Mircea Cărtărescu - Orbitór. Höger vinge

För exakt två år sedan läste jag klart den andra delen i Orbitór. Två år innan dess låg jag på bryggan i Fåglarö och kämpade med den första delen. Då tyckte jag mest att det var jobbig och pretentiös läsning. Med den andra delen omvärderade jag läsupplevelsen och tyckte att: visst, det var krävande och ganska pretentiöst men det var å andra sidan väldigt bra. För en månad befann jag mig för andra gången i mitt liv på Fåglarö då jag öppnade Höger vinge. Och vilket kärt återseende det var! Jag är beredd att ännu en gång skifta ställning: Orbitór är tidvis krävande ja, men den är inte särskilt pretentiös, snarare väldigt ambitiös. Läsningen var en njutningsfull resa ut i drömmarna, metafysiken och nostalgin.

Vad som i den här delen dessutom förhöjde läsandet var att där de föregående berättade sina parallella historier i New Orleans respektive Holland, kretsar denna del i huvudsak kring den rumänska revolutionen 1989. Huvudhistorien kretsar kring Mircea själv och nu var det fyra år sedan jag läste första delen, men tydligen ska första delen dessutom avhandla hans mors släkthistoria medan den här söker sig tillbaka i faderns släktled. Det hade jag nästan glömt bort (DN:s recension påminde mig), men när såna symmetriska konstruktioner är väl genomförda bildas en större, mer intagande helhet. En triptyk i dess sanna mening. Jag slår igen boken och undrar hur lång tid det kommer att dröja tills jag får en liknande läsupplevelse. Kanske till den dagen jag bestämmer mig för en omläsning.