Mircea Cărtărescu – Dagbok 1994-2003

I samband med utgivningen av Mircea Cărtărescus dagbok besökte författaren Sverige och jag gick och lyssnade på ett författarsamtal med honom. Jag är för det mesta av hållningen att andra människors dagböcker är ointressanta och även lite förbjudna att läsa. Dock övertygades jag om att just denna var läsvärd och fick den därtill signerad samma kväll. En parentes vad gäller signeringen var att Mircea imponerades av min habila rumänska och att han skrev små dedikationer i alla mina böcker. En till min hustru, en till mig och en till min son. Den sistnämnde lyckades med konststycket att knappt fyllda två år uttala namnet Cărtărescu. På något sätt kändes det som att de två på så vis etablerat en ömsesidig relation. Jag hade pratat med Mircea om min son som låg hemma och sov den kvällen och mitt barn hade sett författarens ansikte pryda kulturbilagans omslag i samband med det här årets bokmässa.

I ett år kämpade jag med Dagbok 1994-2003. Det var långdragen resa i en säregen författares inre liv. Dagboken är fylld med återkommande depressioner som bottnar i en konstnärs ständiga förlust av tron på sig själv och sitt vansinnesprojekt; i detta fallet Orbitór. Tunga stycken av självförebråelser är varvat med humor, fantastiska drömbeskrivningar, idéer till romaner, och förakt för hemlandet. Istället borde jag nog ha läst boken mer koncentrerat från första början och inte blandat upp läsningen med andra böcker eftersom jag märkte att dagboken blev bättre när jag lade alla andra böcker åt sidan. Dessutom borde jag inte ha dragit mig för att stryka under i den då den bjuder på en hel del anmärkningsvärda rader. En meningen som ger ett metaperspektiv åt hela verket lyder som följer:

”Dagboken kan också ses som en borrkärna, en cylinder av ömsom ljusare, ömsom mörkare substans, med mer bitumen och mindre kristall allt eftersom borrningen fortskrider.” (s. 439)

Mörka och ljusa partier absolut. Men att de ädlare partierna successivt skulle avta till följd av en författare på upphällningen håller jag inte med om. Särskilt om jag tar i beaktande att den sista delen i Orbitór skrevs fyra år senare; en bok och trilogi som jag håller väldigt högt.

Athena Farrokhzad – Vitsvit

Satt vid datorn när de nominerade till Augustpriset presenterades. Bara Jonas Thentes beskrivning av omslaget till Vitsvit; ”[…] ett spegelaktigt skikt, som gör att det första läsaren möter är sitt eget suddiga ansikte”, fick mig att vilja titta närmare på Athena Farrokhzads bok.

Jag är ingen direkt vän av lyrik, ofta upplever jag att den är alldeles för främmande och abstrakt för att jag ska ha någon behållning av den. Men när jag ändå stod och höll i de skimrande pärmarna kunde jag likväl passa på att ge den en sida. Boken inleddes:

Min familj anlände hit i en marxistisk idétradion 

Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar

Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra

som om problemet vore hennes 

På dagarna skiljde hon mellan och långa korta vokaler

som om ljuden som kom ur hennes mun

kunde tvätta olivoljan ur huden 

Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen

På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelser vitare

än en norrländsk vinter 

Min mor byggde oss en framtid av livskvantitet

I förortsvillans källarförråd radade hon upp konservburkar

som inför ett krig 

På kvällarna letade hon recept och skalade potatis

som om det var hennes historia som fanns chiffrerad

i Janssons frestelse 

Tänk att jag sög på de brösten

Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun

Fint språk och intressanta metaforer, tyckte jag. Dessutom ligger frågan om kulturell tillhörighet mig alltid varmt om hjärtat. Boken fick följa med hem och den bjöd mig på en del riktigt vackra rader den kvällen. Kul att en så kompromisslös, smal bok blivit utnämnd till ett så stort pris. Förmodligen kan nomineringen bidra till att fler får upptäcka denna intressanta, lilla diktbok. Den är för närvarande tillfälligt slut på förlaget. Ett gott tecken.

Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen.

Kim Young-ha – Hur gick det för mannen som satt fast i hissen?

Jag hade inga förväntningar på Kim Young-has första bok på svenska. Den blev föremål för mitt intresse mest för att jag gillade omslaget och för att jag inte hade läst något från Sydkorea tidigare. Jag blev positivt överraskad. Boken består av en samling noveller som för det mesta bär på mystiska inslag och inte sällan är av sexuell karaktär. Skulle jag dra någon parallell till en annan östasiatisk författare i de hänseendena skulle det vara Haruki Murakami. För att hitta ännu en liknelse dem emellan tycker jag att innehållet är lagom lättillgängligt och inte särskilt kulturellt främmande vilket annars kan göra läsningen till mer av en utmaning. Det finns dock betydligt mer mörk humor i Hur gick det för mannen som satt fast i hissen? än i den japanske kollegans böcker. Stilen föll mig helt klart på läppen.

Korfattat var det en läsvärd bok som jag varmt kan rekommendera till alla som vill läsa något utanför den sedvanliga bokskörden i svensk utgivning.

Confit de canard

New Forest

New Forest, 2013.

Thomas Bernhard – Skogshuggning

Min litteraturdoktorerande vän tyckte att jag borde läsa Bernhard. Han borde väl ha koll kan man tycka? Jag hade inte heller läst någon österrikare tidigare så jag var idel öra. Några sidor in i boken jag fått låna upptäckte jag att det helt saknades både kapitel- och styckeindelningar. Det var även väldigt långt mellan punkterna. Jag blev utmattad och somnade varje gång jag plockade upp boken. Oavsett om jag var trött på förhand eller ej. Utan hållpunkter i texten där jag kunde vila hjärnan och smälta intrycken svarade mitt medvetande med att helt sonika stänga av sig. Det var länge sedan jag kände mig så MTV-skadad. Då förstod jag vad min vän menade med att jag borde lägga all annan läsning åt sidan innan jag tog mig an Skogshuggning. Han menade att man läser Bernhard på Bernhards villkor. Han tyckte att man skulle öppna boken och sen stänga den först när man var klar med den. Lätt för honom att säga, hans jobb är ju att läsa böcker. Hursomhelst. Jag vande mig efter ett tag och lyckades hålla mig vaken i längre perioder åt gången. Till slut kom en sida som inte var fullkomligt fylld av bokstäver, där tog boken slut. Själv berättelsen var det inget fel på.

Drömmarnas fält

Ej att förväxlas med Drömmarnas fält (1989), filmen med Kevin Costner.

Aprilmorgon

Tidig söndagsmorgon. Inte en levande själ ute. Det där rödljuset kändes meningslöst, tänkte jag. Efter visst övervägande kunde jag dock tycka att det var fint att trafiksignalen fortsatte att arbeta fastän ingen kunde ta notis om dess flit. Ambitiöst. Slutligen bestämde jag mig ändå för att rödljuset var meningslöst. Därefter insåg jag att rödljuset i själva verket var en metafor för mitt eget bloggande.

Slottsparken

Kyrksjön