Snärjd i nostalgin

Samtida bild

Det farliga med att föra dagboksanteckningar, har jag märkt, är att jag lätt fastnar i dem då jag återvänder för att allt som oftast bara kolla upp något jag glömt. Texten suger tag i mig och jag fortsätter läsa av bara farten.

2009-07-20

När vi försökte sova på natten så utbröt tumult i grannhuset och en galen kvinna skrek hysteriskt i två timmar tills polisen kom. På väg ut på morgonen hörde vi samma röst skrika ”Jag vill bara prata med dig!”, sedan ljudet av krossat glas, följt av ”Ge mig tillbaka min sko!"

Vladimir Nabokov – Pale Fire

Good old Sylvia! She had in common with Fleur de Fyler a vagueness of manner, a languor of demeanor which was partly natural and partly cultivated as a convenient alibi for when she was drunk, and in some wonderful way she managed to combine that indolence with volubility reminding one of a slow-speaking ventriloquist who is interrupted by his garrulous doll. (s. 248)

Vladimir Nabokov är en av mina favoriter när det gäller att komma på märkliga men träffande liknelser. Att, som ovan, jämföra en kvinnas sävliga ändock pratsamma karaktär med en buktalare som blir avbruten av sin docka är i mitt tycke underbart. Pale Fire är rent berättartekniskt också en udda bok då den kretsar kring en 999-radig dikt där själva handlingen egentligen försiggår i den svindlande notapparaten (som i princip kidnappar dikten). Det blev mycket bladvändande fram och tillbaka kombinerat med en del kontroller i ordlistan och googlande; Nabokov har inte bara ett rikt språk det är även en del referenser och nybildade ord som skapar merarbete för en nyfiken läsare. En dröm för språk- och litteraturvetare kan jag tänka mig, något besvärligare för en som läser några sidor under pendlingen och i sänghalmen. Jag kan dessutom ha svårt för när huvudpersonen i en bok tenderar att vara lite för mycket av en karikatyrartad antihjälte. Hursomhaver, en lite prövande men väldigt givande bok. Till och med dikten hade sina behållningspunkter:

121
”Equal to fourty ounces of fine sand.
Outstare the stars. Infinite foretime and
Infinite aftertime: above your head
They close like giant wings, and you are dead.”

Sound Sleep Mix

Nazdar

Jag trädde ut i den oändliga nattens mörker. Omsorgsfullt lindade rymden in mig likt en nyfödd. 

Släktklenod

Han Shaogong – Maqiao

Som en del av kulturrevolutionen i Kina skickades stadsungdomar ut på landsbygden. Huvudpersonen är en av dessa stadsbarn som skriver en slags krönika över den avlägsna byn Maqiao i Kina. Boken är utformad som ett uppslagsverk där varje artikel är en slags mindre berättelse. Samtidigt som det är ett intressant sätt att föra en historia framåt är det även ett smidigt sätt att som västerlänning ta till sig kulturspecifika företeelser. Passande nog blev detta också min första bok av en kinesisk författare. Fullkomligt ovidkommande är att jag läste ut den när jag var i Polen.

Drönaren kraschade; vi viker flygplan

Varujan Vosganian – Viskningarnas bok

Idag är det hundra år sedan folkmordet på armenier inleddes i dåvarande Konstantinopel. Med anledning av detta ville jag tipsa om en roman jag läst i ämnet: Viskningarnas bok.

Det jag kommer minnas mest är dels alla plågsamma morgnar då jag bara hann läsa några sidor åt gången på bussen och hur de, i vad som kändes som flera veckor, kom att redogöra för en del av grymheterna under folkmordet och förföljelserna. Dels hur jag plötsligt blev så sugen på halva att jag en helg gick till Möllan för att proviantera.

Tatiana Tolstaja – Därv

När jag får nys om en bok som verkar intressant kan det ibland dröja väldigt länge innan jag faktiskt börjar läsa den. Jag läser långsamt och är oftast mitt i en annan bok när jag bestämmer mig för att sätta upp en titel på listan. Lång väntan kan ibland leda till stor förväntan. Det är sällan en bra förutsättning för att själva läsupplevelsen ska bli bra.

I lite mer än tio år har jag velat läsa Därv. Oavsett vad jag hade för förväntningar var den bra. Något i den bisarra, ryska boken fick mig att tänka på när Vladimir Putin skulle vägleda en flock tranor med hjälp av ett ultralätt flygplan.

Roberto Bolaño – Amulett

Jag köpte en bok för en billig peng på bokrean för några år sedan. Det visade sig vara bra busslektyr då den passade i rockfickan. Likväl blev jag klar med den, i ett annat sammanhang, på semestern. När jag fällde ihop bokens pärmar höll även solstolen på att fälla ihop mig. Folk satt några meter bakom och njöt av solnedgången. Stoiskt behöll jag hedern, likt en samuraj, när jag samlade ihop mina saker och gick därifrån.

Selfie

Tenerife, 2015.

W.G. Sebald – Dikt, prosa, essä

Jag skröt precis, om att jag läst färdigt denna gigantiska lunta, för en mycket god vän som därpå replikerade att det var en så omfångsrik bok att det kunde bli pinsamt. Att sitta med den bland folk, förklarade hon, var mer än tillräckligt för att min omgivning skulle tänka ”Ja, vi fattar. Du läser LITTERATUR.” För det första slapp jag skämmas med den här tegelstenen (fundamentet i mitt skrytbygge) eftersom Dikt, prosa, essä framförallt utgörs av fyra fristående romaner (det resterande material består av en dikt och en essä). Romanerna lånade jag på biblioteket och kunde på så vis minska min dagliga packning med flera hundra sidor. För det andra gör det mig inget att utstråla LITTERATUR. Jag skryter med den de tillfällen som ges.

Porträtt av en porträttör

Det är alltså mannen på bilden som skriver det här.