Lászlo F. Földényi – Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt

Den här titeln bär på så många högklassiga element samtidigt att det nästan blir löjligt. Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt sällar sig definitivt till en av de mest pretentiösa texter jag stött på och läst frivilligt. Innehållet är, med undantag för en del intressanta biografiska detaljer om Dostojevskij, knappt läsbart. Vilken är den mest ”intellektuella” boktitel du läst?

Herta Müller – Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Sedan Herta Müller fick Nobelpris och jag därmed fick nys om Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv har jag velat läsa den här boken. Jag gillade den nattsvarta titeln. Sen finns det en tid för allt. När är man sugen på att ta till sig något deprimerande? Det är inte varje dag. Räcker med morgontidningen liksom. Men den här var bra. En av behållningarna är Müllers unika berättarröst som består av vindlande associationsbanor och skarpa detaljer:

Vattnet sprutade, stod i matta blåsor kring stammarna, som var fulla av drunknade myror. Jorden drack långsamt. Då sade farfar:

Man sträcker på benen en gång, så öppnar sig världen. När man sträcker på dem en gång till, så stänger den igen. Därifrån till dit är en fjärt under gatlyktan, det kallas att ha levt. Det lönar sig inte ens att ta på sig skorna.

Nu hade min farfar sträckt på benen för andra gången.

s. 82

Vladimir Nabokov – Han som spelade schack med livet

Han som spelade schack med livet är Nabokovs tredje roman. Förutom en hel del schack inrymmer boken också skildringar ur den ryska exiltillvaron i Berlin. Då och då glimrar oväntade liknelser och roliga bilder till. Några av dem följer nedan.

Under vägen mötte han uppassaren, som bar tre glas med lemonad på en bricka. Han hejdade honom, tog ett av glasen och gick långsamt uppför trappan försiktigt bärande det framför sig och med ögonbrynen härmande vätskans vaggande nivå. s. 76

Vid klädhängarna var det mycket folk, garderobiärerna tog emot ytterkläderna och bar bort dem liksom om de varit sovande barn. s. 139 

- Jag kände en Luzjin, yttrade den okände långsamt och kisade med ögonen (ty människans minne är närsynt). s. 142