Dave Tompkins – How to Wreck a Nice Beach

Jag läste en intervju på nätet med den då nyligen framlidne Rammellzee. Rapparen/konstnären hade en mycket märklig framtoning och det låg något schizofrent över hela hans språkbruk. Intervjuaren var en viss Dave Tompkins, skribent för bland annat Vibe, The Village Voice, The Beliver och Wax Poetics. Tompkins och Rammellzee hade träffats tidigare då författaren samlade in stoff och intervjusvar till sin kommande bok. En bok om vocodern – maskinen som omsätter rösten till robotliknande ljud. Jag blev nyfiken och önskade mig How to Wreck a Nice Beach i julklapp när den kom. Trots alla dess illustrationer och fotografier tog den förvånansvärt lång tid att läsa. Detta berodde på två saker: 1) den ger hundratals ingångar till ny musik som jag i princip var tvungen att leta upp och provlyssna medan jag läste, 2) den är rätt märkligt skriven; sprängfylld av kulturella referenser, smärtsamt detaljrik fakta och historia samt mystiska allegorier. I grund och botten kan jag tycka att detta är en bok för redan invigda. För den som inte är lika djupt insatt som skribenten är det stundtals lite kryptisk journalistik. Men det är bokens avigsida. Vad som däremot talar för en genomläsning av boken är följande: efter att ha läst boken vet jag allt som finns att veta om vocodern (och dess gelikar) från dess militära ursprung till dess inverkan på musiken, jag har fått en hel del musiktips i ett flertal genrer (mest såna jag gillar), jag har fått läsa ännu mer om Rammellzee och jag har fått reda på exakt vem det är som säger ”Ahh, this stuff is really fresh!” Jag ska inte avslöja något, men det är varken Beside eller Fab Five Freddy.

Téa Obreht – The Tiger's Wife

Fiskbensmönstrat parkettgolv

Medan jag bäst var sysselsatt med Bolaños mastodontverk plöjde min hustru fem titlar under samma period. Semesterns böcker tog helt enkelt slut och en dag i ett av Bangkoks alla köpcenter tog hon en vända inom Kinokuiya – en bokaffärskedja med japanskt ursprung. Samtidigt strosade jag och pojken igenom samma köpcenters leksaksavdelning. En helt tokig labyrint av allt man kan tänka sig. Ljudnivån var konstant påtaglig inne på gallerian, men längst inne bland leksakerna eskalerade det och en arkadhall öppnade upp sig. En liten flicka åkte runt på ett leksakståg, maskiner blinkade och tjöt, två thailändare mötte varandra i en Guitar Hero-duell. En parentes inom parentesen är att jag på ett annat köpcenter såg ett arkadspel där skalbaggar slogs mot varandra. Mycket av leksakerna var hämtade ur japansk populärkultur och i en sektion av affären såg jag Rilakkuma visas på en teveskärm. Jag slogs av hur gulligt tecknat det var och ville genast överösa vårt barn med japanska leksaker. På Wikipedia står det bland annat att läsa: ”Rilakkuma is popular for Christmas gifts,as some persons get Rilakkuma.Rilakkuma is so popular due to gift giving,because Rilakkuma is described as ’cute’.” Ett exempel på att världens största uppslagsverk kanske inte alltid är så himla bra. Det blev inga leksaker den gången men frugan kom ut med en bok i handen. Det blev Téa Obrehts The Tiger’s Wife. Hade aldrig hört talas om henne. Läste den när jag väl var klar med de andra böckerna. Den utspelar sig i Balkan och har kanske lite för många sidospår för att hålla en engagerad hela tiden. Men stundvis är den riktigt bra.

Orhan Pamuk – Den vita borgen

Hade jag fått välja hade jag kanske läst någon annan av Pamuks mer hyllade böcker. Men det var den här som gallrats på mitt bibliotek och således hamnat hemma hos mig. Liksom Carmen var Den vita borgen en bok som jag verkligen inte suktat efter att läsa men som ändå fick hänga med på semestern av den enkla anledning att den skulle få utgöra eventuell ballast om väskan blev för tung på vägen hem. Nu har det visat sig att det enda jag köpt är ett par jättesmå badbyxor och en flortunn fjärrkontroll till kameran, böckerna har därmed klarat sig. 

Berättelsen handlar om en upptäcktsresande venetianare som tillfångatas ute till havs och hamnar i 1600-talets Istanbul. Där blir han slav hos en vetgirig vetenskapsman som vill lära sig allt den unge italienaren vet. Boken är i det närmaste en psykologisk betraktelse över dessa två personers relation till varandra. Jag märkte att jag blev lite trött på historien eftersom ingen av de två huvudpersonerna är särskilt trevliga. De är egoistiska och snudd på barnsliga ibland; på det hela rätt osympatiska. Detta gjorde i sin tur att jag inte ville ha med dem att göra, de blev påfrestande att läsa om. Man kan väl säga att Pamuk lyckats förmedla något i och med detta. Men det fanns kanske en anledning till att boken blev utgallrad.