Om man bortser från att Resor i skriptoriet är en slags metafor för författarens eget skrivande. Och att karaktärsgalleriet utgörs av personer från tidigare verk av densamme, så har man en fin liten berättelse som sitt lilla format till trots (144 sidor) lyckas engagera mig. Historien är tillräckligt mystisk för att man ska vända blad. Om man däremot inte har överseende med att författaren ännu en gång skriver om sig själv, den här gången på ett aningen mer abstrakt sätt än tidigare romaner, så blir boken lite väl navelskådande. Lite som att Paul Auster runkar – på sig själv.Läs hellre Illusionernas bok, Månpalatset eller Austers genombrott New York-trilogin.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar