I somras mötte jag en mycket god vän i parken. Han hade av platsbrits rensat ut lite titlar ur sitt bibliotek och jag kom hem med en bunt böcker. Just nu läser jag Mircea Cărtărescus dagbok, men den är en tegelsten och inget man tar med sig i fickan. Dessutom känner jag alltid för att ha en skönlitterär bok igång att fly in i de stunder den lite torrare fackboken eller dagboken känns som ett för stort åtagande. Häromdagen hade jag ett ärende i Helsingborg och skulle resa ensam i en timme varför jag letade upp något ur min olästa bokhög som skulle gå ner i jackan. Det blev den tunna novellsamlingen Doktor Murkes samlade tystnad av tysken Heinrich Böll. Efter att ha glott ut över de skånska slätterna i tio minuter öppnade jag boken och började fnissa för mig själv i den tysta kupén bara efter några rader. Böll verkade rolig.
Jag gillade nog mest den första novellen som fått ge namn åt resten av samlingen och den sista berättelsen Kasseraren. Den föregående handlar om en Doktor Murke, anställd vid radiohuset, som sparar bortklippta snuttar med tystnad från olika ljudinspelningar. Sedan går han hem, sätter ihop fragmenten, kör dem i sin bandspelare och njuter av tystnaden. Den senare handlar om en matematiskt lagd man som, efter att ha gjort en kalkyl, sedermera jobbar på ett företag med trehundrafemtio anställda. Där går han igenom de anställdas post för att avlägsna reklamförsändelser och diverse utskick för att på så sätt spara tid och pengar åt företaget.
En hel del skruvad satir alltså. På det hela bjöd läsningen till både udda och underhållande historier. Lite varierande schvung i de olika partierna, men klart läsvärt. Väl framme i Helsingborg höll jag på att komma för sent till mitt sammanträde eftersom jag råkat skriva ner fel tid i min almanacka. Trots att jag fick rusa den sista biten hade jag åtminstone Doktor Murkes bisarra tillvaro färskt i minnet. Den gav perspektiv på mitt eget lilla levnadsöde.