The Boat är en hyllad novellsamling som legat på min ”att-läsa” lista sedan den dök upp i svenska tidningar. Eftersom jag ogillar spoilers något fruktansvärt läser jag sällan bokrecensioner innan jag läst böckerna de avhandlar. Fråga mig inte hur jag går tillväga för att hitta ny läsning. Jag går väl på bilderna eller något.
Inför Nam Les bok har jag blandade känslor. På sina ställen är den väldigt engagerande och vacker, i andra fall känns det mest som en uppvisning i ”autenticitet” när den ständigt kastar sig över geografiska och kulturella gränser. Istället för att ryckas med i de olika livsödena börjar jag fundera på hur själva researcharbetet gått till och vilka avväganden som gjorts vad gäller språkdräkten. Det är som att titta på en film och undra vad de använt för kameror och ljussättning istället för att hänga med i historien. I The Boat får vi följa olika livsöden från vitt skilda platser, något som kanske ska peka på hur lika vi alla är varandra. Eller nåt. Medan vissa av novellerna i boken berör något djupt inom en, verkar andra fungera som rena sömnpillret.
Jag får helt enkelt leva med att boken inte levde upp till mina förväntningar och istället landade någonstans i det anonyma mellanregistret vad gäller läsupplevelser. Kanske borde jag ha läst recensionerna innan, men en hastig blick på den fronten verkar peka åt att jag då antagligen skulle ha haft ännu större förhoppningar.