24 december 2018

Amalie Smith – Marble

Så kom det sig att jag fick ett lästips på Tinder.
Jag var precis färdig med min förra bok och lyckades få tag på den danska originalutgåvan av Marble på biblioteket. Ibland när jag läst barnens sagor brukar de vilja att jag ska läsa högt ur mina egna böcker. Jag alternerade mellan att läsa Marble med något slags danskt uttal och att direktöversätta. I den ganska poetiska boken talades det om hur vi ser på marmor och ytor i allmänhet. Det äldre barnet undrade vad ytor var. Jag försökte förklara att det var det första vi såg på ett föremål. Efter ett tag undrade han vad ögat har för typ av yta. Jag tyckte det var en underbar fråga.
😲

Ett nytt liv förutsätter döden av något annat

Förfallets triptyk

Livet måste ha mening är dels en autobiografisk skildring, dels en kortfattad beskrivning av logoterapin. Syftet med logoterapi är att hjälpa människor som lider av meningslöshetsupplevelse och existentiell ångest att ge sitt liv en mening. Viktor Frankl överlevde koncentrationslägren. Han utarbetade sedermera en fåra inom psykoterapin som riktar in sig på de existentiella frågorna.

Jag blev inte helt såld på hans idéer, men jag tar med mig en metafor som jag gillade: En schackmästare fick en gång frågan ”Säg mig mästare, vilket är det bästa draget i världen?” På samma sätt är det missvisande att fråga vad meningen med livet är då denna mening skiljer sig från person till person och varierar med tiden. Ingen kan tala om för dig vad meningen med livet är, men du behöver en mening annars går du under.

25 september 2018

Gustav Meyrink – Golem

På tal om bokomslag. Hur mycket jag än gillade Gustav Meyrinks Golem kan jag i detta liv inte se mig ha pärmarna av denna utgåva liggandes hemma. Vad gäller själva berättelsen blev jag först överraskad eftersom jag dels hade andra föreställningar om vad boken skulle handla om, dels blev tagen av den surrealistiska, mardrömslika stämningen som vilar över hela historien. Liknelserna som förekom i Golem var märkvärdiga och även språket krävde att jag läste saker en och två gånger. Jag stötte bland annat på orden hostiabagare och korybantisk. Historien framkallade en del rysningar och suggestiva bilder, den bjöd på en fin läsupplevelse. Översättarna verkar ha gjort ett bra jobb också, men formgivarna får jag uppmana att gå tillbaka till ”the drawing table” – det är engelska och betyder att det inne i ens huvud finns liksom ett litet bord som målar nya idéer.

20 september 2018

Javier Marías – Alla själar

Alla själar var på rea och jag gillar Lotta Kühlhorns formgivning av Panache-serien. I övrigt var boken en chansning. Javier Marías skriver om universitetslivet i Oxford; om intrigerna, de besynnerliga ritualerna och människorna inom och utanför akademin. Om otrohet. Det är den typen av berättande där huvudpersonen gör något alldagligt, kommer att tänka på något och utvecklar sina associationsbanor. Det är vanligtvis något jag gillar, så även här. Jag tipsade min vän om boken, han hade emellertid redan läst den. Den dagen pallade vi päron och av en olyckshändelse lossnade ett päron, föll tre meter och träffade honom i skulten.

12 september 2018

Alejandro Jodorowsky & Juan Giménez – Metabaronerna #1-8

Jag blev sugen på lite serier och tänkte att jag skulle testa Jodorowsky, vars filmer jag sett en del av. Valet föll på släktkrönikan i science fiction-format Metabaronerna. Ganska häftiga idéer, en del riktigt vackra bilder men tyvärr även stundtals schablonartad dialog och tunna kvinnoporträtt. Underhållningsmässigt fungerade det dock alldeles utmärkt att ersätta kvällarnas (ofta rätt meningslösa) skärmtid med serier.

Nikolaj Gogol – Petersburgnoveller

Liksom Morgondagens värld plockade jag upp Petersburgsnoveller på semestern. Jag mindes att jag läst Kappan och Näsan på gymnasiet och tänkte att jag kunde bredda mig lite. Inledningsvis blev jag lite besviken när jag insåg att boken bestod av tre noveller, varav två var de tidigare nämnda. Jag betraktar inte mig som en omläsare. Men jag kanske får revidera detta med åldern. Att läsa novellerna igen drygt två decennier senare var inte så dumt. Jag mindes berättelserna på det stora hela, men de vackra formuleringarna och den lekfulla berättarstilen var möjligtvis något som gick mig förbi i min ungdom. Novellerna visade sig hålla för en andra läsning.

Jared Diamond – Guns, Germs and Steel

Jag minns att min pappa gav mig en artikel att läsa någon gång kring millennieskiftet. Den sökte ge en förklaring till varför civilisationer utvecklats annorlunda och hur det kom sig att Europa och Asien koloniserat delar av de andra kontinenterna istället för vice versa. Istället för att hänge sig åt den rasistiska förklaringen att aboriginerna, indianerna och afrikanerna var obildade vildar lutade artikeln sig mot intressanta fakta. Jag minns att hästar spelade en roll i förklaringsmodellen. Artikeln blev en bok som fick Pulitzerpriset. Även om Guns, Germs and Steel därefter fått kritik för att dess förklaringar förlitar sig för mycket på geografiska förklaringar är den ett ambitiöst och intressant projekt. Min svägerska gav den till mig i julklapp och den fick följa med mig hela sommaren. Tidskrävande men läsvärt.

Valeria Luiselli – De tyngdlösa


För att undvika spoilers läste jag endast brottstycken ur recensionen av De tyngdlösa när boken kom. Fråga mig inte hur jag lyckas utröna om böcker är läsvärda på det sättet, jag vet inte. Oavsett plockade jag åt mig boken från snabblånshyllan på biblioteket. Den var inte tjock så två veckors lånetid borde jag klara av, tänkte jag. Jag gillade sättet Luiselli skrev på. Språket och de fina liknelserna. De sammanflätade historierna. Det hela föll mig i smaken och boken lästes ut på fem dagar. Fem arbetsdagar, med fulltidsjobb och småbarn hemma nota bene.

27 juni 2018

Karl Zeigfreid – Morgondagens värld

Jag spenderade midsommar i skärgården och vittjade boden med öbornas avlagda böcker när jag hittade Morgondagens värld. Vad som såg ut som kiosklitteratur ur sci-fi-träsket, med felstavad framsidestext och kitschigt omslag, visade sig vara precis vad det utgav sig för. Uselt skriven, taffligt berättande, löjeväckande idéer. Huvudkaraktärerna hette Gorvax och Kanaline. Jag fick sedermera reda på att Karl Zeigfreid var synonym som användes av flera ”författare” på förlaget. Morgondagens värld var egentligen skriven Lionel Fanthorpe och hans fru. Lionel är enligt Wikipedia präst och underhållare, men har även arbetat som tandtekniker, journalist, lärare, TV-presentatör, författare och föreläsare. Detta i sig var intressantare än själva boken. Likväl fick jag under läsningen erfara hur det känns att på semestern glida ner i en dum bok. Den intellektuella utmaningen låg på ett minimum, vilket var en udda och ganska bekväm upplevelse. Jag läser annars bara smarta böcker.

20 juni 2018

Georges Perec – Försvinna

Han är på min topp-5 lista. Ständigt försiggår nåt ovanligt i hans prosa och jämt via outsinlig fantasi, fyllig språkdräkt och svart humor. Ofta döljs några, på förhand uppsatta, mystiska lagar som styr honom i hans konstruktion. I Försvinna har 1 styck grundval fått sätta sitt avtryck i historian. Busigt lätt, likväl nästintill omöjligt att utföra. Trots sistnämnda uppsåt får han till makalös läsning (lovord likaså till translatorn). 25-faldiga ’hurra’ går till Gorgs Prc.

29 maj 2018

Vsevolod Garsjin – Den röda blomman och andra noveller

Jag läste Den röda blomman och andra noveller för 14 år sedan. Hur jag hade hittat den minns jag inte. På den tiden gick jag ofta till biblioteket och det faktum att författaren var ryss samt att det rörde sig om noveller bidrog säkert till att jag lånade boken. Den gjorde ett starkt intryck och särskilt novellen Attalea princeps, där huvudkaraktären är en palm, har jag burit med mig alla dessa år och kommit att tänka på de gånger jag besökt botaniska trädgårdar.

En varm dag besökte K och jag Östervärns Antikvariat & Bokhandel. Det kan vara den bästa bokaffär jag varit i på flera år. Bara guldkorn och bra priser därtill. De hade en brosch liggandes på ett bord som mitt sällskap ville undersöka. Konversationen som följde löd ungefär så här:
K: Nyckelpiga!
Jag: Ja. Är det ok om han tittar på er nyckelpiga?
Bokhandlaren: Det är ok. Men jag måste poängtera att det är en skarabé. Så den besitter lite mer dignitet än en nyckelpiga…
Jag: Men den har prickar?
Bokhandlaren: Det må så vara, men det är alltså en skarabé.
Jag: Jag vet inte, jag tycker att det låter som en efterkonstruktion.
Tack vare nyckelpigans hjälp och ett bra utbud kom vi därifrån med två böcker. Den ena var alltså Vsevolods Garsjins noveller.

Marcel Beyer – Spioner

Spioner handlar om typiskt tyska familjehemligheter.

En hemlighet kan vara ett förbund mellan två människor. Hemligheten är länken dem emellan.

Alla har hemligheter. Den som hävdar att den inte har några är oftast den med flest eller störst hemligheter. Någon har säkert formulerat detta bättre, i typ en fickalmanacka.

För barn är det mycket i vuxenvärlden som ter sig hemligt. Vad de inte vet är att deras värld är lika främmande och outgrundlig för de vuxna.

För ett par år sedan uttryckte min fru förvåning när hon insåg att jag hade en blogg. Det hade kunnat vara en hemlighet om det inte varit för att det var rent ointresse.

25 mars 2018

Jorge Luis Borges – I: 1923-1944

Jag har läst Borges i flera omgångar. Samtliga noveller åtminstone två gånger, en del dikter och andra texter. Med den här utgåvan fick jag chansen att få en fördjupad bild av hans författarskap eftersom ett urval av poesin och en del essäer är inkluderade. De var väl bra men novellerna är fortfarande bäst.

19 mars 2018

Karel Čapek – Ett år med min trädgård


I Ett år med min trädgård skriver Čapek om trädgårdsinnehavarens vedermödor. Han går igenom årets månader kapitelvis och levererar en hel del roliga betraktelser. Om februari skriver han bland annat ”Gud vet, varför skottåret skänker en dag just åt denna vankelmodiga, inflammerade, lömska stackare till månad. Under skottåret bordet det istället läggas en dag till den vackra månaden maj, så att den fick trettiotvå.” (s. 22) Sittandes på bussen i februari med det gråmulna slasket utanför kunde jag inte annat än hålla med.

15 februari 2018

Anne Carson – Autobiography of Red

Demeter (grekiska Δήμητρα) var
en fruktbarhets- och skördegudinna i grekisk mytologi. Hon var dotter
till Kronos och Rhea
samt mor till Persefone. Hon var också syster och
älskarinna till Zeus. Det senare var problematiskt då de checkade in på olika hotell
för sina flyktiga möten.
Etablissemang vid foten av Olympen med omnejd erbjöd rum för “vila och övernattning” och
ett höjt ögonbryn när de undertecknade liggaren; i detta sammanhanget,
ett ganska vämjeligt ord.

Ovanstående är en pastisch. Autobiography of Red är en märklig läsupplevelse. Och smått fantastisk.

6 februari 2018

Bernard-Marie Koltès – Flykten till häst - mycket långt in i staden

Flykten till häst är idel mardrömmar och ljusskygga figurer. Som om Den nakna lunchen skulle ha utspelats i Paris. Berättandet är okonventionellt, vilket oftast är intressant men det kan också koppla bort mig som läsare.

30 januari 2018

Roberto Bolaño – Telefonsamtal

Jag har tidigare (här och här) konstaterat att Roberto Bolaño och hans svenska översättare är en njutning att läsa; novellsamlingen Telefonsamtal är definitivt inget undantag. Här får en eloge gå även till formgivarna som gjort ett underbart arbete. Jag vågade knappt öppna boken och därigenom sätta min prägel på dess pärmar. Då den färdades med mig i mitt pendlade till jobbet förvarade jag den inuti en plastficka. Eftersom jag läste boken endast i skenet av bussens läslampa eller i sängens dito (alltmedan januarimörkret svepte in oss) blev ej heller sidorna solblekta. Jag skulle vilja hävda att boken är i tryggare förvar hos mig än ute i nätbokhandelns opersonliga lagerhyllor.

21 januari 2018

Umberto Eco – Begravningsplatsen i Prag

Jag började läsa på Begravningsplatsen i Prag lagom till att jag faktiskt själv skulle befinna mig i staden på semester. Jag tänkte att det kunde vara lite spännande att ströva runt på de vackra gatorna i gamla stan och samtidigt återkoppla till Umberto Ecos skildringar. Trots att jag besökt Prag många gånger dessförinnan och därtill bott där en längre period hade jag aldrig besökt den gamla judiska kyrkogården i stadsdelen Josefov. Rabbi Loew, som enligt berättelsen skapade Golem, ligger begraven där. Dessvärre var kön till kyrkogården för lång även denna gång. Och [SPOILER] Begravningsplatsen i Prag utspelar sig inte alls i Prag, utan i Paris.