorvägen sju stycken filer. Anlände till Williams på kvällen där vi övernattade. Någon gång under dagen hade trippmätaren passerat 4000 miles.

100710: Åt frukost med kaffe som var bryggt på högst en böna. Bokade några nätter i San Francisco i förväg och packade bilen. Jag handtvättade ett par kalsonger och tänkte att 1) när man bara har tre par underkläder här i världen kan man inte riskera att en maskin misshandlar dem, 2) men visst blir det inte riktigt lika rent av en tvätt i handfatet? Vi fortsatte mot Fort Bragg på västkusten. På vägen stannade vi till i små byar och jag fick äntligen bläddra lite bland skivor, som mest var skräp. Väl framme fick vi en mindre chock när vi gick ur bilen för att köpa en kaffe. Ännu en gång hade vädret skiftat, den här gången från 30 grader till närmare 10. Tur att vi har ett helt års packning i bilen. Vi körde ner för väg 1 längs med kusten; en ringlande väg genom dramatiska landskap med branta klippor och pittoreska, små byar. Ett av de rekommenderade stoppen längs med vägen var konstnärsbyn Mendocino där vi tog en titt. Naturligtvis hade den affärer som sålde kläder i batik och färggrant garn. Butiker med hemlagad sylt och silversmycken. Små trähus med utsökta trädgårdar. Allt kanske inte tilltalade oss men byn låg fint till på en udde med vacker flora. Vi klättrade ut på klipporna och tittade på när musslorna klamrade sig kvar utan hänsyn till havets eviga rörelser. Resan fortsatte söderut genom allt tätare dimma, hårnålskurvor och intagande skog. I diset fick allting en drömsk underton. Rådjur kantade vägen och vände öronen mot bilen när vi körde förbi. Vi åt en stek toppad med ost (stek är gott, ost är gott, varför inte) och parkerade bilen på en camping där vi tillbringade natten. Grannarna hade med sig några elektriska lanternor, lite utemöbler och en spelplan av något slag i trä med neonbelysta hål. Överhuvudtaget är det inte mycket som inte görs överdådigt här. På motorvägarna sveper den ena enorma stadsjeepen förbi efter den andra. Husbilarna har antagit bisarra proportioner och liknar regelrätta turnébussar, givetvis med en jeep på släp för de mindre dagsturerna. Jag har sett lastbilschaffisar fylla på sina kaffemuggar i mackens automater, kopparna ser ut som hinkar med handtag. Portionerna är stora vart man än kommer. Unlimited fries & fountain soda. Ett totalt överflöd. Förtrollad följer jag det hela med ett barns fascination.

100711: Vaknade i takt med den disiga gryningen (alt. den grisiga dyningen). Åkte genom dimman som fortfarande låg som ett täcke över kusten i ett par timmar innan vi lyxade till det med en brunch i Anchor Bay. Det visade sig nämligen vara det enda stället som serverade frukost på flera kilometers radie, men vilken frukost sen! Anna åt en eggs benedict på krabba medan jag tog en vanlig, men utsökt tillagad, amerikansk frukost på ägg, bacon, toast och råstekt potatis. Två kannor kaffe på det innan vi fortsatte mot San Francisco. På vägen stannade vi till då och då för att njuta av utsikten och spana på sälar som låg och slöade på stenarna. Vi fortsatte förbi uppenbart lyxiga sjötomter, över Golden Gate-bron och in i staden. En större byggnation höll på att tvinga oss tillbaka över bron och dess tullavgifter igen men vi hann svänga i sista stund. Istället tog vi oss till hotellet som efter en mindre promenad verkade ligga i ett minst sagt ruffigt område. Låt mig först säga att jag har rest en hel del och sett mycket, men jag har aldrig varit med om så många hemlösa människor på en gång. Följande kommer låta som överdrifter, ni får tro vad ni vill. Flera delar av staden liknar synen som kan möta en utanför ett härbärge. Det är psyksjuka som pratar med sig själva, prostituerade narkomaner som bråkar, skummisar som vankar fram och tillbaka och letar efter något kap, drösvis med människor som skyltar med att de tigger pengar till gräs. Utsträckta pappmuggar, tiggare som håller upp dörren till affären, bohag inrättade i brovalv och kundvagnar. Såg en man rulla allt han ägde i en stulen soptunna. Polisen stannar till utanför vårt hotell för jämnan. Jag förstår inte vad det beror på eller varför det syns mer just här än i New York, men det gör mig illa till mods. På kvällen gick jag för att handla en läsk och gick förbi två typer i mina nya sneakers, varpå den ena utbrister: ”Oh, I don’t have those.” I New York hade jag tagit det för en komplimang, inget ovanligt att folk uttrycker sin uppskattning på Manhattans gator, men nu kändes det mer som förebådan om ett eventuellt rån. Mitt i allt detta ligger vårt hotell. Under natten hörde Anna en kvinna gå förbi vårt fönster och upprepandes skrika ”I will fuck you up!”. Det är inte omöjligt att hon pratade med sig själv.

100712: Började dagen med att se en mentalsjuk man hoppa på ett hemlöst par utanför vårt hotell. Vi vandrade västerut mot den bohemiska stadsdelen Haight Ashbury som enligt utsago skulle vara trevligt. Det imponerade kanske inte alltför mycket. På vägen dit såg vi några fina, viktorianska hus längs med Alamo Square Park. Väl framme kollade vi in lite skiv- respektive klädbutiker innan vi fortsatte vår massiva vandring som bland annat gick genom Golden Gate Park (vars besökare var av två slag: uteliggare eller turister), Japantown (vars matbutiker fick mig att vilja flytta till Japan, åtminstone för en tid), en spårvagnsresa upp och ner för lite kullar (alla gör det), Fisherman’s Wharf (ett turistmecka komplett med vaxmuseum, karusell och Ripley’s Believe It or Not, vi fick se sjölejon sova och kivas på pir 39 så det var värt besöket) och Russian Hill (med nån gata som de kallar den krokigaste i världen). Allt i allt gick vi närmare 18 km efter en titt på kartan. Det gick i alla fall att somna lättare till bråken och knarkaffärerna på gatan nedanför.

100713: Vi var inte lika hurtiga efter gårdagens promenad, men vi vandrade in till staden och åt lunch. Återvände dock till hotellet för att sova en stund. Efteråt tog vi istället bilen och åkte till lite olika skivaffärer så att jag kunde göra mig av med överflödiga skivor som jag samlat på mig i New York. Bytte en drös billigt skräp mot en Alice Coltrane-platta vilket resulterade i en lättare packning men desto tyngre samling. Åt mexikanskt nånstans på Haight Street. San Francisco visade sig från en lite bättre sida den här dagen. Antigen var det att solen stuckit hål på dimman eller så var det vackrare att betrakta landskapet från bilrutan, men för första gången sedan vi anlänt kändes det som att vi förstod varför man kunde gilla San Francisco. Åkte genom lite mer delar av staden och avslutade kvällen med att först titta på Bullitt och sedan boka en natt i Las Vegas.

100714: Vi lämnade San Francisco utan några vidare blickar i backspegeln. Det första målet var Big Basin Redwoods State Park, en av många nationalparker längs med västkusten som kan skryta med att ha redwoodträd, just den här hade dessutom figurerat i filmen Vertigo. Träden är de längsta levande organismer på planeten och vissa är mer än 2000 år gamla, de är med andra ord en imponerande syn. Vi vandrade runt i parken och sträckte våra stackars nackar medan vi kollade in floran. Det högsta trädet vi såg var 100 meter högt. Därpå fortsatte vi söderut längs med kusten. Först åkte vi 17 Mile Drive som är en särskilt pittoresk väg intill havet. Vi hade turen att komma lite innan skymning så de andra turisterna redan på väg hem och naturen bjöd på sitt finaste skådespel. Själva körsträckan gick igenom skogar av vindpinade cypresser, tjusiga villor och nyfriserade golfbanor. Man fick se lite pelikaner och sälar också. Längre söderut kom staden och naturreservatet Big Sur där vi stannade till längs med vägen och sov i bilen.

100715: Vaknade i den grå timmen innan soluppgång. Vi körde längs med ett vackert upplyst Big Sur; gryningsljuset kom in från bergen i öst medan dimman höljde havet i dunkel. Färgkombinationerna blev helt otroliga. Efter en stadig frukost med flera koppar kaffe fortsatte vi längs med kusten. Vi stannade vid en rastplats som visade sig vara uppförd i närheten av sjöelefanters semesterstrand. Sjöelefanter lever ute till havs men under sommaren kommer de i land för att para sig och steka sig i solen, detta gör de utan att äta på några månader – ungefär som Carolina Gynning menade min fru. Vi hade turen att se flera hannar sparras vilket var en mäktig syn eftersom de största kan bli sex meter långa och väga uppemot tretusenfemhundra kilo. Allt detta på bara några meters avstånd. Efteråt körde vi inåt landet. De lummiga klipporna förbyttes mot torra kullar och därpå en allt plattare öken. Vi passerade korsningen där James Dean gick sin död till mötes i sin sportbil 1955. Ett raststopp var mitt i Mojaveöknen. En vägg av värme mötte mig när jag öppnade bildörren, det var 46˚C och hela öknen doftade som en enda stor träbastu. I horisonten var himlen nästan helt svart och blixtar sköt ur skyn. En bit bort tuffade ett godståg förbi, det var ett par kilometer långt och jag föreställde mig att om man målat en bokstav per vagn hade man kunnat skriva en mindre dikt. Vår färd genom det öde landskapet tog oss rakt genom ett åskväder. Blixten slog ner två gånger i samma vägskylt. Framåt kvällen rullade vi in i Las Vegas. Staden där Tupac sköts till döds. För att köra en bit på huvudstråket, eller ”strippen”, bytte jag från höger körfält till vänster dito och klippte fyra eller fem filer på kuppen. Det är inget jag planerar att göra om. Vi hittade vårt hotell som låg några kvarter bort, det var bokat på förhand och vi visste inte vad vi skulle vänta oss. Hursomhelst var det ett gigantiskt komplex: tre parkeringshus, närapå tusen sviter, två våningar casino, ett McDonald’s och ett TGI’s, tio biosalonger, ett vattenfall med en uppstoppad björn som rörde på sig och en liten lasershow. Det tog en stund att hitta själva receptionen. Eftersom vi hade kommit fram en dag för tidigt och inte behövde åka någonstans dagen efter tänkte vi att vi kunde gå hårt ut, för första gången på vår bilresa. Det resulterade i att vi beställde varsin efterrätt (!) och vars två drinkar innan vi stupade i säng. Först satsade vi såklart även $1 var – Anna körde en klassisk enarmad bandit och jag testade en pokermaskin. Efter en minut fick jag ett fyrtal på första given och cashade ut $50 innan vi lämnade casinot. Drömde pokerdrömmar hela natten.

Minusgrader, björnar och hamburgare

2010-07-08T09:12:00.004+02:00

100706: Inledde morgonen med att ta den första sovmorgonen på vår bilresa. Utvilade satte vi oss i bilen och styrde kosan västerut mot nästa nationalpark. Färden gick genom fler oändliga prärier och åkrar. Denna fantastiska rymd känns helt främmande för oss. En grandios syn. Men så bor det också bara 800 000 i hela delstaten som till ytan är lite mindre än halva Sverige. Vi såg vilda hästar galoppera längs med vägen och tog en bensträckare vid ett väghotell som helt riktat in sig på sportfiskarturister. Intill läsken stod det burkar med mask och iglar i kylen. På gränsen till Wyoming intog vi vår lunch på burktonfisk eftersom vi hade skippat dagens morgongympa. Ju närmare vi kom dagens mål desto mer kuperad började terrängen bli. Vi vek av från I-90 för första gången på flera dagar kändes det som och tog den mindre landsvägen 14A genom Bighornskogen. Vägen tog oss upp till molnen. Bergen var fläckvis klädda i snö. Att det var kallt ute märkte vi först när vi stannade till på en av utkikspunkterna och trädde ut ur den bilens luftkonditionerade värld klädda i kortbyxor. På ett improviserat stopp började vi bestiga en topp när Anna såg en hjort ströva förbi vår bil. Landskapet var fullständigt magnifikt där vi körde genom skogar, berg och besynnerligt runda klippformationer. Jag antar att vi dessutom blev positivt överraskade eftersom vi på förhand sett dagens färd som en transportsträcka mellan två platser, men det var alltså en egen upplevelse i sig. Till kvällsmat stannade vi till i närliggande Cody och åt enchilladas innan vi fortsatte mot ett Yellowstone i skymningsljus. Det hann bli mörkt på vägen dit och inträdet var obemannat när vi kom, dessutom verkade alla campingplatser i parken tagna. Vi vände således tillbaka några kilometer och sov i bilen på en närliggande camping. På vägen till parken såg jag en hjort stå i diket och titta på alla bilar som passerade. Undrar vad den tänkte på, jag saktade ner lite i alla fall. Det kändes lite märkligt att betala för att sova i bilen, men vi slapp i alla fall att någon parkvakt, polis eller grizzlybjörn knackade på mitt i natten. Klockan tre vaknade vi båda dock av att det blivit mycket kallt. Dagen innan hade vi vandrat runt i ökenklimat men nu var vi uppe bland bergen och temperaturen hade passerat minusstrecket. Desperat hade vi tagit på oss alla kläder och svept in oss i våra medhavda filtar och handdukar men klockan tre räckte inte detta. Den slutliga lösningen var att både jag och min fru låg i passagerarsätet. Att sova i bil kan vara lite obekvämt ibland men om man inte tycker att det är tillräckligt extremt kan man testa att dela säte med någon ett par timmar.

100707: Vaknade klockan fem av att det började ljusna. Vi slingrade ur varandras grepp och filtinsvepningar, vilket påminde om att lossa de individuella parterna i ett paket fryst korv från varann. Metodiskt och målinriktat reste vi ryggstöden och flyttade allt lösöre till baksätet, det enda vi ville var att starta motorn så att värmen kunde komma igång. Vi lämnade campingen så tidigt att till och med pensionärerna måste varit avundsjuka. Och bra var det, tio minuter in i parken såg vi en älgko beta längs med vägen. Vi saktade in och beundrade detta stora, vilda djur vandra runt bara ett par meter från bilen. Föga visste vi att detta inte var den enda fantastiska upplevelsen för dagen. Eftersom vi anlänt innan gryning körde nästan inga andra bilar på vägarna och djuren spatserade obekymrat förbi våra fönster. Nu följer lite av en trofélista, men ni måste förstå att detta inte är något Kolmården. Det här är helt vilda i sin naturliga miljö. Alltså, inom två timmar hade vi mot bakgrunden av en glänsande soluppgång och en redan storslagen omgivning fått se: älgar, grizzlybjörnar, bisonoxar och vitsvanshjortar. Dimman lättade medan solen tinade jordskorpan och samtidigt färgade himlen rödrosa, men rök fortsatte att sippra ut ur olika gejsrar vars lukter fick passagerarna att kasta menande, anklagande blickar mot varandra. En bit in i parken var jag tvungen att ta en tupplur för att kunna köra någorlunda säkerhet, trafiken hade dessutom fyllts på en del. Efter att ha vilat ett par timmar fortsatte vi köra mot Old Faithful som ändå får sägas vara centrum i nationalparken. Bara efter några minuters bilande strövade en coyote eller en varg makligt tvärs över vägen. Vi kom fram till informationscentret, med tillhörande restauranger, souvenirshop samt lärandecentrum, och åt frukost. Efteråt såg vi den kända gejsern göra sin grej innan vi tog en vandring genom helt utomjordliga syner. Förutom gejsrar som ryker svavelångor och med jämna mellanrum börjar spruta vatten i luften orsakar de geologiska aktiviteterna även kokande källor som stillsamt bubblar i allsköns färger. Marken är vit och porös, och dessutom förbjuden att beträda – flera har kokandes gått sin död till mötes. Träden runtom ser väldigt ledsna ut och en del är fullkomligt blekta. Jag talar om helt vita, lövlösa träd. Naturens svar på dadaismen eller något. Efter en hel dag i parken åkte vi ut och passerade tre delstatsgränser innan vi tog in på ett motell i Tremonton, Utah. Däremellan åt vi på ett hamburgerställe i Ashton, Idaho där jag serverades en 1 lbs burgare, det vill säga närmare ett halv kilo kött. Om man åt hela menyn hamnade ens bild på väggen. Min fru gav mig inget moraliskt stöd, utan åt några av mina hemlagade pommes (vilket bara det diskvalificerade mig) och gav mig sedan en fjärdedel av hennes bacon & blåostburgare. Jag fick inte ens en ärlig chans.

Hummerfrossa, hamburgare och cowboys

2010-07-06T18:10:00.007+02:00

100629: Jag hämtade bilen på JFK och körde genom två vägarbeten till Brooklyn. Pierre hjälpte oss ner med väskorna och önskade oss en trevlig resa. Det gick bra att köra, särskilt med Annas karthjälp. Att ta sig ut ur New York visade sig vara en ren konst. Men vi lyckades. Först stannade vi i något som hette Mystic Seaport där vi tog en fika och tittade på en klaffbro i arbete. Sedan fortsatte vi vidare till Falmouth på Cape Cod. Där upptäckte vi två saker; 1) det var inget centrallås på bilen, två gånger hade vi lämnat den med tre dörrar olåst. 2) det fanns två lägen på ljusen och jag hade kört runt med helljus mitt i stan. Minns särskilt att jag lyste upp hela interiören på en restaurang. Efter en hummerfrossa satte vi oss i bilen för att leta efter nånstans att sova. Det blev mörkt och vi irrade runt på den lilla halvön som var helt nedsläckt. Till sist tog vi in på ett deprimerande ställe med träfanér. Läslamporna var formade som små solstolar, parasolen utgjorde lampskärm.

100630: Joggade ner till vattnet. Duschade och packade bilen innan vi fortsatte mot Woodshole för att leta efter frukost. Fick istället i första hand leta efter en parkeringsplats och sen leta efter något ställe som ville växla till 25-centare. Ska bli intressant det här med bilsemester. Efter varsin omelett på rågbröd åkte vi mot West Yarmouth där Anna hade kollat upp ett billigt motell. Efter att ha checkat in fortsatte vi mot Chatham för att leta efter lunch, hittade inte stället utan fortsatte upp för udden och åt på en hummervägkrog istället. Matt Damon stirrade ner från väggen i ett tidningsurklipp där en artikel statuerade att vårt hak hade de bästa friterade musslorna. Stannade till på en tom strand och doppade oss innan vi åkte in till Provincetown på Cape Cods nordspets. Hemvist åt konstnärer, valfantaster och bögar. Pridemånaden har precis tagit slut men regnbågsflaggorna hivas nog aldrig ner här. Vi vandrade runt i stan och i hamnen medan vi smakade deras delikates ”salt water taffy” – helt vanlig, rätt god kola. Såg solen gå ner över sanddynerna och det silverglänsande havet på andra sidan udden innan vi vände tillbaka och försökte hitta hem genom ett dåligt skyltat, becksvart Cape Cod. Kom hem och planerade inför morgondagens Bostonresa.

100701: Vaknade trötta och åt frukost bestående av burktonfisk och knäckebröd. Det är avtalet vi ingått med oss själva. Eftersom det blir en del stillasittande i bilen och en del vägkrogsmenyer är tanken att vi ska träna varje morgon. Om träningen uteblir förbyts en tilltänkt måltid med burktonfisk. Tanken är att vi ska komma ut smala ur den här resan istället för motsatsen. Resan österut gick bra fram tills vi skulle hitta rätt inuti Boston. Efter ett tag insåg vi att vi var i fel stadsdel. Åkte runt en stund och frågade varsin Bostonbo om riktning innan vi kom rätt. Vi parkerade under den stora stadsparken och började vandra runt. Till en början gick vi längs med Freedom Trail som är ett vandringsspår längs med alla landmärken, men vi insåg snart att vi inte var så intresserade. Istället gick vi till hamnen och tog en kaffe. Vi kikade lite på GPS-maskiner för att slippa alla kartproblem som redan börjar tära både på semestern och förhållandet. Till slut beslutade vi att ge den analoga kartan en chans till och vandrade genom staden, upp igenom några kvarter i Beacon Hill som var väldigt pittoreska. Stadsdelen är den enda av Bostons ursprungliga tre kullar – två och en halv av dem användes som landfyllnad nån gång i forntiden. Moln hopade sig och det såg ut att börja regna. Vi kände oss klara med rundvandringen och körde vidare till ett förbokat motell utanför Springfield. Vägen ut ur Boston var nästan helt oskyltad så vi förlorade minst en halvtimme och lite av vårt hopp om en rolig resa. Fram till Springfield körde vi genom ett vackert skogslandskap i solnedgångsljus. När vi närmade oss hade Google lett oss fel så vi yrde runt en stund (i fel stadsdel igen) innan vi fick fråga efter vägen. Kom fram efter 3,5 timmar. Beräknad tid var 1h 40 min. Receptionisten var i alla fall himla trevlig och hjälpsam. Jag fick skriva ut Googles färdbeskrivningar för resten av resan på hans dator (hoppas att de överrensstämmer med verkligheten) och han tipsade om vad vi inte fick missa i Niagara Falls. Dit åker vi imorgon. På kvällen såg vi Persona, som överraskade mig med sitt mycket vackra och originella formspråk.

100702: Efter en motellfrukost bestående av tre sorters vitt bröd åkte vi iväg mot fallen. Lyckades inleda med att åka fel, igen. Tog ut pengar på en drive-in-bankomat. Efter några timmars körning och ett hamburgerstopp var vi framme i Niagara Falls. Dånet och diset från vattenfallen var påtagligt redan innan vi kunde se själva fallen. Vi hoppade på båten direkt som gav oss en visning av både de amerikanska och kanadensiska fallen, samt ett mindre smakprov på dess styrka i form av en ordentlig dusch. Har inte kollat om kameran lyckades ta något än, det kändes ett tag som att jag dokumenterade en naturkatastrof. Efter middagen körde vi genom ett Buffalo i solnedgång och spanade in eventuella parkeringsplatser att sova på trots att detta verkar förbjudet. Vi hade läst om andra som gjort det så vi tänkte att man gott kunde lägga de pengarna på något roligare. Det slutade med att vi blev stoppade av en polis som följt oss in i en park efter mörkrets inbrott. Tydligen är det förbjudet att vistas i dessa när det är mörkt och de håller hård koll. Efter att ha hållit mitt pass på halster ett tag lät han oss åka vidare. Jag var bestämd att inte göra om misstaget igen, inte i samma delstat i alla fall. Så medan Anna försökte få sig en blund körde jag vidare till Pennsylvania mitt i natten. Höll på att köra över en tvättbjörn. Tog in på första parkering efter delstatsgränsen för att vila lite innan jag tänkte fortsätta köra natten ut. Det visade sig vara ett lyckokast eftersom det var delstatens välkomststation, där det verkar ok att sova i bilen.

100703: Vaknade några timmar senare ihop med soluppgången och började köra igen. Åt frukost, drack kaffe och tog en tupplur på vägen. Mötte en amish familj på Seven Eleven. Efter att ha passerat städer såsom Erie, Sandusky och Cleveland tog vi landsvägen längs med vattnet för att få titta på lite mer än motorvägen. Jag stannade till på några garage-utförsäljningar och letade skivor utan framgång. Vi tog av på Exit 34 på I-90 i delstaten Ohio. Till en håla utan namn. Kvinnan i vägtullen spelade rumänsk musik och vi började prata medan en liten bilkö byggdes upp bakom oss. Hon skulle jobba hela kvällen och natten men bjöd hem oss till sin mamma. Så efter att ha duschat och vilat en stund på motellet åkte vi till grannstaden Napoleon. Tanten var i telefon med sin dotter när vi anlände, tydligen hade jag missförstått att hon tänkte att vi skulle sova över hos dem. Gumman undrade var vi hade varit de senaste timmarna och eftersom hon inte pratade engelska fick vi förlita oss helt till min semifunktionella rumänska. Jag vet hur rumäner är med sin gästfrihet och jag förstod att vi antagligen skulle bli bjudna på middag men jag hade inte föreställt mig att de dessutom skulle vilja husera ett par totala främlingar i sitt hus. Vi åt hemlagad mat och pratade lite om hennes vardag (sitta hemma, laga mat och virka) samt hennes barnbarn (violinist och psykolog). Det hann skymma innan vi körde tillbaka till motellet. Himlen skiftade från aftonskärt till paradisgrönt medan vi körde förbi åkrar med majs som blixtrade till likt små stjärnfall. Eldflugornas fält. När vi kom tillbaka till vår utpost, efter att ha kört den spikraka 108:an som förbinder Napoleon med Wauseon, uppstod en förvirrande synvilla. Framför oss stod samma Wal-Mart, Arby’s och Burger King som vi lämnat för en kvart sedan. Tidrummet hade krökts och den rätlinjiga färden hade fört oss tillbaka i tid och rum. Jag snurrade runt på parkeringen en stund med känslan av att befinna mig i en parallell värld tills jag såg att L:et lyste i logotypen trots att det alldeles nyss varit trasigt. Bitar föll på plats och illusionen tynade bort i verkligheten som fortfarande låg höljd i ett mystiskt skimmer.

100704: Vi steg upp innan solen för att komma ut på vägarna innan trafiken kommit igång. Detta skulle bli Annas första dag bakom ratten och hon var lite nervig inför fyrfiliga motorvägar och att köra en främmande bil med automatväxling. Det förra fick jag sköta och det senare vande hon sig vid i ett nafs. Vi körde en bit medan vi charmades av den röda soluppgången och dimslöjorna som förjagades ur skogsdungarna och fälten. Frukosten intogs på någon avfart på ett ställe som hette Golden Egg. Det var precis så lantligt och vänligt som man föreställer sig. Bås med vinylfrapperade dynor, en servitris som hälsar på en med kaffe i handen och kallar en ”honey” samt bisarrt stora portioner. Vi beställde varsin omelett med ost (Anna) respektive bacon och ost (hennes make). Jag var inte helt övertygad av priset på ett par ägg med lite tillbehör, det skiljde sig liksom inte från New York som ska vara en lite dyrare stad, men tystnade tvärt när maten kom in. Ett fat kom in med en trippelvikt, fluffigt vispad omelett gjord på minst fem ägg. Vid sidan, om man nu kan säga det, låg kanske ett halvt kilo råstekt potatis. Till detta fick man tre pannkakor med sirap och vispat smör. I närmare en timme pressade vi i oss vår bastanta frukost för att aldrig mer gå hungriga resten av den dagen. Vi firade landets nationaldag med att avverka vår längsta sträcka på resan. Jag vrålade igenom Chicago medan Anna hamnade i det tyngsta regnet jag sett på länge. Vi korsade Mississippi och stannade på en rastplats för att äta, koppla av med en film (lämpligt nog Thelma & Louise) och sova i bilen. Det var så mycket mygg ute att vi låg med fönsterna stängda hela natten.

100705: Dag sju på resan. Vaknade kvart över fem och körde genom dimma tjock som mjölk. Sikten var lägre än slaget vid Lützen. Plötsligt var det som om någon slog på en lampa och misten försvann. Bakom oss blottade solen sin skalliga hjässa. Färden fortsatte genom Minnesota innan vi åt frukost i South Dakota. I samband med frukosten köpte vi en doftgran med amerikanska flaggan, bouqueten hette Vanilla Pride. Vi fortsatte genom delstaten som starkt levde upp till våra föraningar, den var helt tom. Jättestora, platta landskap som mest var odlade fält eller vida grässlätter. Alltsamman kantat av mycket lockande erbjudanden från lokala kommerser. Världens enda Corn Palace ”free!”, ett casinokomplex som anspelade på vilda västernromantik ”find your inner outlaw”, en bisarr skulpturpark som skymtade från vägen och skröt med att ha världens största skulptur av ett tjurhuvud, staden 1880 där du kan uppleva det gamla Amerika och se rekvisita från Dansar med vargar, och Wall Drugs som låg bakom den största affischkampanj jag sett. Flera hundra mil innan man ens är i närheten av stället skyltar de om 5-centskaffe, Tyrannosarrus Rex och en sex fot hög kanin. Det spelar ingen roll att man inte fattar vad det rör sig om när man ser reklamen, är det ett kafé eller en affär eller en nöjespark, ingen vet, för även när man väl står mitt i skapelsen är det lika svårt att förstå. Namnet härstammar i alla fall från staden Wall utanför nationalparken och det apotek som företaget från början utgjorde. Sedermera har det gett upphov till flera kvarter med småstadsknasigheter. Som ett cowboy-Disneyland. Vi tog in på motell i Wall. Men först åkte vi igenom Badlands nationalpark. Vi möttes av bisarra bergformationer och en obarmhärtig hetta. Man kan köra igenom hela parken med bil som har parkeringar med utkiksplatser. Till en början tyckte jag att det var en löjeväckande drive-in-kultur, men insåg sedan att avstånden var för stora om man ville utforska hela landskapet. Vi gick en av de utsatta hikepromenaderna och stektes levande medan vi höll utkik efter skallerormar. Klipporna var vita med röda och svarta band som löpte genom hela massivet. Ihop med en perfekt himmel såg horisonten ut att försvinna in i oändligheten. Det hela var lite surrealistiskt. Efter vandringen åkte vi igenom resten av parken som skiftade i färg och formation ett par gånger för att sedan ta grusvägen där chansen att få se djurliv vår större. Direkt när vi svängde in korsade några bergsgetter vägen. Ett par bara några meter från bilen. Lite senare såg vi präriehundar stå och hålla utkik samt en eller två hordar med bison. De sistnämnda är så ofantligt stora att de på håll ser ut som något ett barn får mardrömmar av. Nöjda och utmattade åkte vi slutligen in till Wall, som helt verkar leva på att folk besöker nationalparken och den årliga motorcykelträffen.

Sedan bilresan startade är ställningen följande (per person):

Hamburgare: 4

Varm korv: 1

Kycklingvingar: 1

Utlovar mer bilder när jag har tid. Tack.

Stad av drömmar

2010-06-29T07:09:00.004+02:00

Då har vi levt tio månader i Brooklyn, New York. Det har varit vår första flytt utomlands, antagligen inte vår sista. Intrycken, de nya erfarenheterna och insikterna har gått i omlott. Genom att fara bortom invanda gränser prövar man sina föreställningar och sina vanor, och finner på detta indirekta manér slutligen sig själv. Vi hade våra idéer om vad ville att den här resan skulle innebära, en del infriades och en del förblev drömmar. Drömmar är till för att besannas eller grusas. De förser oss med livssträvan eller dess motsats, lite beroende på hur man mår för stunden. Oavsett gör drömmar oss till de vi är.

Imorgon flyttar vi ut ur lägenheten och in i hyrbilen. Där ska vi spendera vår kommande månad. Jag hoppas den har AC, det skulle vara ett uppköp jämfört med vad vi har nu.

Byter upplägg - vad tycks?

2010-06-25T23:24:00.011+02:00

Försöker snygga till bloggen. Kommentarer? Vad ska bort? Vad fattas?

Kool Keith & Xzibit - Freestyle

2010-06-17T03:13:00.009+02:00

Min mycket gode vän Alex länkade till den här låten på Facebook. Jag ville skänka det här klippet lite mer utrymme eftersom det i min mening är helt fantastiskt. Mystikern Kool Keith inleder en session på det klassiska radioprogrammet Bobbito & Stretch med att först prata i två minuter om hur han slutat rappa samtidigt som han förväxlar Xzibit med Everlast. Kanske är det en medveten förväxling, kanske är det bara en groda - med Keith vet man aldrig riktigt.

Vad som följer är lite rap och fniss från båda. Xzibit har skrivit sitt på förhand, men lägger det tajt. Den största behållningen är dock de improviserade verserna från Keiths sida som ej är av denna värld. Han bryter upp sitt flow och leker med lyssnaren samt träder utanför traditionella ramar vad gäller ämnesval inom rapgenren. En spektakulär uppvisning. Och ett fullt dugligt recept på en smörgås.

Allen Ginsberg – Howl: And Other Poems

2010-06-15T15:38:00.003+02:00

Jag är, som jag sagt tidigare, ingen vidare läsare av poesi. Men efter att ha läst de första styckena i en av Ginsbergs dikter hemma hos min frus moster för några år sedan blev jag sugen på att ta till mig en av de mest omdebatterade diktverken någonsin. Ginsberg kom att få stå inför domstol för sin debutbok Howl, den ansågs väl vara för stötande eller något. Jag läser den, grundligt, men förutom en del kortare dikter och vackra stycken som jag läser om igen för att riktigt bevara i minnet så lämnas jag tyvärr tämligen oberörd. Jag gillade A Supermarket in California, där Ginsberg vandrar runt bland hyllorna tillsammans med Walt Whitman, eller åtminstone en bok av Walt Whitman. Men den dagen jag läser något mer ur beatnik-eran, som bland annat Ginsberg kom att personifiera, blir det nog någon annan författare.

Gore Vidal – Duluth

2010-06-13T20:42:00.009+02:00

Hittade den här boken i en gratis boklåda utanför biblioteket och plockade hem den på ren intuition. Likt en blandning mellan Italo Calvino och Douglas Adams skriver Gore Vidal en bok som bäst kan beskrivas som en politisk satir. Medan jag är en beundrare av den förres otroliga förmåga att bilda nya världar med ett fantastiskt språk, en sublim humor och en nydaning av den litterära genren ställer jag mig mer skeptiskt till den andres tokroliga absurditeter och nästan studentikosa humor även om de kan locka både till skratt och tankeställningar. Fantasifostret som bildas när dessa författare korsas har skrivit en bok som både förundrar och förnöjer mig, som bygger på ett vackert språk och lyckas skapa en värld utanför bokens pärmar men som kanske även tar den bisarra komedin lite för långt. Det börjar bra, men blir lite tröttsamt i längden.

Duluth är en fiktiv stad på gränsen till Mexiko där societeten av ren lättja är analfabeter och där rasmotsättningarna är skrämmande lika det verkliga Amerika under 80-talet. Det må röra sig om en satir men historien innehåller även rymdskepp och en ordbehandlare som minst sagt rör om i historien – karaktärer kastas mellan olika berättelser och virrvarret är en ren fröjd att läsa. Efter att ha kommit in i boken är förväntningarna exceptionellt höga vad avser dess final, men där kan jag känna att det kanske inte blir mycket roligare. Inget mästerverk, men fortfarande läsvärt.

Stad av marmor

2010-06-11T01:02:00.010+02:00

100604: Stad av marmor. Uppe med tuppen. Duschade, drack kaffe och gjorde hundra armhävningar innan vi tog oss till Penn Station. Åkte med en iskall buss till Washington DC. De hade i alla fall WiFi. Vi imponerades av stadens mycket rena och fräsigt futuristiska tunnelbana. Varje gång vi befann oss under jord under vår semester kändes det som att vi var på väg till en rymdbas. Stapplandes av svält efter den långa resan tog vi oss till Burger King och satte båda två personliga rekord i köttmängder. Anna åt en dubbel med ost, medan jag satte i mig en trippel dito. Plus de sista tuggorna på Annas hamburgare. Efteråt vilade vi en kort stund i Jeffs lägenhet innan vi begav oss ut. Det första vi såg var Vita huset som såg mycket mindre ut än på teve. Det visade sig i efterhand att vi hade stått och betraktat baksidan. Promenaden gick vidare längs diverse monument och fontäner innan vi hamnade på The Mall. Boulevarden kantades av det ena museet efter det andra. Vi hann inte gå in på något av dem utan skulle möta upp med Jeff i en skulpturträdgård där det hölls gratis jazzkonserter. Folk satt på alla fria ytor de kunde hitta. Vanligtvis är alkohol inte tillåtet på öppna platser eller i parker men museerna hade fått lov att sälja sangria och öl vilket förklarade denna enorma folkanstormning. Jeff kom till parken efter en lång dag på jobbet. Vi delade en karaff och snackade lite innan vi gick och åt på ett fiskställe där kyparen var mycket udda. Han var överdrivet energisk och klämkäck; orden strömmade ur hans mun samtidigt som blicken flackade runt i den annars ganska tomma restaurangen. Vi höjde både ett och annat ögonbryn, blev bjudna av Jeff och gick hem och tog en sängfösare.

100605: De oräkneliga artefakterna. Vi började morgonen med att besöka Phillips – ett av de moderna museerna. Termen ’modern’ är lömsk i konstsammanhang eftersom den endast står i motsats till ’klassisk’. Och det mesta har väl varit modernt någon gång. Vi insåg ganska snart att det inte rörde sig om interaktiva videoinstallationer eller ikonoklaster med kroppsvätskor inblandade utan mestadels om franska oljemålningar från tidigt 1900-tal. Renoir fick lite mervärde efter att vi spontant fick lyssna på en liten visning om en av hans tavlor. Dessutom fick jag se mer av min nyvunna favorit Van Gogh. Mer museer följde, tur att de flesta är helt gratis i huvudstaden. Vi stirrade in National Gallerys östra vinge och dess utställning med modern amerikansk konst (fortfarande oljemålningar). Detta avlöstes med en visning av landmärket Capitol. En patriotisk film sammanfattade USA:s historia på 10 minuter och det gigantiska bygget presenterades av en rysk-amerikansk guide. I anslutning till Capitol tog vi oss till Library of Congress. Vi kikade mest på den imponerande arkitekturen och mindre på deras kategoriseringssystem. Vad hände med lunchen? Det undrade vi också. Ett par timmar efter att hungern slagit klorna i oss hittade vi ett ställe som hade både goda och fylliga sallader. Därefter åkte vi hem och vilade en stund. På kvällen tog vi ett kort stopp i den etniska stadsdelen Adams Morgan för att jag skulle få titta på åtminstone en skivaffär. Den var tyvärr helt inriktad på tråkig rockmusik. Efter ett ölstopp åkte vi till pittoreska Georgetown med sina färgglada småhus, tittade på svenska ambassaden och tog en drink med utsikt över floden. När mörkret hade fallit vandrade vi till en mysig, gammal restaurang och avslutade den varma natten med att titta på monumenten uppförda över Washington, Lincoln, Vietnamkriget, Koreakriget och Einstein(!). Körde även förbi Watergate och lite olika federala kontor. Kom hem tämligen trötta och törstiga.

100606: Gratis är gott. Inledde dagen med att se Vita husets framsida. Därefter konsumerade vi mer gratis konst i nationalgalleriets västra vinge och östra dito igen. Den här gången uppehöll vi oss mest vid impressionister och fotografier tagna och kommenterade av Allen Ginsberg. Vi spisade indianmat på Native American Museum och avslutade vår vistelse med museet tillägnat Förintelsen. Det sista var varken min eller Annas idé eftersom vi redan tittat på koncentrationsläger i Europa innan, men vår värd tyckte att det tillhörde det mest sevärda. Vi satte oss utmattade på bussen med en kaffe och for tillbaka till New York. Hjärnorna fullmatade med intryck som kom att få smälta åtminstone några dagar.

01: Maktens baksida

02: Ankor poserar framför Washingtons obelisk

03: Hirshhorn Gallery

04: Månbas Omega (1972)

05: Jätteamasoner från Andromeda (1967)

06: Jättedvärgar utanför Capitol

07: Överenskommelse vid Supreme Court

08: Georgetown

09: "Freedom is not free", fritt för tolkning

10: National Museum of the American Indian, inte i marmor

Lines: Vertical (1960)

2010-06-04T03:30:00.004+02:00

Sex minuter vertikala streck säger mer än 2,5 h Sex and the City 2.

< 42

2010-06-01T03:52:00.007+02:00

Idag beträdde vi så den sista gatan under 42:a gatan på Manhattan i vårt kartprojekt. Firade det hela med att äta på det fantastiska Spice Market i West Village som annars har en väntetid på en månad. De har ett fusionkök som blandar allt möjligt från Asien. Smakrikt och spännande kombinationer. Vi träffade även en gammal och en ny vän i helgen som var på besök från Florida. Jag presenterade dem för min nya favoritdrink Wild Whiskey. Den består av whiskey med apelsinjuice, garnerat med en skvätt rödvin. Föga visste jag att vi även skulle drick en Crazy Owl: gin (alternativt vodka) och lag från inlagd paprika, garnerat med en inlagd vårlök. Båda är spritupptåg från Roebling Tea Rooms drinklista. Dagen efter kände jag Hulken flåsa mig i nacken under morgonen, men han ställde in sitt besök i sista stund. Katten som skoningslöst klöste på hjärnbarken dröjde dock kvar hela dagen. Iprenmannen stod och betraktade det hela fullkomligt handfallen. I dödsriket finns inga hjältar.

Maj

2010-05-23T21:11:00.008+02:00

01: "AIDS! This is a pee stain"

02: Malin med en Ben & Jerry's-milkshake, själv åt jag en bisonburgare med pommes på sötpotatis (!).

03: Kvällen då baren East River var helt tömd på flator, nästan.

04: Vänner som ställer upp på allt!

05: Williamsburg-bron.

06: Jag tar mig gärna ett järn eller två.

07: Min fru.

08: Fjärilsvingar som metafor för vänster och höger hjärnhalva. Själen uppstår i mötet dem två emellan.

09: Jessica satte fart på den amerikanska ekonomin.

10: Fredagkväll; lokalbefolkningen läxar oss i poserandets konst.

11: Taget ur sin kontext kan till och med Per Gessle bli bra.

Paul Auster – Man in the Dark

2010-05-23T20:41:00.004+02:00

Paul Auster är en av mina favoriter i författarkåren. Han har ett vackert språk och en rik fantasi och mystik som ändå blir trovärdig på pappret. Senaste boken jag läste av honom var även det enligt mig sämsta han skrivit. Därför var det med positiv överraskning som jag slukade Man in the Dark. Berättelsen handlar i stort om två män i mörkret; den ena rent bokstavligt i sitt sovrum, den andra mer bildligt i ett kafkaeskt scenario där han vaknar upp i en okänd, bisarr värld. Naturligtvis knyts historierna ihop, men det är inte det som är bokens bärande del utan snarare de tankar och anekdoter som inflikas här och var. Även om den här boken likt den förra Resor i Skriptoriet kretsar kring ett tydligt författarexperiment så är det desto snyggare och mer mänskligt utfört i det här fallet. Och därför betydligt mer engagerande. Jag gillade den.

Ett uppvaknande på museet

2010-05-22T20:54:00.012+02:00

Besökte The Metropolitan Museum of Art igen igår. De har öppet längre på fredagar och lördagar och eftersom jag kom dit tidigare än de andra kunde jag vandra runt i eget tempo. Jag lät mig själv gå vilse och uppslukas av all gammal konst. Nedan följer några av de tavlor som imponerade mig mest. Tyvärr är titlarna mestadels på engelska.

Arkhip Ivanovich Kuindzhi - Red Sunset on the Dnieper (1905-8)

Att porträttera skymningar och gryningar är farofyllt. Det blir gärna lite för kitschigt. Tavlan ovan tangerar åt det smaklösa men fascinerar mig ändå med sitt serietidningsaktiga uttryck.

Arnold Böcklin - Island of the Dead (1880)

En fantasieggande målning som på något sätt är lite vemodig eftersom den ändå handlar om döden. Som sällan är särskilt kul.

Chuck Close - Mark (1978-9)

Den enda tavlan av vår tid som kom med i den här listan. Hyperrealism blir så absurt och därför intagande när det uppförs i stor skala.

Ilia Efimovich Repin - Vsevolod Mikhailovich Garshin (1884)

Repins porträtt av Garsjin tycker jag fångar författarens mentala tillstånd. Som jag minns det var hans noveller mycket rörande och nästan läskigt förutseende vad gäller hans sorti. Garsjin skrev inte mycket mer än några noveller innan han tog livet av sig på sin slutna mentalanstalt.

Jean Béraud - The Church of Saint-Philippe-du-Roule, Paris (1877)

Fantastiskt myllrande och detaljrik samtidsskildring.

Moriz Jung - King

Hittar inte mycket information om Moriz Jung. Men han representerar den östeuropeiska konströrelse från tidigt 1900-tal som både jag och Anna är mycket förtjusta i; secession, jugend eller art nouveau. Vi vandrade genom ett stycke tråkig konst och drogs båda till en sektion med tavlor av Jung, Alfons Mucha, Egon Schiele, et cetera.

Paul Signac - Vue du Port de Marseille (1905)

Underbar.

Rosa Bonheur - The Horse Fair (1853)

En mastodont målning som samtidigt fick mig att undra hur konstnärer arbetar. På tavlan Mark ovan så har målaren uppenbart arbetat utefter ett fotografi. Men förr var man tvungen att arbeta ur minnet varför en sån här tavla blir desto mer fantastisk. Hon har fångat ett förlopp som inte gick att frysa innan kameran fann sin plats i konsten.

Vincent van Gogh - Wheat Field with Cypresses (1889)

Den här tavlan skakade om mina föreställningar om vad konst från förr i tiden kunde vara. Jag har sett van Gogh innan men dagen jag såg den här blev jag lite nyfrälst. Det här var målat 1889, jag har länge trott allt från den tiden var landskap, portträtt eller bibelskildringar. Och även om det bara är ett par buskar med ett fält i bakgrunden så är det ändå ett helt nytt sätt att se. Vilket är en viktig uppgift konsten har; att öppna ögonen och frigöra medvetandet.

Ber om ursäkt för min hobbykonstkritik. Lika mycket som det är en uppmaning till mina läsare att ifrågasätta sina invanda föreställningar om konst är det en minnesnotering över några konstverk som tog mig på sängen. Ett uppvaknande.

2010-05-20T01:12:00.000+02:00

Fredrik Vanek (c)

Tips vad gäller hyrbil

2010-05-18T18:59:00.000+02:00

Nu har vi bokat bil för vår sista månad under denna amerika-vistelse. Vi ska göra en klassisk bilresa genom staterna, en s.k. "road trip". Mer om det senare. Vi tittade runt på den där Goggels för att studera utbudet. Billigast verkar HolidayAutos vara, som dessutom verkade ha fått bra recensioner. Det här blir lite reklam för dem, men faktum är att ingen kunde mäta sig med dem rent prismässigt. Jag testade dessutom att googla ”holiday autos kampanjkod” och såg att om man skriver ”ALL10” eller ”INTER10” så får man 10% rabatt. Bara så där sparade vi en tusing.

Ser fram emot timmar med The Moog Cookbooks covers på gubbrock, T-bonestekar som närmar sig ettkilosstrecket och människor som utan ironi bär cowboyhattar.

The Vaneks

2010-05-16T04:28:00.006+02:00

Direktreklam når nya höjder i New York

Gerhard Richter

2010-05-16T03:27:00.006+02:00

Jag var på The Metropolitan Museum of Art och fick något av en aha-upplevelse vad gällde klassisk konst. Tidigare har jag inte varit mycket för porträtt och landskap, men det fanns något visst där inne som gav mig rysningar. Måste gå dit igen och undersöka vad det var, stället är hursomhelst för stort för att utforska på en dag.

I vilket fall hade min fru på förhand sett en temporär utställning som hon trodde att jag skulle tycka om. Och det gjorde jag. Gerhard Richter är en tysk konstnär som bland annat bestämt sig för att måla olja på sina gamla semester- och familjefoton. Resultatet bär vissa likheter med vad jag själv börjat göra i Photoshop den senaste tiden. Frågan är när jag får göra en utställning på ett av världens mest betydelsefull konstmuseum.

LÄNK: Gerhard Richters övermålade fotografier.

R.I.P. Sillkungen!

2010-05-12T05:20:00.001+02:00

Sydsvenskan: Västkustbo hittade monsterfisken sillkungen

Carl-Johan Vallgren – Den vidunderliga kärlekens historia

2010-05-12T04:51:00.004+02:00

Min mycket gode vän Rune rekommenderade en av sina favoritböcker när jag stod med mitt presentkort inne i bokaffären med beslutsångest. Jag hade hört gott om Kunzelmann & Kunzelmann men inte läst något alls av Carl-Johan Vallgren. Dessutom hade Den vidunderliga kärlekens historia fått Augustpriset när den kom ut. Höga förväntningar med andra ord. Som tyvärr inte infriades. Berättelsen handlar i stort om den vanskapta pojken Hercule Barfuss och hans kärlek till den flicka som föddes samma dag på bordellen i Köningsberg. Vi får följa honom under sina äventyr i 1800-talets Europa. Boken är väl genomarbetad, fantasirik och oftast välskriven. Men ibland förekommer partier som känns rentav taffliga: ett stilgrepp är att i ett kapitel föra handlingen vidare genom en brevväxling, ett annat är att följa historien ur andra karaktärers synvinkel. Problemet är att det inte görs särskilt trovärdigt. Dessutom kan jag tycka att boken stundtals är lite tjatig. Den var helt ok men jag vill kunna uppslukas av en historia helt och glömma bort att jag faktiskt bara läser en bok.

Edan på Academy Records

2010-05-08T23:40:00.004+02:00

Sedan min gode vän Johannes Kjellgren spelade den dåvarande nya skiva The Beauty and the Beat för mig har jag fascinerats alltmer av artisten Edan. Inledningsvis tyckte jag att det lät lite udda och konstigt, men insåg ganska snart att det var briljant musik. Edan gör hiphop som är nyskapande samtidigt som den kastar nostalgiska tillbakablickar. Som är komplex och samtidigt fylld av stollig prutthumor. Även om Edan har vidareutvecklats både musikaliskt och rapmässigt så är det en utveckling som fortfarande håller mig trollbunden. Förr eller senare får en artist allt som oftast ett dåligt infall efter några års hybris och börjar testa sina gränser. Resultat brukar kunna bli en vattendelare i beundrarlägret i bästa fall, eller i värsta fall spiken i kistan. Jag ska inte bringa någon otursfågel på min idol så jag låter det jag tänker vara osagt.

I alla fall. Malin är på besök i New York så medan min fru låg hemma och hostade gick vi och tittade på Edan när han spelade på en av New Yorks bättre skivaffärer. Han kingade totalt. Samtidigt som han går i DJ-traditionens fotspår genom att isolera de ösigare trumpartierna på skivorna och slinga upp dem – eller loopa breaksen, som det så anglifierat heter – så har han lämnat det hemliga bakom sig. Förr i tiden när DJ-yrket var höljt i mystik målade man ofta över skivornas titlar för att behålla den där partyskivan för sig själv. Att vara ensam om att ha det där unika ljudet kunde vara det som satte mat på bordet. Det sista man ville skulle hända var att någon wallraffande discofjant skulle pressa upp ens hitlåt på en samlingsplatta. I dagsläget ser det annorlunda ut när man kan googla sig fram till ett och annat. Edan har själv bestämt sig för att inte sitta på en massa bra musik och leka hemlig, han har gjort ett par egenhändiga radioprogram där han spelar svåråtkomlig, svängig musik och samtidigt avslöjar vad det är han spelar. Det senaste skivprojektet Echo Party är en 30-minuter lång mix där han i skivfodralet förklarar vilka låtar han spelar och vilka eventuella filter eller instrument han har lagt ovanpå dem. Hans devis är att om man har samma skivor och utrustning så kan man göra det själv i hemmets lugna vrå, med lite träning.

Nu till gårkvällen igen. Edan taktmixade sömlöst funkig och/eller rockig musik från hela världen. Några av höjdpunkter var 1. Tygskyddet på en av högtalarna blåste iväg varpå Edan höjde ett ögonbryn till svar, 2. En sliten skiva hackade i slutet på låten, det visade sig att slingan som uppstod gick i takt och Edan mixade in en ny låt efter detta spektakulära intermezzo, samt 3. Edan avrundade spelningen genom att köra en raplåt – samtidigt som han loopade upp ett break med ena handen! Jag har sett det göras förr, men definitivt inte MED EN HAND! Han hävdade att detta hade tillhört hans DJ-rutin i 15 år. Fantastiskt.

Read Google's mesmerizing translation here!

Dagens besökare

2010-05-04T01:24:00.003+02:00

Grannkatten på brandtrappan

Utflykt till New Yorks ände

2010-05-01T19:52:00.005+02:00

Började morgonen med att studera jobbfronten, den såg ungefär ut som den annalkande väderfronten. Kall och dyster. Ingen ursäkt för att sitta inne och uggla hela dagen. Efter gymmet åkte jag således ut på äventyr. Antagligen var jag inspirerad av att ha sett Woody Allens Radio Days för jag bestämde mig för att utforska Canarsie – ändstationen på linje L. Tåget rullade genom duggregn och för mig okända delar av Brooklyn. Folk satt försjunkna i sina mobiltelefoner eller musikspelare och i enstaka fall böcker av typen ”urban fiction” – romaner förlagda i stadslandskap, framförallt kända för sina utförliga beskrivningar av sex och våld. Själv läste jag Bukowskis poesi som mest handlade om sex och mindre om våld.

Jag steg av på Rockaway Parkway, en huvudled som jag i förväg sett skulle leda ner till Jamaica Bay och Atlanten. Efter en lokal stadskärna med några hamburgerhak och 99 cents-affärer tog vägen mig förbi fem eller sex kvarter med bostadsområden. Husen här ute höll sig mestadels till två våningar och såg ibland ut som man föreställer sig att amerikanska villor ser ut. Verandor och vita staket. Närmast vattnet växte en samling höghus upp innan motorvägen dramatiskt drog upp gränsen mellan bebyggelse och grönområde. Regnet hade tilltagit i styrka och jag var den enda människan på jorden som inte satt i en bil. Även om det hade varit strålande sol har jag svårt att tänka mig att någon skulle vilja gå här. De flesta kustremsor i den här staden utgör rytande ringvägar, New York-bor och turister tillika promenerar längs med Brooklyn Heights eller Coney Island – där bilar varken körs eller hörs.

Men det hade jag redan sett. Dagens mål var Canarsie Pier där jag föreställde mig att ett mysigt fik skulle infinna sig likt en oas efter ökenvandringen. De skulle ha fluffiga pannkakor med lönnsirap och äkta smör, servitrisen skulle tugga tuggummi och kalla mig ’darlin’ eller ’honey’, och mina blöta ytterkläder skulle hänga på tork vid den öppna spisen. Självklart blev det en besvikelse. Piren var en bit öde parkering som försvann ut i det grå regnmolnet. Längst ute stod ett par fiskare. En av dem var så menlös att han inte ens hade en krok på sitt kastspö. Jag önskade honom lycka till, sa något om vädret och gick tillbaka mot staden.

Väl tillbaka från dödens gränsland insåg jag att jag kunde se mig i månen efter ett kaffeställe. Jag fick helt enkelt ta in på en av överste Sanders inrättningar och träffa en av hans friterade kycklingar. Istället för att bli kallad ’sweetie’ eller ’handsome’ ropade någon ut ’113’ medan de sura ytterkläderna fick hänga på tork på kroppen. Jag tog L-tåget hemåt genom ett numera genomblött Brooklyn. Canarsie blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag kunde givetvis ha läst på mer eller gått tillsammans med någon av de obskyra guidade turer som äger rum ibland. Men var ligger äventyret i det?

Charles Bukowski – Love Is a Dog from Hell

2010-04-29T20:28:00.002+02:00

Jag har svårt att läsa poesi. Ofta säger den mig ingenting. Inga bilder uppstår, inga känslor infinner sig förutom kanske känslan av bortkastad tid. Med Bukowski är det desto lättare. Det känns otvunget, opretentiöst och ibland ganska vackert. Framförallt har Love Is a Dog From Hell gett mig en annan syn på vad poesi kan vara. Med mer frekventa radbrytningar får man som läsare mer betänketid på varje formulering. Det är som att läsa hans någon av hans noveller eller romaner men med mycket kortare och kärnfullare textstycken. Ibland tröttnar man på att det är lite samma sak hela tiden: sprit, kvinnor och dekadens. Men det fungerar ändå. Om man gillar sånt.

1995: S.P.O.C.K. / 2010: Stephen Hawking

2010-04-26T16:56:00.007+02:00

All E.T.:s Aren't Nice / Se upp för utomjordingar

Tycker att DN:s syn på vad som är "seriöst håll" är lite grumlig. Sedan när blev en astrofysiker expert på interstellär etik? Precis som medlemmarna i det svenska syntbandet, och alla andra på vår planet, så spekulerar han bara.

Klockan är 1:39

2010-04-26T07:32:00.007+02:00

#458B00

#7A378B

#6E8B3D

#B87333

En stum man hör vad som verkar vara sin egen röst tala till honom på hans telefonsvarare.

100421

2010-04-25T18:28:00.003+02:00