A.G. Nathorst (1894) Sveriges geologi

s. 84

Lászlo F. Földényi – Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt

Den här titeln bär på så många högklassiga element samtidigt att det nästan blir löjligt. Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt sällar sig definitivt till en av de mest pretentiösa texter jag stött på och läst frivilligt. Innehållet är, med undantag för en del intressanta biografiska detaljer om Dostojevskij, knappt läsbart. Vilken är den mest ”intellektuella” boktitel du läst?

Herta Müller – Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Sedan Herta Müller fick Nobelpris och jag därmed fick nys om Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv har jag velat läsa den här boken. Jag gillade den nattsvarta titeln. Sen finns det en tid för allt. När är man sugen på att ta till sig något deprimerande? Det är inte varje dag. Räcker med morgontidningen liksom. Men den här var bra. En av behållningarna är Müllers unika berättarröst som består av vindlande associationsbanor och skarpa detaljer:

Vattnet sprutade, stod i matta blåsor kring stammarna, som var fulla av drunknade myror. Jorden drack långsamt. Då sade farfar:

Man sträcker på benen en gång, så öppnar sig världen. När man sträcker på dem en gång till, så stänger den igen. Därifrån till dit är en fjärt under gatlyktan, det kallas att ha levt. Det lönar sig inte ens att ta på sig skorna.

Nu hade min farfar sträckt på benen för andra gången.

s. 82

Vladimir Nabokov – Han som spelade schack med livet

Han som spelade schack med livet är Nabokovs tredje roman. Förutom en hel del schack inrymmer boken också skildringar ur den ryska exiltillvaron i Berlin. Då och då glimrar oväntade liknelser och roliga bilder till. Några av dem följer nedan.

Under vägen mötte han uppassaren, som bar tre glas med lemonad på en bricka. Han hejdade honom, tog ett av glasen och gick långsamt uppför trappan försiktigt bärande det framför sig och med ögonbrynen härmande vätskans vaggande nivå. s. 76

Vid klädhängarna var det mycket folk, garderobiärerna tog emot ytterkläderna och bar bort dem liksom om de varit sovande barn. s. 139 

- Jag kände en Luzjin, yttrade den okände långsamt och kisade med ögonen (ty människans minne är närsynt). s. 142

Augusto Monterroso – Samlade verk och andra historier

Jag blev uppmärksammad på Monterroso när jag läste Italo Calvinos föreläsning som handlade om att uttrycka sig kärnfullt. Detta tilldrog sig i en stuga med utsikt över en liten havsvik. Lyckligt ovetandes om att de befann sig i mitt panorama spenderade en vän och hans familj sitt veckoslut på stranden tvärsöver vattnet. Givetvis kunde jag inte se dem. Jag är ingen hök.

Nåväl. Samlade verk och andra historier är vad det låter som; korta historier med något skevt och humoristiskt över dem. Ett tröttsamt, inte särskilt roligt format egentligen. Inte om man sträckläser i alla fall. Flera passager fick mig att skratta högt eller åtminstone skrocka lite dovt för mig själv. Monterroso varvar högt och lågt, ibland med goda resultat och ibland med sämre. Boken i fråga kom att läsas medan jag flackade runt mellan olika städer i jobbet. Jag skulle vilja göra en sinnrik liknelse mellan dessa omständigheter och bokens innehåll, men det finns inte så jag låter bli.

Willem Elsschot – Ost

Jag vinnlade mig om att läsa en belgisk författare innan jag skulle besöka Bryssel för första gången. Ost handlar om en arbetslojal kontorist som sjukskriver sig för att istället testa lyckan som entreprenör, den bjöd på en del roliga och småcyniska passager. I efterhand läste jag att författaren var pseudonym för Alfons-Jozef De Ridder som egentligen drev en reklambyrå och att det dröjt till dess att hans dotter börjat gymnasiet innan hon insåg att det var hennes far som skrev böckerna.

Italo Calvino – Sex punkter inför nästa årtusende

Sex punkter inför nästa årtusende är en samling föreläsningar, som skulle ha hållits i Harvard men som istället blev utgivna postumt, där Calvino lägger ut sina funderingar om skrivandet och skönlitteraturen. Intressant om man är lagd åt det hållet.

I ett resonemang om att hålla sina texter kärnfulla nämner han Augusto Monterrosos kortprosa som exempel. Följande andrahandscitat är alltså en hel historia: ”När han vaknade, var dinosaurien fortfarande där.” (s. 68).

Muammar Gadaffi – Escape to Hell and Other Stories

DN:s bibliotekarie Jenny Lindh svarade på en läsarfråga om huruvida det fanns några böcker skrivna av diktatorer. Bland annat nämnde hon en novell med titeln "Suicide of The Astronaut", vilket föranledde att jag googlade fram Gaddafis skönlitterära samling. Titelnovellen handlar om hur han själv flyr till helvetets hjärta för att där undkomma folkets ständiga krav och en få stunds själsro. Det är precis så sjukt som det låter men det är faktiskt inte dåligt skrivet (rent litterärt är det stundtals djärvt och roligt) och texterna ger en viss inblick i Gaddafis syn på omvärlden och världspolitiken.

Jean Anthelme Brillat-Savarin – Smakens fysiologi

Brillat-Savarin var inte bara en finsmakare, han var även beläst och berest. Att läsa hans tankar om gastronomin var en mer fröjdsam upplevelse än jag först föreställde mig. I Smakens fysiologi vecklar han ut sina ”meditationer” om hur länge en fasan ska hänga innan den tillagas, om huruvida man kan äta för mycket tryffel eller om det rentav är nyttigt, om korpulens samt hur man känner igen en gourmandis. Det hela är varvat med anekdoter och för den tiden vetenskaplig precision. Boken kom ut 1826. En klar nackdel med att läsa den här lilla essayen var att jag ofta blev hungrig.

Karel Čapek – R.U.R.

Čapek håller på att nästla sig in i min innersta ring av favoritförfattare. Likt övriga i denna grupp är han av manligt kön, likt en av dem är han tjeckisk och frånser vi, som brukligt är på de flesta västerländska bibliotek, från det diakritiska tecknet i efternamnet så är han den tredje i denna skara som börjar på C. Jag tycker att hans fantasi i kombination med hans breda bildning gör  honom till en utomordentlig sci-fi-författare. Dessutom kan han vara rätt rolig. Mest känd är nog Čapek för pjäsen R.U.R. – Rossumovi Univerzální Roboti eller Rossums universalrobotar – som introducerade ordet ’robot’ för resten av världen. Till saken hör att robotarna i pjäsen egentligen med dagens terminologi är androider och dessutom har Karel Čapek i efterhand påpekat att det var hans bror Josef som myntade uttrycket. Inget av detta spelar någon roll; det är en fin, läsvärd pjäs.

Japansk trollhassel i blom + selfie

Ernesto Sábato – Om hjältar och gravar

Jag blev rekommenderad att läsa Om hjältar och gravar när Karlstads folkbibliotek ägnade en dag i deras julkalender på Facebook åt att tipsa om böcker baserat på tre av ens favorittitlar. Själv ägnade jag de dagarna med en annan slags kulturspridning genom att lägga upp julrelaterade hiphopvideos på min ”vägg”.

De titlar som Karlstad hade att förhålla sig till när de valde ut Sábato åt mig var: Italo Calvino - Om en vinternatt en resande; Georges Perec - Livet: en bruksanvisning; och Jorge Luis Borges - Collected Fictions. Om hjältar och gravar är något av ett nyckelverk i den sydamerikanska fåran för magisk realism såg jag i efterhand i en recension av SvD. Och den var ju bra – jag gillar genren, jag gillar sydamerikansk litteratur, jag har läst Sábato tidigare – men jag kan samtidigt känna att boken spretade iväg lite för mycket för sitt eget bästa. Det kan vara trevligt med flera parallella historier och sidospår, men jag förväntade mig någon slags grand finale som skulle knyta samman det hela i slutet och denna infann sig aldrig riktigt.

Boom, liksom.

Witold Gombrowicz – Ferdydurke

Julklapp från svågern och svägerskan. De hade gått till bokhandeln och frågat om de hade en lista på minst sålda böcker. När det visat sig att vad de egentligen var ute efter var något som en kräsen bibliotekarie aldrig läst fick de nyöversättningen av Ferdydurke. Jag minns att jag en gång plockat med mig ett annat verk av Gombrowicz på den tiden när jag satte upp böcker på Orkanen. Liksom denna hade den ett vackert omslag och en intrigerande titel. Då orkade jag inte läsa mer än några sidor och begrep inte mycket. Inte heller Ferdydurke är någon lättsmält sak. Men det tar inte lång tid innan jag kommer in i det. Språket är rätt speciellt, historien absurd och vad sägs om att två (!) förord dyker upp någonstans mitt i boken (!!) som ett par avbrott i berättelsen? Gillade flera meningar bland annat följande:

”Jag tog väl allvaret på för stort allvar. Jag överskattade de vuxnas vuxenhet.” (s. 10)

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att historien handlar om skolväsendet, andra rangens författare, aristokratin och kärleken. Det var en unik läsupplevelse definitivt. Tack.

Titanernas fall (detalj)

Cornelis Cornelisz. van Haarlem (1588-90)