Mircea Cărtărescu – Orbitór: Kroppen

Jag läste första delen i Mircea Cărtărescus Orbitór-trilogi för två år sen. Då hade han inte skrivit klart sista delen och just då hade jag väldigt svårt att tänka mig att han skulle klara av det. Jag tyckte det var både krävande och dryg läsning från en pretentiös författare som inte klarade av att avgränsa en historia. Nedan följer första delens baksidetext och min kommentar från 2007:

Orbitór: Vänster Vinge
”Orbitór är en barock självbiografi av Rumäniens ledande författare, ett häpnadsväckande försök att sammanfatta världen: verkligheten, drömmen, visionen. Som självbiografi skiljer Orbitór inte mellan verklighet och fantasi. Den handlar om födelse, utveckling, metamorfos – författarens egen, världens, språkets, fjärilens. Ändå speglar den också Rumäniens historia, från det feodala förflutna, där de döda återvänder för att äta de levande, till andra världskrigets bombningar och Securitates grymt komiska försök att kontrollera arbete och kärlek i ett vardagligt Bukarest.”

Detta enligt Bonnier själva. Låter fantastiskt. Vad kunde gå snett? Cărtărescu saknar helt varningslampa för vad som går att läsa. Med lite lyrik i ryggen ger han sig på megalomaniska utmaningar med högtravande, ”postmodernt” språk.

Två år senare är detta något jag är beredd att hålla med om. Det är krävande läsning, Cărtărescu är pretentiös och aningen megalomanisk. Men han skriver helt fantastiskt. Han har ett unikt språk och berättartekniskt är det vindlande resor han tar en med på. Cărtărescu klarar som sagt inte av att begränsa sig; mitt i berättande av något kan han glida iväg och skriva om något helt annat hur länge som helst för att sedan obekymrat fortsätta där han tappade tråden. Boken, eller trilogin, är egentligen en enda lång tanke som vandrar mellan vitt skilda ämnen förtäljt i olika stilar. Det är fjärilar, minnen, anatomi, metafysik, rumänsk historia, drömmar, fraktaler.

Kontra, pro. Den sommaren 2007 kände jag att jag slösat bort min tid. Texten är extremt tät: här finns få mellanrum att sticka ner bokmärket i. Det blir tungt att läsa. Och det är svårt att förstå vart det hela ska leda. Men jag var bara otålig. Anstränger man sig lite är detta helt underbar läsning. Två år efter att jag fällt ihop Vänster vinge så gick jag fortfarande och tänkte på partier i historien. Sen såg jag att den sista delen kommit ut på svenska och plötsligt kände jag mig sugen på läsa fortsättningen på en av de jobbigaste böckerna jag hållit i. Nu är jag klar med Kroppen och ser fram emot sista vingen.