Heinrich Böll – Doktor Murkes samlade tystnad

I somras mötte jag en mycket god vän i parken. Han hade av platsbrits rensat ut lite titlar ur sitt bibliotek och jag kom hem med en bunt böcker. Just nu läser jag Mircea Cărtărescus dagbok, men den är en tegelsten och inget man tar med sig i fickan. Dessutom känner jag alltid för att ha en skönlitterär bok igång att fly in i de stunder den lite torrare fackboken eller dagboken känns som ett för stort åtagande. Häromdagen hade jag ett ärende i Helsingborg och skulle resa ensam i en timme varför jag letade upp något ur min olästa bokhög som skulle gå ner i jackan. Det blev den tunna novellsamlingen Doktor Murkes samlade tystnad av tysken Heinrich Böll. Efter att ha glott ut över de skånska slätterna i tio minuter öppnade jag boken och började fnissa för mig själv i den tysta kupén bara efter några rader. Böll verkade rolig.

Jag gillade nog mest den första novellen som fått ge namn åt resten av samlingen och den sista berättelsen Kasseraren. Den föregående handlar om en Doktor Murke, anställd vid radiohuset, som sparar bortklippta snuttar med tystnad från olika ljudinspelningar. Sedan går han hem, sätter ihop fragmenten, kör dem i sin bandspelare och njuter av tystnaden. Den senare handlar om en matematiskt lagd man som, efter att ha gjort en kalkyl, sedermera jobbar på ett företag med trehundrafemtio anställda. Där går han igenom de anställdas post för att avlägsna reklamförsändelser och diverse utskick för att på så sätt spara tid och pengar åt företaget.

En hel del skruvad satir alltså. På det hela bjöd läsningen till både udda och underhållande historier. Lite varierande schvung i de olika partierna, men klart läsvärt. Väl framme i Helsingborg höll jag på att komma för sent till mitt sammanträde eftersom jag råkat skriva ner fel tid i min almanacka. Trots att jag fick rusa den sista biten hade jag åtminstone Doktor Murkes bisarra tillvaro färskt i minnet. Den gav perspektiv på mitt eget lilla levnadsöde.

Nam Le – The Boat

The Boat är en hyllad novellsamling som legat på min ”att-läsa” lista sedan den dök upp i svenska tidningar. Eftersom jag ogillar spoilers något fruktansvärt läser jag sällan bokrecensioner innan jag läst böckerna de avhandlar. Fråga mig inte hur jag går tillväga för att hitta ny läsning. Jag går väl på bilderna eller något.

Inför Nam Les bok har jag blandade känslor. På sina ställen är den väldigt engagerande och vacker, i andra fall känns det mest som en uppvisning i ”autenticitet” när den ständigt kastar sig över geografiska och kulturella gränser. Istället för att ryckas med i de olika livsödena börjar jag fundera på hur själva researcharbetet gått till och vilka avväganden som gjorts vad gäller språkdräkten. Det är som att titta på en film och undra vad de använt för kameror och ljussättning istället för att hänga med i historien. I The Boat får vi följa olika livsöden från vitt skilda platser, något som kanske ska peka på hur lika vi alla är varandra. Eller nåt. Medan vissa av novellerna i boken berör något djupt inom en, verkar andra fungera som rena sömnpillret.

Jag får helt enkelt leva med att boken inte levde upp till mina förväntningar och istället landade någonstans i det anonyma mellanregistret vad gäller läsupplevelser. Kanske borde jag ha läst recensionerna innan, men en hastig blick på den fronten verkar peka åt att jag då antagligen skulle ha haft ännu större förhoppningar.

Nawal el Saadawi – Imamens fall

Folkets park tillhör en av de platser jag befinner mig mest på nuförtiden. Det finns en hel del att hitta på där, trots att Nordens högsta pariserhjul sedermera monterats ner och rullat iväg. En av aktiviteterna som jag flikar in, när jag inte gör sandkakor eller tittar på minigrisarna på den lilla bondgården, är att besöka bokboden. Det är en cirkulationsplats för utlästa böcker. Givetvis fyllt med en hel del skräp, men det tränade ögat kan hitta en del guldkorn. Häromdagen hittade jag en första utgåva av en bok från sextiotalet vars kvarglömda bokmärke utgjordes av en remsa med passfoton. Den porträtterade bar tidstypiska, stora glasögon och hade kanske till och med en manchesterjacka på bilden. Det var på den tiden då folk med brillor fick vrida på huvudet för att inte blixten skulle landa direkt i deras linser och fördunkla deras ögon. På den tiden innan alla andra också skulle vrida på huvudet då nya bestämmelser krävde att man skulle visa en del av örat i bild. Den tiden är, liksom sextiotalet, även den förbi. Och alla som någonsin vridit sitt huvud i dessa officiella sammanhang har även gemensamt att de sett rätt fåniga ut. En annan gång plockade jag med mig Imamens fall. Jag visste inget om boken men vet att Nawal el Saadawi kommer från Egypten och är rätt välsedd (läs: potentiell Nobelpristagare). Boken kom därmed med mig hem av relativt sekundära skäl: jag har inte läst något från Egypten så den skulle passa in i mitt nya läsprojekt, den var skriven av en kvinna och såna läser jag alldeles för få av, samt den överhängande chansen av att få säga ”jasså, den författaren har jag läst en bok av” när kommande Nobelpris utannonseras någon gång i framtiden. Rätt ytligt urval med andra ord. Men ens skäl att läsa behöver inte alltid vara så djuplodande.

Fördelen med att inte ha någon mer tankfull mening med mitt bokval eller vidare förväntning kring boken var att jag kunde bli positivt överraskad. Berättelsen är skriven med ett hypnotiskt språk där händelser återkommer och vecklas ut desto längre in i boken man kommer. Det är en ruggig historia som skildrar framförallt kvinnors ställning i det egyptiska samhället, så jag fick verkligen vad jag var ute efter: lite upptäcktsresande och lite feminism. Och en udda, välskriven upplevelse. Folkets park gör verkligen skäl för sitt namn, den bjuder på något för de flesta. Folk rent allmänt gillar ju saker som är gratis.

Upptäcktsläsande

Jag har sedan några månader tillbaka som mål att läsa en bok av en författare från varje land. Denna överambitiösa idé föddes när jag befann mig i Thailand nu senast för tredje gången och inte hade en enda thailändsk författare representerad i min hög med böcker. Min samlarmani satte igång och jag gjorde upp en lista över världens självständiga stater. Den begränsningen gjorde att jag åtminstone kunde se ett ljus i horisonten eftersom jag då bara behöver ta hänsyn till 196 stater och slipper leta efter böcker från ett fyrtiotal öar samt ge mig in i frågor om utbrytarstaters suveränitet. Det kan jag göra när den första listan är avverkad. Nu är det nog komplicerat att definiera vad som utgör ett bra kriterium för att kvala in på min lista.

Hur räknar man en författare som är född någonstans men uppvuxen eller verksam någon annanstans? Se Doris Lessing. Hur gör man med länder som inte längre finns? Doris Lessing igen. Ja, svåra frågor men jag antar att de får besvaras från fall till fall. Tanken är att jag via läsningen ska få ägna mig åt mitt andra stora nöje; att resa och upptäcka nya platser, kulturer och levnadsöden. Helst ska det vara skönlitterärt skrivet av inhemska skildrare, men jag antar att jag kanske kommer att få vika mig där också när det kommer till länder som för marginella liv i den skandinaviska och anglosaxiska bokfloran. Jag läser nästan uteslutande på svenska och engelska.

När idén väl föddes på den thailändska västkusten gick jag tillbaka i mina bokdagböcker och förde in de senaste årens läsning i listan. Redan då hade jag läst böcker från 39 olika länder. Sedan dess har några fler tillryggalagts och jag kommer att uppdatera den här bloggposten under projektets gång. När jag är klar kanske jag skriver ner alla författarna intill respektive land och ger mig själv en klapp på axeln innan jag går vidare med nästa briljanta idé. Till dess håller vi till godo med den här nedräknaren:

82 / 196

Umberto Eco – Drottning Loanas mystiska eld

Fick en bok i julklapp av mamma. Jag ber sällan om specifika titlar eftersom jag lika gärna kan skaffa dem själv. Mamma är en allätare när det kommer till böcker så det finns ett roligt mått av överraskning, det kan bli lite vad som helst. 

Umberto Eco har jag läst innan, då var det en intellektuell och bra förlaga till en av århundradets mest överskattade böcker. Ecos bok hette Foucaults pendel, den andra försöker jag glömma namnet på och var skriven av någon amerikan. Drottning Loanas mystiska eld är ingen konspirationsthriller likt hans andra mer kända böcker utan en idéroman vars historia har i sin utgångspunkt i en mans uppvaknande efter en olycka. Huvudpersonen vaknar upp utan något personligt minne men kommer däremot ihåg allt annat – mestadels saker han läst. Idén är lite intressant men även smått banal och kunde ha resulterat i en riktigt rutten bok om det inte var så att Umberto Eco kan skriva bra. Vad som däremot är gemensamt med Ecos andra verk är hur han briljerar med sin pålästhet. Berättelsen vältrar sig i referenser och nostalgi; på gott och ont. Samtidigt som man får en detaljerad inblick i ett förgätet Italien genom gamla pojkromaner och fascistsånger, samtidigt får man svårt att hålla sig engagerad genom hela resan. Det blir liksom för mycket av det goda med alla patinerade, kulturella referenser. Bokens behållning är de delar där man får ta del av livet i Italien under och efter andra världskriget, i alla fall när detta redogörs för i vanlig berättarform och inte via litterära hänvisningar.

Mircea Cărtărescu – En lycklig dag i mitt liv

Gav bort den här boken i present till en person som ville läsa Mircea Cărtărescu men tyckte att romanerna verkade för tunga. Jag själv är rätt svårflörtad när det kommer till poesi eftersom den oftast är alldeles för avskalad för att jag ska förstå den. Men ibland är det något som griper tag i mig och får mig att vilja läsa vidare. Inledningen på En lycklig dag i mitt liv är ett sådant stycke:

för några dagar sedan

berättade någon för mig i telefon om ett säkert recept för att bli lycklig.

det är nog gammalt, men ändå inte helt utan intresse

eftersom människorna lever en kort tid

och åtminstone vill vara lyckliga.

du lägger, sade han, en hand på bordet, tar en hammare och slår mot fingrarna:

varje gång du inte träffar blir du förfärligt lycklig.

men jag är ingen cyniker

och vill berätta något för er som nog skiljer sig lite från detta recept

nämligen om en lycklig dag i mitt liv.

Roligt. Resten av boken fortsätter i sann Cărtărescu-anda. Det förekommer insekter, en stark fascination för anatomi och miljöer i Bukarest. En rolig dikt handlar om hur en diskho blir förälskad i en stjärna som dock visar sig älska en soppsil. För det mesta är det dock mer allvarsamma dikter i samlingen. Enstaka grejer sa mig ingenting. Jag läste ut den här boken i Svedala.

Svedala: En lycklig dag i mitt liv [frågetecken]

Serhij Zjadan – Anarchy in the UKR

Jag läste ut en bok för ett tag sen. Den var inte riktigt bra och det var inte den tilltänkta recensionen heller. Riktigt skitväder är det också.

Franz Kafka – Slottet

Min relation med Kafka är något utöver det extra. Den kan sammanfattas i en enda mening. Jag hade läste Domen, Processen och Slottet på gymnasiet som olika delmoment i svenskan. Då trodde jag att Kafka symboliserade något så enkelt som ångest och en rädsla för byråkratins baksidor. Något år senare stod jag i bibliotek och bläddrade i en bok med hans samlade, icke-utgivna anteckningar. Otålig som jag var läste jag, på stående fot, bara de kortare partierna, bland annat ovan nämnda mening som plötsligt kullkastade allt jag trodde mig veta om den dystre Kafka. T-shirten med hans stirrande blick och texten ”Kafka hade det inte heller så lätt”, mina naiva muntliga redovisningar inför klassen som missade poängen och mer kom att handla om att böckerna inte var färdigskrivna, och så vidare. Sommarsolen sken in genom bibliotekets höga fönster och framför mig uppenbarade sig en rolig prick som krävde en sobrare omläsning. Kafka hade humor och frammanade en underlig värld. Det som jag hade tolkat som ett märkbart glapp mellan våra tidsrymder visade sig vara något annat. Alltså, jag trodde att hans böcker var konstiga för att de var skrivna i en annan tid än min egen. Men efter att ha läst andra böcker från olika epoker och därigenom utvecklat ett litterärt medvetande insåg jag att det inte var tiden det var fel på. Felet låg i hur jag hade läst Kafka innan. Hans texter är och kommer alltid att vara underliga. Vad som nu utvecklades inför mina ögon var en berättare som kunde sätta fingret på de mest förbisedda detaljer, som kunde få mig att skratta högt, som kunde få en hel värld att kännas främmande. Slottet är utomordentlig bok. I det utförliga förordet till Bakhålls utgåva står allt man kan tänkas vilja veta om tillkomsten och den postuma utgivningen av boken. Bland annat har någon studerat handskriften i manuskriptet och sett att berättelsen till en början var skriven i första person men sedan ändrats till tredje person – denna revidering sker precis innan kapitel tre då vi får ta del av en samlagsscen. Lite pikant kuriosa.

Avrundningsvis. Meningen som fick mig att för alltid omvärdera Kafka är följande absurda, galghumoristiska citat: En gång bröt jag benet, det var mitt livs härligaste upplevelse.

Dave Tompkins – How to Wreck a Nice Beach

Jag läste en intervju på nätet med den då nyligen framlidne Rammellzee. Rapparen/konstnären hade en mycket märklig framtoning och det låg något schizofrent över hela hans språkbruk. Intervjuaren var en viss Dave Tompkins, skribent för bland annat Vibe, The Village Voice, The Beliver och Wax Poetics. Tompkins och Rammellzee hade träffats tidigare då författaren samlade in stoff och intervjusvar till sin kommande bok. En bok om vocodern – maskinen som omsätter rösten till robotliknande ljud. Jag blev nyfiken och önskade mig How to Wreck a Nice Beach i julklapp när den kom. Trots alla dess illustrationer och fotografier tog den förvånansvärt lång tid att läsa. Detta berodde på två saker: 1) den ger hundratals ingångar till ny musik som jag i princip var tvungen att leta upp och provlyssna medan jag läste, 2) den är rätt märkligt skriven; sprängfylld av kulturella referenser, smärtsamt detaljrik fakta och historia samt mystiska allegorier. I grund och botten kan jag tycka att detta är en bok för redan invigda. För den som inte är lika djupt insatt som skribenten är det stundtals lite kryptisk journalistik. Men det är bokens avigsida. Vad som däremot talar för en genomläsning av boken är följande: efter att ha läst boken vet jag allt som finns att veta om vocodern (och dess gelikar) från dess militära ursprung till dess inverkan på musiken, jag har fått en hel del musiktips i ett flertal genrer (mest såna jag gillar), jag har fått läsa ännu mer om Rammellzee och jag har fått reda på exakt vem det är som säger ”Ahh, this stuff is really fresh!” Jag ska inte avslöja något, men det är varken Beside eller Fab Five Freddy.

Téa Obreht – The Tiger's Wife

Fiskbensmönstrat parkettgolv

Medan jag bäst var sysselsatt med Bolaños mastodontverk plöjde min hustru fem titlar under samma period. Semesterns böcker tog helt enkelt slut och en dag i ett av Bangkoks alla köpcenter tog hon en vända inom Kinokuiya – en bokaffärskedja med japanskt ursprung. Samtidigt strosade jag och pojken igenom samma köpcenters leksaksavdelning. En helt tokig labyrint av allt man kan tänka sig. Ljudnivån var konstant påtaglig inne på gallerian, men längst inne bland leksakerna eskalerade det och en arkadhall öppnade upp sig. En liten flicka åkte runt på ett leksakståg, maskiner blinkade och tjöt, två thailändare mötte varandra i en Guitar Hero-duell. En parentes inom parentesen är att jag på ett annat köpcenter såg ett arkadspel där skalbaggar slogs mot varandra. Mycket av leksakerna var hämtade ur japansk populärkultur och i en sektion av affären såg jag Rilakkuma visas på en teveskärm. Jag slogs av hur gulligt tecknat det var och ville genast överösa vårt barn med japanska leksaker. På Wikipedia står det bland annat att läsa: ”Rilakkuma is popular for Christmas gifts,as some persons get Rilakkuma.Rilakkuma is so popular due to gift giving,because Rilakkuma is described as ’cute’.” Ett exempel på att världens största uppslagsverk kanske inte alltid är så himla bra. Det blev inga leksaker den gången men frugan kom ut med en bok i handen. Det blev Téa Obrehts The Tiger’s Wife. Hade aldrig hört talas om henne. Läste den när jag väl var klar med de andra böckerna. Den utspelar sig i Balkan och har kanske lite för många sidospår för att hålla en engagerad hela tiden. Men stundvis är den riktigt bra.

Orhan Pamuk – Den vita borgen

Hade jag fått välja hade jag kanske läst någon annan av Pamuks mer hyllade böcker. Men det var den här som gallrats på mitt bibliotek och således hamnat hemma hos mig. Liksom Carmen var Den vita borgen en bok som jag verkligen inte suktat efter att läsa men som ändå fick hänga med på semestern av den enkla anledning att den skulle få utgöra eventuell ballast om väskan blev för tung på vägen hem. Nu har det visat sig att det enda jag köpt är ett par jättesmå badbyxor och en flortunn fjärrkontroll till kameran, böckerna har därmed klarat sig. 

Berättelsen handlar om en upptäcktsresande venetianare som tillfångatas ute till havs och hamnar i 1600-talets Istanbul. Där blir han slav hos en vetgirig vetenskapsman som vill lära sig allt den unge italienaren vet. Boken är i det närmaste en psykologisk betraktelse över dessa två personers relation till varandra. Jag märkte att jag blev lite trött på historien eftersom ingen av de två huvudpersonerna är särskilt trevliga. De är egoistiska och snudd på barnsliga ibland; på det hela rätt osympatiska. Detta gjorde i sin tur att jag inte ville ha med dem att göra, de blev påfrestande att läsa om. Man kan väl säga att Pamuk lyckats förmedla något i och med detta. Men det fanns kanske en anledning till att boken blev utgallrad.

Juli Zeh – Fritt fall

Oj, vilken överraskning! Har inte läst något av Zeh tidigare men Fritt fall föll mig verkligen på läppen. Hon har ett utomordentligt öga för detaljer och ett sinne för magnifika liknelser. Jag och frugan sammanfattade det som att hennes språk är innovativt utan att kännas konstruerat, det bara faller sig naturligt. Samtidigt har hon skrivit något av en spännande kriminalroman där intrigen är så fint utförd att den varken blir för uppenbar eller mystisk. Jag citerar prologen som även utgjorde en sällsynt bra baksidessammanfattning: ”En kommissarie med dödlig huvudvärk, som älskar en fysikalisk teori och som inte tror på slumpen, löser sitt sista fall. Ett barn rövas bort och har ingen aning om det. En läkare gör något han inte ska. En man dör, två fysiker grälar, en polisinspektör är förälskad. I slutändan tycks allt annorlunda än vad kommissarien tänkt sig – och ändå just så. Människans idéer är partituret, hennes liv är modern musik. Ungefär så tror vi att det var.”

Avslutade boken med lite gåshud. Mästerligt.

Prosper Mérimée – Carmen

Bra kortroman skriven 1845, som sedermera blev ombearbetad till det lite mer kända operalibrettot. Även om berättelsen om den stormande zigenskan Carmen i sig är bra tycker jag att den största behållningen är att få resa tillbaka i tiden. Det är njutning att få ta del av små, tidstypiska detaljer; som att huvudpersonen i en ”fransk gest” slänger sin cigarr när en kvinna närmar sig för att inte röken ska besvära henne eller att adliga förunnas rätten att avrättas medelst garrottering istället för hängning. Lärde mig även tre nya ord: dusör, dryckespengar eller dricks, grisett, fattig ung (arbetar)kvinna med älskare från konstnärs- eller akademikerkretsar särsk. förr i Paris (histor.) (källa NE) och corregidor, en slags spansk borgmästare. Fast de är väl rättare sagt nya för mig, inte för det svenska språket.

En parentes är att novellan jag läste innehöll tre kapitel. 1846 gavs Carmen ut igen med ett fjärde kapitel som inte hör till berättelsen utan snarare tar upp romernas seder, bruk och språk. Enligt engelska Wikipedia tycker någon att etymologin i den sista delen är ”extremt suspekt”. Slutparentes.

Haruki Murakami – Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Tänkte det här kunde bli en intressant bok; jag gillar Murakami och jag gillar löpning.

Att springa är för mig förmodligen den mest naturliga formen av motion. Man behöver inga förkunskaper och ytterst lite utrustning. Visst kan man läsa in sig på löpteknik och köpa på sig en mängd attiraljer, men man behöver inte. Sprungit har de flesta av oss gjort, ofta då som medel snarare än mål. Jag upptäckte nog löpningen under skolgymnastiken. Eftersom jag var spinkigare än många killar i min årskull kunde jag ibland få dispens från fotbollen och springa runt planen istället. Det var mycket fotboll på högstadiet. Ibland tvingades även jag och de andra mesarna ut på plan men fördelen med det är att jag i efterhand kan skryta med att ha spelat med Zlatan. Men det är en parentes. Löpningen fortsatte jag med.

Tillbaka till Murakami. Han började springa och skriva romaner ungefär samtidigt och drar därmed en del paralleller emellan de båda företeelserna. Det kändes till en början ovant och nästan lite förbjudet att läsa honom i jag-form, men det gick över snabbt. Han skriver lättsamt om vad som fick honom att börja springa, om vad som driver honom att fortsätta springa de dagar det regnar eller de gånger kroppen verkar säga ifrån. Och han smusslar in en del anekdoter från olika tidpunkter i hans liv. Samtidigt försöker han inte frälsa någon utan eftersträvar snarare, för sig själv, att definiera vad löpningen fundamentalt betyder för honom. En trevlig bok som dessutom redan har verkat inspirerande på min egen löpning.

Jo Nesbø – Huvudjägarna

Detta är den sämsta bok jag läst på väldigt länge.

Huvudjägarna är så usel att det är bisarrt. Jag förstår inte varför majoriteten dras till sån här skräplitteratur. När jag läser på nätet om vad andra tycker om boken ser jag ord som ”spännande”, ”fartfylld” och ”humoristisk”. Den är ingetdera utom möjligtvis fartfylld, men inte i positiv bemärkelse. Orsaken är att allt är uppbyggt kring schabloner. Karaktärerna, miljöerna och historien i sig är alla bekanta på ett eller annat vis eftersom man redan stött på dem tidigare i andra sammanhang. Genom att använda en kliché slipper författaren beskriva alldeles för mycket själv eftersom det redan ligger så mycket inbakat i begreppet, medan läsaren kan luta sig tillbaka och halvslumrandes läsa en text som inte bjuder på något nytt. Vad jag har förstått så är det många som gillar den typen av underhållning just därför att den inte är så krävande, man kan slappna av och bara dras med. Jag måste inte heller bjudas på något sinnesutvidgande, intellektuellt utmanande och språkligt nydanande varje gång jag ska åtnjuta kultur. Va fan, det händer att jag strökollar på teve. Men jag antar att när det kommer till just läsning så handlar det för mig inte längre om tidsfördriv utan om något annat. Jag vill uppleva något, lära mig något, låta fantasin arbeta, slås av häpnad, göra en inre resa och kanske lära mig något udda ord på vägen. Mitt minsta krav är i alla fall att det ska vara väl skrivet.

Och där misslyckas Nesbø fatalt. Han skriver inte ens bra. Det är hela är plumpt och taffligt. Det är meningen att språket i boken eller huvudpersonens språk ska vara rappt och hårdkokt. Men det är bara töntigt och bajsnödigt. ”Den friska saltsmaken av avgaser i höstluften gav mig associationer till hav, oljeutvinning och bruttonationalprodukt.” Så inleds kapitel två, ett kapitel med titeln ”Tertiärnäring”. Avgaser smakar inte salt. Och associationen till BNP känns ytterst långsökt, även för att komma från den psykopatiskt lagde huvudpersonen i boken. Tertiärnäring skulle kunna vara ett häftigt ord, men det gör varken från eller till när resten är ruttet. Jag tycker det är pinsamt att någon skrivit så illa och jag tycker det är pinsamt att någon läser boken och tycker om den. Det är budskapet Fredrik Vanek levererar från sin höga häst. Följ med på nästa djupdykning i populärkulturen då vi recenserar Melodifestivalen.

Roberto Bolaño – 2666

2666 verkade få stor uppmärksamhet i pressen när den kom ut på svenska. Jag läste inte recensionerna eftersom jag hatar spoilers (fråga mig inte hur jag går tillväga för att välja vad jag ska läsa) men jag la boken på minnet. Fick den i julklapp, packade ner boken inför semestern och drog sedan med de lite över tusen sidorna vart jag än gick. I två månader. Och jag tröttnade aldrig.

Boken är indelad i fem avsnitt med olika huvudpersoner, gemensamt för alla dessa är att de på något sätt berör den fiktiva staden Santa Teresa. En stad som i mångt och mycket sägs påminna om den desto verkligare Ciudad Juárez: en snabbväxande stad i Mexiko på gränsen till USA med en hel del kriminalitet som påföljd. Bland annat ett oroväckande antal våldtäktsmord. Ett avsnitt handlar om litteraturvetare som är på jakt efter en försvunnen författare, lite som handlingen i De vilda detektiverna. Ett annat avsnitt handlar om de otaliga kvinnomord som skett i Santa Teresa, vilket bjuder på både ganska ohygglig läsning och lite upprepande (även om man anar att det är något av poängen). Oavsett vilket avsnitt jag befinner mig känns det efter ett tag som att jag matas med otäckheter och firas ner i mörkt hål. Eller kölhalas under mänsklighetens smutsiga byk. Samtliga fem delar av 2666 rymmer nämligen en hel del otrevligheter. Men också en hel del mörk humor, sprudlande stickspår med fantastiska små historier och framför allt väldigt bra berättande. Andra har beskrivit boken som labyrintisk, något att försvinna i, och jag får instämma – det får plats en hel del småberättelser innanför de omfångsrika pärmarna. Det gör att man aldrig tröttnar, vilket annars är en oro jag hyser inför tjocka böcker.

Jag försökte sätta fingret på vad det var jag gillade med boken, men det var svårt. Det enda som var uppenbart var att jag aldrig tröttnade på den. Känns dessutom som att både språket (och/eller översättningen) är en ren njutning att ta till sig. En sak som stod klart för mig desto mer när jag började på en ny bok var att Bolaño verkligen kunde skriva – till skillnad från Jo Nesbø.

Victor Pelevin – The Helmet of Horror

Eftersom jag nästan var klar med min dåvarande bok och vi skulle iväg några dagar packade jag ned den här i väskan. Den var lagom tjock och hade legat i min att-läsa-hög länge nog.

The Helmet of Horror ingår tydligen i en serie där olika författare tolkar olika myter. I den här tar sig en av mina favoriter – Viktor Pelevin – an historien om Theseus och Minotauren. Minotauren är enligt grekisk mytologi labyrintens härskare och försvarare – hälften man hälften tjur. Och visst förekommer det labyrinter och tjurhorn i denna moderna tolkning, men den rymmer så mycket mer. Den börjar med att några karaktärer vaknar upp i varsin cell vars dörrar löper ut i en eller flera labyrinter, naturligtvis minns ingen hur de har hamnat där. Jag ska inte spoliera några överraskningar men framförandet av texten är väldigt intressant gjort och berättelsen spänner över drömmar, metafysik och givetvis labyrinter. Pelevin målar upp en märklig värld och när jag väl kommer till sista sidan undrar jag om jag ens begripit vad som hänt. En underlig läsupplevelse minst sagt.

Som dessvärre gick snabbare än tänkt, så jag fick springa ut och köpa en ny bok trots att jag hade min hög med böcker som väntade hemma.

Nicole Krauss – History of Love

Min första bok av Nicole Krauss, och min sista bok för 2011. En vindlande historia om judiska levnadsöden i New York och Polen. En gammal man med en lägenhet full av bråte och en son som inte känner till honom – båda är författare. En flicka som i smyg söker efter en ny make åt sin mamma – den sistnämnda änkefru och översättare. En i stort sett okänd författare i exil som bara gett ut ett verk vid namn History of Love – en bok som på ett eller annat sätt spelat en västentlig roll i samtligas liv. Det hela är skrivet i en mängd olika former, vilket både är lite omtumlande och finurligt. De olika berättarmönstren levandegör de olika karaktärerna men kan också förvirra ibland, kanske mest om man lägger ifrån sig boken ett par dagar. Hursomhelst, bra bok. Titeln lurar inte heller någon, den handlar först och främst om kärlek. Jag ska inte sticka under stol med att vi upptäckte henne genom hennes man Jonathan Safran Foer – författare tillika. Tror det var en bokförsäljare som upplyste oss om deras relation när vi bodde i New York. History of Love påminner faktiskt mycket om Everything Is Illuminated – båda är arbeten som på något sätt känns som personliga studier i ursprung. Blir nog mer Krauss i framtiden.

George Perec – Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger

Vet inte varför jag läste den här konstiga boken. Den är mer ett undersökande av vad litteratur kan vara än något annat, men den var lite smårolig. En beskrivning som kan passa på George Perec i stort kanske. Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger består av korta, oftast skrytsamma hälsningar som alla låter påskina att folk har underbara semestrar. Det är påfallande likt många vänners statusuppdateringar i olika sociala medier där semestern – den självvalda, småexotiska ledigheten – får utgöra den tid på året när man kan unna sig saker, upptäcka nya miljöer och människor och verkligen leva livet till fullo. Det får en att fundera lite över vad vitsen med semestrar och att berätta om dem för sina vänner är. De flesta berättelserna i den lilla boken går i likartade mönster, ibland är det dock en del dråpliga formuleringar som sticker ut. Idén i sig kan också få en att fnissa till med jämna mellanrum.